Annons
X
Annons
X

Historiebloggen

Dick Harrison

Dick Harrison

Ja, naturligtvis, är det för vissa måhända överraskande svaret. Men ytterst få 1800-talseuropéer var inte, med vårt sätt att se det, rasister. De var övertygade om att jorden beboddes av olika typer av människor, varav vissa var bättre och ädlare än övriga. Européerna var, enligt detta synsätt, allra bäst. Fredrika Bremer var ett barn av sin tid och delade dessa värderingar.

Samtidigt bör det framhållas att Fredrika Bremer var övertygad om att västerlänningar inte hade rätt att bete sig hur som helst, bara för att de tillhörde en överlägsen civilisation. Hon motsatte sig således de brutala aspekterna av slaveriet i de amerikanska sydstaterna. Detta framgår tydligt i hennes bokverk Hemmen i den nya verlden (1853–1854), där hon berättade om en resa i USA.

Samma verk innehåller gott om exempel på uttalanden som, om de fällts idag, utan tvekan skulle ha resulterat i anklagelser för rasism. Fredrika Bremer sticker inte under stol med sin åsikt att ”negerrasen har en stark instinkt av tillgivenhet och vördnad” samt ”en naturlig böjelse att subordinera under den vita rasen, och lyda dennas högre intelligens” (12 april 1850). Visserligen var slaveriet av ondo, konstaterar hon, men institutionen gav likväl de vita en möjlighet att uppfostra och förbättra de svarta, så att de till slut skulle kunna återbördas till Afrika för att kristna och civilisera den mörka kontinentens hedningar. ”Jag är övertygad om att detta är sanningen och vägen” (25 maj 1850).

När Fredrika Bremer skildrar svarta slavdrivare på en typisk sydstatsplantage skräder hon inte heller orden: ”Denne är alltid en neger, och är ofta den grymmaste och hårdaste man på hela plantagen. Ty när negern är obarmhärtig, så är han det i hög grad. Och han är negerslavens värsta plågare (21 april 1850).”