Historiebloggen

Dick Harrison

Dick Harrison

I normalfall ägnar jag Historiebloggen åt att svara på frågor från intresserade läsare. Det ligger en mycket stor hög dylika och väntar på att bli besvarade. Tidigare idag skrev jag om begreppet ”lord”, och om detta varit en vanlig dag hade jag låtit mig nöja med detta. Med anledning av de senaste dagarnas händelser gör jag dock ett undantag och väljer att skriva ett blogginlägg till. Det handlar om hur folk reagerar på argument – i mitt fall, förstås, historiskt förankrade sådana – som de ogillar och vilka vidrigheter de därvid häver ur sig.

Några dagar före jul fick jag en oväntad arbetslucka och beslöt mig för att skriva en Brännpunktartikel om invandring, en fråga som jag sällan har berört i min bloggande och opinionsbildande verksamhet. Huvudpunkten i min artikel är att (1) fredstida invandring är långsiktigt positiv för mottagarlandet, ett faktum som kan historiskt beläggas, och (2) det behövs en ny typ av problemformulering som betraktar invandring som ett positivt fenomen, som en resurs, och inte som något i sig negativt. Jag hade varken för avsikt att provocera, irritera eller förolämpa någon genom artikeln, utan bara framföra en åsikt.

Förvisso hade jag räknat med att få mothugg, men jag hade inte i min vildaste fantasi kunnat föreställa mig vilken veritabel ocean av näthat som jag i och med publiceringen vadade ut i. Under nyårsafton och nyårsdagen dränktes min privata mejlbox av sådant som ingen mår bra av att behöva läsa.

Ett fåtal mejl var förvisso uppskattande, men majoriteten var skrivna av personer som uppenbarligen skulle vilja se mig död. Här är en lista över några av de invektiv som jag fick mig till dels under nyårshelgen:

”Tokstolle”. ”Idiot”. ”Mentalsjuk gris”. ”CP”. ”Mongoloid”. ”Urblåst”. ”Kriminellt sinnessjuk”. ”Hönshjärna”. ”Lögnare”. ”Blind, döv och historielös.” Politiskt sett placerades jag i alla möjliga läger – vissa beskyllde mig för att vara vänsterextremist, andra för att vara fascist. Det jag skriver om i artikeln skildrades i ännu hårdare ordalag – som något man ”vill kräkas över” när man läser, som ”lögn”, ”skit och trams”, ”ovetenskapligt”, ”grumt spekulerande”, ”fräckt, bedrägligt och inte minst korkat!”, ”verklighetsförvanskningar”, en ”käftsmäll för alla oss som lider av allt pack som förstör vår vardag!!”, ”jävla hycklande”, och så vidare. En skribent sammanfattande sitt omdöme om mig med orden ”Fy fan, man vill spy!!” och önskade rent ut att det skulle komma ”en raket in i din trygga tillvaro”. En annan tyckte att jag ”borde skämmas så in i helvete” för att jag ingår i ”någon slags propagandamaskin” och ”sitter och lallar i något slags alternativt universum”. Ytterligare en annan konstaterade att jag ”fjäskar för det anslags- och stipendiegivande politisk korrekta etablissemanget och säljer din heder och trovärdighet för 30 silverpenningar”. I ett annat mejl finns följande lilla utvikning: ”Din partiskhet är genomskinlig, vilket är jävligt trist att se men förvånad kanske man inte ska vara i en tid där förblindad idioti har hamnat på översta agendan med rädslan i röven som drivmedel.”

En skribent, som kallade mig ”Ditt lilla svin”, länkade sin avsky mot min person till ett politiskt parti som hon eller han av allt att döma sympatiserar starkt med. Följande hot framfördes, som jag citerar ordagrant: ”Jag är skattebetalare och är intresserad att få veta vad du tänkte göra att aldrig mer publicera dynga om SD och dina privata åsikter om invandring svarar du inte på denna epost, så kommer du att få besök”.

Allra sämst mådde jag när jag flyttade blicken till de motargument mejlbombarna levererade. I två–tre mejl fanns ekonomiska kalkyler om flyktingmottagningens kostnader, men i alla andra – kanske ett femtiotal; jag har slutat räkna dem – var argumenten uttalat rasistiska. Ord som ”det handlar faktiskt om ras!” kopplades till hatiska angrepp på undertecknad för att jag stödjer ”massimporten av negrer från djungeln” och ”invasionen av analfabeter”.

Om syftet med mejlen var och är att göra mig upprörd har de lyckats. Jag blir faktiskt upprörd över att det finns så många rasister som ägnar nyårshelgen åt näthat. Men om syftet är att tvinga mig till tystnad har jag svårt att tänka mig ett dummare och mer kontraproduktivt tillvägagångssätt.

Fler bloggar