Historiebloggen

Dick Harrison

Dick Harrison

Under de senaste veckorna har jag besvarat åtskilliga frågor om mer eller mindre mytiska figurer i det förflutna – Herakles, Don Juan, kung Lear, drakarna, Ahasverus, med mera. Som avslutning på denna svit besvarar jag idag en fråga om en figur man ofta möter när man turistar i Prag: golem.

I de tjeckiska turistbutikerna vimlar det av figurer och bilder föreställande en golem: en stor, klumpig lerfigur. Alla förväntas veta vad det är. Den okunnige turist som sätter sig in i historien får veta att golem är en sorts judisk variant av Frankensteins monster, en konstgjord varelse av lera som fick liv av en rabbin.

Hur länge har historien berättats? Har den en verklighetsbakgrund?

Den golemhistoria som kan länkas till Prag kretsar kring rabbi Juda Löw ben Bezalel (ofta bara kallad rabbi Löw, eller Maharal), som levde i slutet av 1500-talet. Han dog 1609 och gravstenen kan ännu beskådas på judiska kyrkogården i Prag. Enligt historien skall rabbi Löw ha skapat en golem av lera för att skydda judarna i staden från förföljelser. Rabbinen fick liv i lervarelsen genom att utföra hemliga ritualer och stoppa ett magiskt föremål, en shem – ett papper med Guds namn – i hans mun. Meningen var att varelsen skulle vila livlös under lördagen, sabbaten, men en gång glömde rabbi Löw att genomföra den nödvändiga ritualen, med följd att ridån gick upp för all sköns olyckor. Berättelserna varierar, men de slutar ofta med att rabbi Löws golem mister all sans och förvandlas till ett farligt monster. Rabbinen räddar situationen genom att hejda sin golem framför synagogan och dra ut papperet med Guds namn ur munnen. Sedan placerar man varelsen på synagogans vind, där den får vila livlös tills Prags judar behöver den igen. Dagens turister får givetvis höra att rabbinens golem ännu finns i byggnaden, och det cirkulerar åtskilliga historier om golemens moderna historia – inklusive skrönor om att den skall ha tagit kål på en och annan nazist under andra världskriget.

Tyvärr för rabbi Löws golem kan ingen av alla dessa historier och traditioner spåras längre tillbaka än till 1800-talets första hälft. Det rör sig om typisk folklore, nedtecknad på tyska av judiska författare, från samma era som bevittnade bröderna Grimms sagonedtecknande. Sanningshalten är jämförbar med den i sagan om Hans och Greta. Möjligen berättade man historier om rabbi Löws golem under andra hälften av 1700-talet, men längre tillbaka än så kommer vi inte, så länge vi begränsar oss till Prag.

Golemfenomenet som sådant är dock betydligt äldre. Ordet förekommer i Gamla testamentet, närmare bestämt i Psaltaren 139:16: ”Du såg mig innan jag föddes, / i din bok var de redan skrivna, / de dagar som hade formats / innan någon av dem hade grytt.” Originalets galmi kan översättas med ”min oformade kropp” eller ”embryo” och syftar på människan i hennes egenskap av ofärdig varelse inför Gud. I senare judisk tradition, noterad i Talmud, sägs att Adam ursprungligen var som en golem, skapad av lera, innan Gud gav honom liv. I samma skriftsamling hävdas att lärda, fromma människor kan skapa sin egen golem och skänka denna liv, allt i en strävan att efterlikna Gud, men att de aldrig kan skapa perfekt människoliv på samma sätt som Herren.

I senare judisk tradition, väl omvittnad på medeltiden, framkommer mer information, till exempel att en golem inte kan tala. Nu möter vi även historien om att man kan skänka lervarelsen liv genom att stoppa ett papper med Guds namn i dess mun, alternativt genom att skriva namnet på dess panna. Under senmedeltiden och renässansen var golemtron en integrerad del av den europeiska judendomens tradition, och det fanns uppenbarligen många obevisade skrönor om folk som skapat dylika varelser.

Den första utförliga historien om en person som gjort en golem kretsar kring rabbi Eliyahu från polska Chełm, som levde under andra hälften av 1500-talet. Vi har belägg för att det på 1600-talet berättades, både bland judar och kristna, att denne skulle ha skapat en golem och skänkt den liv. På 1700-talet utvecklades historien betydligt, och det är inte osannolikt att den i detta skede inspirerade till liknande historier om rabbi Löw i Prag.

Fler bloggar