X
Annons
X

Historiebloggen

Dick Harrison

Dick Harrison

Och så är det dags igen. Den mest ställda frågan i mailboxen måste förr eller senare besvaras. Var stod ”Svea rikes vagga”?

”Vaggdebatten” startade när Dag Stålsjös böcker och tv-serier vände upp och ned på den äldsta svenska rikshistorien på 1980-talet. För den som inte minns de upprörda insändarna, stormötena, tv-programmen, radionämndsanmälningarna, med mera, är här en snabb repetition: vad Stålsjö irriterade sig på var den hävdvunna fokuseringen på Mälardalen, i synnerhet Uppsala och Stockholm, i deras påstådda roll som centrum för det framväxande svenska riket. Stålsjö menade att det fanns starka skäl för att hävda att Västergötland, framför allt Skaraborgsregionen, har spelat en mycket större roll i framväxten av riket än Mälardalen. Från denna utgångspunkt spekulerade han vidare i banor som stundom blev minst sagt fantasifulla – exempelvis att Birka skulle ha legat på Kinnekulle och inte på Björkö. Resultatet blev jubel bland historieintresserade västgötar och ilska från mängder av prominenta akademiker, till exempel professor Sten Carlsson i Uppsala.

Vad få visste var att Stålsjö argumenterade mot bakgrund av en lång västsvensk idétradition, främst förknippad med icke-akademiska publikationer, som lite slarvigt brukar sammanfattas med begreppet Västgötaskolan. De idéhistoriska rötterna kan sökas i det sena 1700-talets lokala göticism med Pehr Tham (1737–1820) på Dagsnäs, även kallad ”den siste rudbeckianen”. Tham var övertygad om att Oden hade bott mitt emot Dagsnäs, att asken Yggdrasil stått på ägorna och att han själv var ättling till asarna.

Dag Stålsjö menade alltså att ”Svea rikes vagga” hade stått i Västergötland, inte i Uppland. Har forskningen gett honom rätt?

Inom nutida forskning menar man att frågan är felställd. Ordet ”Svea rike” är en efterhandskonstruktion och någon ”vagga” i benämningen geografisk lokalitet, bygd, där allt började går inte att identifiera. Det medeltida svenska kungariket formades mellan 900-talet och 1200-talet genom att nätverk av stormän, vars familjer förfogade över egendomar i flera landskap vid Mälaren och Vättern, ömsom allierade sig med varandra och ömsom bekrigade varandra, med följd att ett gemensamt politiskt system successivt växte fram. Endast brottstycken av utvecklingen är känd, såsom kristnandet, kyrkobyggandet, myntpräglingen, gästningen, ledungen, de kungliga egendomarna (”Uppsala öd”) och vissa kungaval. Vi vet också att det inte var ovanligt med mer än en kung samtidigt – se bara på andra hälften av 1000-talet, 1120-talet och mitten av 1100-talet. Om det fanns en ”vagga” bestod denna av människor – nätverkade stormän och deras familjer – snarare än av ett specifikt landskap. Situationen var likartad i Danmark.

Om en geografisk symbolvagga för den svenska katolska medeltidsmonarkin, såsom vi känner den från och med Birger jarls tid, likväl skall pekas ut skulle jag personligen välja Vättern och bygderna kring sjön, eftersom kungamakten, kyrkan och dess institutioner – skatteväsendet, tiondet, etc. – tidigast blev starka och betydelsefulla där. Här anlades även de första klostren (som Vreta och Alvastra), och här begravdes flertalet kungar före Magnus Ladulås (den förste kung som begravdes i Stockholm, trots att han avled på Visingsö).

Däremot har Västgötaskolans mer fantasifulla spekulationer – som att Uppsala och Birka skulle ha legat söder om Vänern – inte vunnit allmän tilltro. Personligen är jag övertygad om att den stad som arkeologer har grävt fram på Björkö i Mälaren är identisk med det Birka som nämns i Ansgars levnadsteckning.