Annons
X
Annons
X

Historiebloggen

Dick Harrison

Dick Harrison

För några dagar sedan invigdes Sveriges senaste tillskott till Unescos världsarvslista, hälsingegårdarna. Vad är så speciellt med dem?

En poängtering bör göras: det som är världsarv är inte gårdsmiljöerna som sådana utan ett mindre antal gårdar med ett representativt urval av unika målningar. Åk gärna och se dem – de är väl värda en lång omväg, liksom mängder av andra målningar som finns i gårdar som inte är upptagna på världsarvet, samt ännu äldre bonadsmålningar som pryder museet i Hudiksvall (med Alftafyndet, med textilskatter från senmedeltid och renässans, som paradexempel). Men när man till vardags talar om hälsingegårdar syftar man på något större: en typ av stora gårdar som vittnar om en ovanligt rik bygdekultur under 1800-talet. Och den är väl värd en blogg.

Omkring tusen gårdar i Hälsingland, särskilt kring Ljusnan och Voxnan, räknas som ”hälsingegårdar” med kulturhistoriska värden som gör dem viktiga att bevara. Gårdarna är resultatet av de stora inkomster som flöt in till Hälsinglands bönder under slutet av 1700-talet och första hälften av 1800-talet, då även hantverksskickligheten nådde imponerande höjder. Trots att välståndet ökade förblev antalet gårdar i princip detsamma, vilket gjorde att många söner och döttrar bodde kvar i släktingarnas hem. Detta ledde till allt fler och större byggnader och allt rikare utsmycknad. En och samma gård kan mycket väl rymma två eller tre stora bostadshus, inte sällan med två våningar. Arkitekturen är avpassad efter de lokala förutsättningarna, vilket medför att samtliga hus är byggda i trä och vilar på folkliga byggnadstraditioner.

Till det som imponerar mest i en hälsingegård är, som nämnts, interiörernas väggmålningar och tapeter, många med bibliska motiv och blommor. Vissa är sannolikt dyra importprodukter medan andra är exempel på folkligt schablonmåleri. Utvändigt förtjänar 1800-talets entrépartier att framhävas, med de skurna eller profilsågade detaljerna och snickarglädjen från tiden kring förra sekelskiftet.

De byggherrar som lät resa hälsingegårdarna på 1800-talet var inte exceptionellt rika, sett till hemmanens skattetal. Att de likväl hade råd att bygga som de gjorde berodde bland annat på linodlingen, som har medeltida anor men blomstrade som mest mellan 1750 och 1850, då arbetet underlättades av mekaniska linberedningsverk som drevs med vattenkraft. I nästa skede spanns lingarner på spinnrock av gårdarnas kvinnor. I takt med att odlingsarealen för lin bredde ut sig utvidgade bönderna även odlingen av spannmål och hö. Fler djur kunde hållas, och inte sällan producerades ett spannmålsöverskott. Dessutom fanns det arbetskraft att tillgå i form av de alltfler egendomslösa, som anställdes säsongsvis.