X
Annons
X

Historiebloggen

Dick Harrison

Dick Harrison

Det händer att jag får frågor om förhistoriska lämningar i vårt kulturlandskap – högar, rösen, fornborgar med mera – varvid jag måste lämna svaret ”jag vet inte”. Ofta vet ingen annan heller, eftersom endast en ynka minoritet av dessa lämningar har varit föremål för utgrävning och forskning. Sverige är fullt av olösta arkeologiska gåtor.

Igår föreläste jag om Österlen för en pensionärsorganisation i Simrishamn, vilket fick mig att resonera kring ett av de fornminnen som oftast dyker upp i frågorna, Ales stenar i Kåseberga, dramatiskt resta på en ås alldeles vid kusten, med milsvid utsikt över Östersjön. Detta är Sveriges största skeppssättning (större har funnits, men de är inte bevarade), 67 meter lång och 19 meter bred, bestående av 59 stenar. Så långt är det inga problem. Men vad har skeppssättningen använts till? Är det en gammal grav (vilket de övriga undersökta skeppssättningarna från brons- och järnålder förefaller vara), eller en kultisk eller politisk samlingsplats (vilket inte utesluter att det också har varit en grav) eller har det ursprungligen varit något helt annat?

Flera förslag har framlagts. En hypotes som fått stor medial uppmärksamhet är att det rör sig om en solkalender från bronsåldern. Enligt denna tolkning är skeppssättningen planlagd efter sommar- och vintersolstånden och efter vår- och höstdagjämningarna. Ännu djärvare hypoteskonstruktioner gör gällande att Ales stenar är rest tidigare än så, till minne av en solförmörkelse på 2000-talet f.Kr., dvs. under yngre stenålder.

Problemet med solkalendershypoteserna är att de förutsätter att stenarna alltid har stått på samma plats, så att man kan utgå från dem när man gör sina beräkningar. Dessutom stärks sådana hypoteser om fornminnesområdet även i övrigt har sett likadant ut genom tiderna. Om man exempelvis finner att monumentet ifråga ursprungligen har omgetts av gravar (sedermera försvunna) blir det troligare att det är en grav än att det är en solkalender.

När det gäller Ales stenar har vi faktiskt en hel del kompletterande information att utgå från. Teckningar från 1700-talet visar att det då var ett mycket större monument, med flera stenar utanför skeppssättningen, däribland en mindre skeppssättning. På grund av lokalbefolkningens aktiviteter (plöjning, bortschaktning, m.m.) har de övriga stenarna försvunnit. Det är faktiskt värre än så: böndernas intensiva plöjande ledde på 1700- eller 1800-talet till att vissa stenar började luta eller föll omkull. År 1916 var Ales stenar i så dåligt skick att Oscar Montelius såg sig föranledd att restaurera monumentet. Tyvärr har vi ingen aning om hur han gjorde. Det är sannolikt att han flyttade stenar och till och med fraktade dit nya stenblock för att fylla luckor.

Och värre skulle det bli. Under andra världskriget drogs Ales stenar in i Per Albin-linjen, det skånska kustförsvaret mot en befarad invasion. En anläggning för luftbevakning uppfördes invid skeppssättningen, både ett torn och en barrack. När allt senare revs täcktes hela platsen av flygsand, som 1956 måste avlägsnas med grävmaskiner. Hela platsen tog följaktligen stor skada.

Trots det kunde arkeologerna på 1990-talet göra intressanta fynd, när man äntligen började ägna sig åt systematiska utgrävningar. De påträffade rester efter träkol, brända människoben och bränd mat, rester som daterades till tiden kring 600 e.Kr. Uppenbarligen nyttjades Ales stenar ännu omkring 900 för någon sorts ritualer med eld.

Detta ger oss inget slutgiltigt svar på när och av vilka monumentet restes, men det ger oss en trovärdig utgångspunkt. Eftersom monumentets form överensstämmer med grav-skeppssättningar från järnåldern, och eftersom de äldsta lämningarna kan dateras till 600-talet, är det mest troliga att det inte rör sig om en solkalender från bronsåldern utan om en större gravplats med hövdingagrav från tiden kring 600.