Annons
X
Annons
X

Historiebloggen

Dick Harrison

Dick Harrison

Fanns det verkligen riddare i Sverige under medeltiden? Och om så var fallet: hur många var de, och hur var de utrustade? Deltog de i korstågen? Det är frågor som jag ofta får från yngre läsare.

Svaret är ja, med eftertryck. Ridderskapet förefaller ha introducerats i Sverige efter mönster från kontinenten i mitten av 1200-talet och blivit särskilt prominent under Magnus Ladulås regeringstid (1275–1290). En riddares formella titel var det latinska miles (plural milites). Näst under riddaren i rang stod väpnaren, på latin armiger (medeltidssvenska: ”sven” eller ”sven av vapen”). Termen riddare var i det medeltida Sverige främst att betrakta som en hederstitel för medlemmar av det världsliga frälset. Den syftade alltså inte på en särskild maktposition.

För att bli riddare i Sverige krävdes inte bara att man var rik och av god släkt utan även att man hade turen att bli gynnad av kungen, i regel under en större fest. Flertalet riddarslag (dubbningar) ägde rum vid kungliga kröningar och bröllop. Eftersom källmaterialet är bristfälligt bevarat vet vi inte hur många medeltida riddare det sammanlagt har existerat i Sverige. Ett problem är att vissa frälsemän som logiskt sett borde ha varit riddare aldrig blev dubbade. Sveriges mäktigaste privatman genom tiderna, Bo Jonsson (Grip, d. 1386), blev aldrig mer än väpnare.

Riddarnas utrustning är desto bättre känd. När en medlem av högfrälset drog ut i strid skedde detta till häst iförd en stor brynjeklädnad, gärna täckt av vapenrock. Under 1300- och 1400-talen utvecklades denna till en överdragsrustning. På huvudet bar riddaren hjälm. 1200-talets stora nyhet på denna front, som omhuldades av våra första riddare, var en stor och tung så kallad tunnhjälm. Riddarens högst värderade vapen var svärdet, men därtill kom bland annat lans och stridsklubba. Han hade även en sköld, gärna avpassad efter de krav som ställdes på strid till häst.

Många svenska stormän deltog i korståg, huvudsakligen i Östersjöområdet. Svenskarna genomförde själva korståg i österled, bland annat en misslyckad expedition mot Novgorods territorium i mitten av 1300-talet. Svenska krigare deltog också på Tyska ordens sida i kampen mot litauerna i Baltikum – några av dessa personer känner vi till särskilt väl, exempelvis Karl Ulfsson (i källorna kallad ”Guds riddare”), som stupade i slaget vid Durben.