X
Annons
X

Historiebloggen

Dick Harrison

Dick Harrison

År 1658 har gått till nordisk historia som Roskildefredens år. Fredsavtalet var det värsta i dansk historia och det bästa i svensk. Skåne, Halland, Blekinge, Bornholm, Bohuslän och Trondheims län övergick från Danmark till Sverige.

Att Fredrik III var därtill nödd och tvungen är välkänt. Svenska armén stod på Själland och hotade både honom själv och Köpenhamn. Katastrofen var ett faktum. Men likväl måste väl parterna ha förhandlat? Försökte inte danskarna pruta ned de svenska kraven? I så fall: vad ville de helst behålla?

Det är omöjligt att kika in i Fredrik III:s huvud och utröna vilket landskap som stod honom närmast, men med största sannolikhet var det Skåne. Skåne var det rikaste och viktigaste av de danska landskap som gick förlorade. Men trots det uppstod det inga större gräl om Skåne, uppenbarligen eftersom de danska delegaterna hela tiden insåg att Skåne var förlorat. Det var orimligt att tänka sig att Karl X Gustav skulle ge upp kravet på Skåne efter ett så lyckosamt krig. Detsamma gällde Halland (som i praktiken redan var svenskt sedan freden i Brömsebro) och Blekinge.

Däremot grälade man länge om Bohuslän. ”Man” var, på den svenska sidan, Corfitz Ulfeld och Sten Bielke, och, på den danska sidan, Jochum Gersdorff och Christer Skeel. Under förhandlingarna i Vordingborg och Tostrup vägrade Gersdorff och Skeel i det längsta att släppa ifrån sig Bohuslän. De räknade med att svenskarna inte skulle anse landskapet högprioriterat, vilket ökade de taktiska möjligheterna för Danmark att kunna behålla det, om de bara bråkade om saken tillräckligt länge och lät svenskarna förstå att Bohuslän var mycket rikt och viktigt för danska intressen, varför man var villig att kämpa i det längsta för att behålla det. Problemet var att Corfitz Ulfeld var en dansk överlöpare som tidigare tjänstgjort som guvernör i Bohuslän. Han gick inte att bluffa.

Den 16 februari diskuterades Bohuslän intensivt. Ulfeld påpekade att landskapet inte var särskilt rikt, varför Danmark gott kunde lämna det ifrån sig. Skeel och Gersdorff poängterade hur mycket de kände för Bohuslän och hur god hamnen var utanför Bohus fästning (dvs. vid dagens Kungälv) – ”Där är en mechta hampn”. Ulfeld svarade att det visserligen var sant och att det gällde Marstrand också, men det hjälpte inte innehavaren av slotten eftersom det var hopplöst att ta sig ut ur hamnen om man väl seglat in. Han lade till att inkomsten från Bohuslän var ringa. När han var guvernör hade han bara klämt fram 40 000 riksdaler om året.

Danskarna blev alltmer desperata. Fredrik III, en svuren ärkefiende till Ulfeld, erbjöd honom personligen att få Bohuslän och Trondheims län som förläning på livstid för sig och sin son om han svek svenskarna och hjälpte de danska förhandlarna att behålla Bohuslän. Men Ulfeld, som säkert njöt i fulla drag av situationen, vägrade. Till slut erbjöd Fredrik III svenskarna att de skulle få Bornholm och Färöarna om de gav upp kraven på Bohuslän och Trondheims län. Svenskarna vägrade (varefter de krävde, och fick, Bornholm i alla fall).

Därför gick det som det gick. I sjätte paragrafen i Roskildefreden stadgas att Danmark för evig tid skall avträda Bohus slott och län. Och envar som har besökt Strömstad, Kungshamn och Smögen vet att danskarna hade skäl att vara bittra.