Blåkulla

Eftersom skärtorsdagen brukar förknippas med häxfärder till Blåkulla passar jag på att besvara en fråga om hur gammal denna uppfattning är. När kan man tidigast påvisa att svenskar har trott på Blåkulla?

En förutsättning för att man överhuvudtaget skall tro att häxor har ridit på kvastar till en särskild plats för att möta Satan, festa och få del av hans makt är att idén om djävulspakten – dvs. föreställningen att det är möjligt sluta förbund med Satan – har vunnit insteg i folks sinnen. Som jag har påpekat i en tidigare blogg utvecklades denna tro först under senmedeltiden. Djävulspakten som fenomen möter oss successivt från 1200-talet till 1400-talet på den europeiska kontinenten. Till Sverige kom idén jämförelsevis sent.

Allra första gången ordet Blåkulla förekommer i text är i redogörelsen för ett mirakel år 1410, nedtecknat på 1420-talet i Stockholm, där det sägs att ett skepp tillhörigt Ture Bengtsson (Bielke) räddades ur svår sjönöd i närheten av ”Blaakulla”. Här sägs dock inget om att platsen skulle vara frekventerad av häxor. Inte förrän i Olaus Magnus Historia de gentibus septentrionalibus (”Historia om de nordiska folken”) år 1555 får vi entydiga belägg för att svenskarna trodde att häxor tog sig till Blå Jungfrun mellan Småland och Öland, den ö som i senare tradition har brukat identifieras som Blåkulla.

För den som önskar mer information om de tidiga Blåkullauppfattningarna kan jag rekommendera Stephen A. Mitchell, Witchcraft and Magic in the Nordic Middle Ages (University of Pennsylvania Press, Philadelphia och Oxford 2011).