Led svenska medeltidskungar av Marfans syndrom?

I takt med att gamla kunga- och jarlagravar öppnas för att göra det möjligt för forskarna att analysera skeletten har en av flertalet svenskar föga känd sjukdom förts på tal: Marfans syndrom. Att döma av analyserna av skeletten i Birger jarls grav i Varnhems klosterkyrka led hertig Erik Birgersson, bror till kungarna Valdemar och Magnus Ladulås, av Marfans syndrom. Vilka andra kan ha varit drabbade av sjukdomen? Kungar?

Marfans syndrom, som fått sitt namn av den franske barnläkaren Antoine Bernard-Jean Marfan, är en bindvävssjukdom som försvagar kroppen och stundom (men inte alltid) leder till tidig död. En skada eller mutation på en gen resulterar i att proteinet fibrillin påverkas, och eftersom detta protein ingår i bindvävsfibrer kan ett flertal komplikationer uppstå. Vanliga symptom är utvidgning av aortan, långsmal kroppsbyggnad (med smala fingrar – det har spekulerats i att violinvirtuosen Paganini led av sjukdomen), krökt ryggrad, plattfot och utskjutande eller insjunket bröstben. Väl att märka kan sjukdomen arta sig på mycket olika vis. Hos vissa individer märks inte sjukdomen alls, vilket självfallet gör den svår att upptäcka.

De flesta, ca 75 %, av alla som lider av Marfans syndrom har fått sjukdomen i arv från en av föräldrarna. Om den ena föräldern har sjukdomen är risken för att Marfans syndrom ärvs av ett barn, såväl son som dotter, 50 %.

Eftersom Erik Birgersson hade sjukdomen borde följaktligen hans far Birger Magnusson (Birger jarl) eller hans mor Ingeborg Eriksdotter ha haft Marfans syndrom, såvida inte Erik fick den genom egen mutation. Med tanke på att Birger jarls skelett inte uppvisar tecken på sjukdomen är det sannolikt att Erik ärvde den från sin moder. Ingeborgs bror, kung Erik Eriksson (”Erik läspe och halte”) kan alltså med stor sannolikhet ha varit drabbad. Det skulle förklara de kroppsliga men som nämns i Erikskrönikan, att kungen var ”nokot swa läsper wid, haltan thet war ok hans sidh”. Det skulle också förklara varför Erik Eriksson dog i unga år – och, i förlängningen, varför andra svenska medeltidskungar avled efter blott några års regeringstid. På grund av ingiften (äktenskapsallianser) var åtskilliga medlemmar av svenska kungahus och stormannafamiljer besläktade, vilket måste ha ökat risken för spridning av sjukdomen genom arv. Erik Erikssons far Erik Knutsson avled 1216 efter endast åtta år på tronen, hans unge efterträdare Johan Sverkersson redan 1222.

Men detta är än så länge bara spekulationer. Så länge skeletten inte har påträffats och analyserats – Erik Knutsson och Erik Eriksson lär vila i Varnhems klosterkyrka, men vi vet inte exakt vilka skelett som är deras – förblir dödsfallen och de kungliga hälsotillstånden ouppklarade.