X
Annons
X

Historiebloggen

Dick Harrison

Dick Harrison

Den 28 juni bloggade jag om mordet på ärkehertig Franz Ferdinand i Sarajevo, eftersom det då hade gått ett sekel sedan händelsen inträffade. Skotten i Sarajevo brukar ofta pekas ut som den enskilt viktigaste orsaken till att första världskriget började, varför den 28 juni gärna förekommer i minnessammanhang – den svarta dagen då Europas öde slogs fast. Men det finns lika goda skäl att även känna rysningar över innevarande datum. Mellan den 28 juni och den 23 juli 1914 kunde de österrikiska-ungerska politikerna med ett minimum av ansträngning och vilja ha avstyrt krisen och därmed lagt krokben för första världskriget innan det börjat. Den verkliga nedräkningen till krig inleddes den 23 juli. Som en indirekt följd av mordet på Franz Ferdinand överlämnade Österrike-Ungerns ledning på detta datum ett ultimatum till Serbien, som – om inte serberna gick med på det – skulle följas av krig.

Bakom detta ultimatum låg några veckors intensivt diplomatiskt agerande. Österrike-Ungerns ledning sände ut trevare till grannarna för att utröna hur de skulle reagera på ett eventuellt krig. Den 7 juli rapporterades att Tyskland skulle stödja Österrike-Ungern, men ännu i detta läge var de österrikiska och ungerska politikerna splittrade. Flertalet var för ett krig mot Serbien, men det fanns röster som varnade för konsekvenserna av att ryssarna förmodligen skulle hasta till serbernas hjälp. En metod som diskuterades, och till slut accepterades, var att provocera fram kriget genom att sända ett ultimatum som var så fräckt och långtgående att serberna omöjligen kunde acceptera det. Vägran att gå med på kraven skulle legitimera ett anfallskrig. Tyskland informerades om beslutet och ställde sig positivt. Icke desto mindre vacklade österrikarna och ungrarna i flera dagar, nervöst vägande argument mot argument. Man var fullt medveten om att ett krig mot Serbien riskerade att öppna dörren för ett fullskaligt världskrig.

Sedan man väl kommit överens om ett ultimatum inväntade den österrikisk-ungerska riksledningen ett lägligt tillfälle att överlämna det. För det första borde man vänta tills sommarskörden bärgats. För det andra borde ett toppmöte mellan Frankrike och Ryssland i Sankt Petersburg ha avslutats. Man slog fast att kraven skulle sändas den 23 juli och att serberna skulle ha till den 25 juli på sig att svara. Under väntetiden slipade man på formuleringarna. Den 19 juli var man färdig med kravens ordalydelse.

Den 23 juli överlämnades, som planerat, ett förödmjukande ultimatum till den serbiska regeringen. Österrikarna och ungrarna krävde följande:

Framför allt skulle serberna bekämpa och officiellt fördöma den farliga propaganda mot Österrike-Ungern som syftade till att beröva denna stat territorium. Därutöver krävde man att serberna skulle förbjuda alla publikationer vars innehåll medverkade till att utså hat och förakt mot Österrike-Ungern. Vissa serbiska nationalistorganisationer, till exempel Narodna Odbrana, skulle upplösas. Skolböcker och andra officiella dokument skulle rensas på allt som påminde om propaganda mot Österrike-Ungern. Serbiska officerare och ämbetsmän som Österrike-Ungern pekade ut med namn skulle avskedas från sina poster. Serberna skulle acceptera att Österrike-Ungern sände representanter för att hjälpa till att krossa ”subversiva rörelser” i Serbien. Serberna skulle ställa alla som varit inblandade i skotten i Sarajevo inför rätta och låta representanter från österrikisk-ungerska polismakten delta i undersökningarna. Två män – Voja Tankosić och Milan Ciganović – pekades direkt ut som skyldiga och måste därför arresteras. Till detta krävde man att serberna skulle upphöra att medverka till smugglingen av vapen och sprängmedel över gränsen samt bestraffa de tjänstemän vid gränsen som hjälpt attentatsmännen i Sarajevo. Serberna befalldes dessutom ”förklara sig” beträffande de serbiska ämbetsmän som uttryckt sig fientligt mot Österrike-Ungern. Slutligen måste serberna ”utan fördröjning” redogöra för Österrike-Ungern hur de tänkte gå till väga för att tillmötesgå kraven. De hade till kl. 17.00 den 25 juli på sig att tänka över hur de skulle svara.

Den serbiske regenten, kronprins Alexander, konstaterade omedelbart att kraven var omöjliga att acceptera om Serbien skulle behålla sin värdighet som självständig nation. Han bad ryssarna om hjälp, men Ryssland vägrade. De ryska politikerna menade att serberna borde acceptera Österrike-Ungerns ultimatum. De hade ingen lust att kasta in det egna landet i ett krig å serbernas vägnar, om det kunde undvikas så här enkelt. Serberna föll därför till föga och accepterade alla krav utom ett: de gick inte med på att österrikiska poliser skulle tillåtas arbeta i Serbien. Samtidigt försökte ryssarna få övriga stormakter med sig i sina strävanden att förmå Österrike-Ungern att förlänga serbernas svarstid. Britterna sökte blockera för ett krig genom att föreslå en fredskonferens.

Men Österrike-Ungerns politiker hade redan bestämt sig. Eftersom serberna inte accepterat deras fullständiga ultimatum stod vägen till krig öppen. Den 25 juli undertecknade kejsar Frans Josef en mobiliseringsorder med avsikten att inleda operationer mot Serbien tre dagar senare. Ryssarna svarade med att börja förbereda sig för mobilisering, och i Frankrike drogs alla truppledigheter in. Några dagars intensiv diplomati återstod, men nedräkningen till kriget hade börjat. Det faktum att till och med kejsar Vilhelm II av Tyskland noterade att serbernas kapitulation inför kraven från Wien hade undanröjt ”alla skäl till ett krig” var oväsentliga. Klockan 11.00 den 28 juli 1914 förklarade Österrike-Ungern krig mot Serbien.