Annons
X
Annons
X

Historiebloggen

Dick Harrison

Dick Harrison

Idag är det dags för en matrelaterad fråga. Hur länge har vi ätit munkar? Och varför heter bakverket så?

Munkar, på köksfranska beignets, är runda, friterade bakverk av vetedeg. Vanligtvis är de smaksatta, till exempel med äppelsylt eller med citronskal. 1800-talets svenske gastronomiske nestor, Charles Emil Hagdahl, berättar – utan att ange källor – att bakverken fanns redan på korstågstiden, ”ty det är kändt, att då saracenerne frigåfvo Ludvig den helige, öfverräckte de honom beignets.” Därefter redogör han för recept på apelsinmunkar, äppelmunkar, päronmunkar, jordgubbsmunkar, kastanjemunkar, briochemunkar, berlinermunkar samt två sorters krämmunkar. Enligt tradition skall munkarna gräddas i en särskild munkpanna med halvsfäriska fördjupningar för att underlätta bakverkens bad i matfettet. Det går självfallet lika bra att fritera dem i en kastrull.

Enligt en förklaringsvariant går namnet – liksom munkpannan känd sedan 1600-talet – tillbaka på den tonsur som klostermunkar och andra medlemmar av det andliga ståndet lät anlägga på huvudet på medeltiden. En av bakverkets former (idag mest förknippad med doughnuts) kännetecknas nämligen av ett stort hål i mitten, varvid den friterade ring som återstår med lite god vilja kan tolkas som påminnande om tonsur. En vanligare förklaring, och troligen med högre sanningshalt, är att bakverket fått sitt namn av sin runda profil, som kan liknas vid den rondör mången matglad klosterbroder med åren kom att utveckla.

De mest kända munkvarianterna är de som brukar benämnas berlinermunkar. Enligt en mer eller mindre trovärdig historia går namnet tillbaka på en tysk soldat som i början av 1700-talet visade sig alltför feg för att tjänstgöra i fält och degraderades till fältbagare. Den före detta soldatens specialitet blev flottyrkokta bakverk runda som kanonkulor, vilka snart spred sig från armén till hela staden Berlin och därefter till resten av världen. En äkta berlinermunk skall kännetecknas av en vit ”midja” – ju större midja, desto finare munk.