X
Annons
X

Historiebloggen

Dick Harrison

Dick Harrison

Idag tar jag upp en av de många kungafrågor som med jämna mellanrum trillar in i mailboxen. Det står inte mycket om unionskungen Kristofer av Bayern i våra historieböcker. Vad vet vi egentligen om honom?

En hel del, faktiskt, betydligt mer än man får plats med i en liten blogg. Kristofer tillhörde den ryktbara ätten Wittelsbach, samma ätt som (via en annan släktgren), regerade Sverige under stormaktstiden och då brukar kallas den ”pfalziska ätten”. Wittelsbach var en bayersk dynasti som under medeltiden även tog makten i de delar av Tyskland som gick under benämningen Pfalz. Karl X Gustav och hans ättlingar tillhörde grenen Pfalz-Zweibrücken, medan Kristofer stammade från Oberpfalz i norra Bayern (som han började härska över 1443, efter det att han blivit nordisk kung). Han var son till hertig Johan av Oberpfalz och Katarina, syster till den förre nordiske unionskungen Erik (”Erik av Pommern”). Det var detta släktband som gjorde att det danska riksrådet började intressera sig för honom som ersättare för den besvärlige Erik. Den 28 oktober 1438 erbjöd de kronan åt Kristofer, som då var i 22-årsåldern.

Kristofer erkändes som kung av Danmark 1440, kung av Sverige 1441 och kung av Norge 1442. Kröningen till svensk kung ägde rum i Uppsala domkyrka den 14 september 1441. Han gifte sig med den tyska furstedottern Dorothea av Brandenburg år 1445. Dessvärre fick Kristofer ingen längre tid på sig att utveckla sin regim, vilket är huvudskälet till att det står så lite om honom i historieböckerna. Han avled redan i januari 1448, under en vistelse i Helsingborg. Allt vi vet ger vid handen att Kristofer drömde om att återskapa den starka kungamakt som försvunnit när de nordiska riksråden gjorde sig av med kung Erik. Vid trontillträdet tvingades Kristofer förvisso acceptera en benhård och besvärlig kungaförsäkran, i vilken han avstod från mycket inflytande till förmån för riksråden, men genom skicklig diplomati och hänsynslös realpolitik (han svek gärna löften till besvärliga skandinaviska stormän) återuppbyggde han sakta men säkert den egna maktpositionen under 1440-talet. Dessutom undvek han att irritera de tyska hanseköpmännen och de inhemska borgarna. Han var försiktig med gästningar och skattepålagor, sannolikt för att undvika missnöje i allmogeleden.

Kristofers största politiska och militära misslyckande var expeditionen till Gotland 1446, som syftade till att tvinga bort den avsatte unionskungen Erik från ön. Erik och hans sjörövare var ett gissel för Östersjöns handelssjöfart. Kristofers krigståg slutade med förhandlingar i Västergarn och stillestånd, som inte förändrade maktsituationen nämnvärt.

Till Kristofers viktigaste gärningar hör nedkämpandet av ett stort bondeuppror i Danmark på sommaren 1441 och stadfästandet av en ny landslag i Sverige i maj 1442. ”Kristofers landslag” var gällande lag i riket ända till 1736. Till en början användes den parallellt med Magnus Erikssons lag, men efter 1608 (då Karl IX lät trycka den) var den allenarådande.

Kristofers största olycka, förutom det tidiga dödsfallet, var att hans svenske fiende Karl Knutsson på 1450-talet spred hatisk propaganda om honom i Karlskrönikan. Här framställs Kristofer som en vedervärdig, fetlagd, svärande nattsuddare. Folk skall ha kallat honom ”barkakonung”, eftersom de tvingades baka barkbröd på grund av missväxt. Denna nidbild av kungen och hans regeringstid har medverkat till att Kristofer länge haft ett orättvist dåligt rykte i traditionell svensk historieskrivning.