X
Annons
X

Historiebloggen

Dick Harrison

Dick Harrison

Medeltida kungar har inte sällan begåvats med till- eller öknamn som gjort dem ryktbara för eftervärlden. Pippin den lille, Karl den tjocke, Ludvig den fete, Karl den onde, Erik läspe och halte, och så vidare. Vissa av dessa tillnamn ger vid handen att de led av fysiska men – hit hör Johan den blinde av Böhmen. Enligt samstämmiga uppgifter lär denne dock ha stupat i strid, kämpande på den franska sidan mot engelsmännen i slaget vid Crécy år 1346. Hur går det ihop med hans funktionshinder? En man som bokstavligt talat var att betrakta som ett blindstyre borde väl inte ha på ett slagfält att göra?

Nej, det kan man tycka. Men kung Johan visste vad han gjorde.

Johan (1296–1346), son till den tysk-romerske kejsaren Henrik VII, tillhörde huset Luxemburg. Genom äktenskap med Vaclav III:s dotter Elisabet vann han sig den böhmiska kronan år 1310. I själ och hjärta var Johan emellertid varken tysk eller tjeck utan snarast fransman. Han hade uppfostrats i den franska kulturen och tillbringade stora delar av livet i resor kors och tvärs på kontinenten. Åren 1338–1340 var han således guvernör i Languedoc, istället för att leva i Prag och styra sitt böhmiska rike. Det lyte som gav honom tillnamnet ”den blinde” uppkom till följd av en ögoninflammation, som mellan åren 1336 och 1340 berövade honom synen på båda ögonen.

År 1346 deltog Johan i slaget vid Crécy, och krönikören Jean de Froissart gör helt klart att kungen insisterade på att få kämpa i främsta ledet trots att han var blind. Eftersom han inte kunde rida iväg på egen hand kämpade han tillsammans med sina trognaste anhängare, vilka höll sig tätt intill honom och inte lämnade slagfältet med livet i behåll. Enligt en skröna, som mycket väl kan vara sann, lär Johan ha förklarat för omgivningen att ingen skulle kunna hävda att en böhmisk kung flyr striden.

Föga förvånande stupade Johan i slaget. Samtidens bedömare betraktade honom emellertid inte som en galning utan beundrade hans ridderlighet och stora mod. Den engelske tornarvingen Edvard, mer känd som ”Svarte prinsen”, lär – historien kan dessvärre inte verifieras – ha visat sin fallne fiende så stor vördnad att han övertog Johans personliga valspråk Ich Dien (ty., ”Jag tjänar”), vilket allt sedan dess har återfunnits på prinsen av Wales vapensköld.

1300-talets värderingar var inte nutidens. Idag skulle vi mena att en blind kung som rusar rakt in i stridsvimlet inte är riktigt klok. Men på 1300-talet beundrades Johan som ett stort ridderligt föredöme, vars handikapp gjorde honom ännu tapprare och hans exempel ännu viktigare.