Annons

Historiebloggen

Dick Harrison

Dick Harrison

Vilka var buckanjärerna? Termen dyker upp i historisk litteratur om 1600-talet, 1700-talet och det tidiga 1800-talet. Uppenbarligen syftar det på sjörövare. Men hur utvecklades begreppet?

De engelska, franska och nederländska kolonierna i 1600-talets Västindien var avsedda att producera jordbruksprodukter för avsalu på världsmarknaden. Den i särklass viktigaste grödan var rörsocker. Eftersom det rådde stor brist på inhemsk arbetskraft – indianerna dog i epidemier – och varken britter, fransmän eller holländare ännu hade lärt sig rutinerna inom den transatlantiska slavhandeln använde de sig av kontraktsarbetskraft. Fattiga bönder och arbetare i hemländerna lockades att skriva på kontrakt. De fick en resa över Atlanten trots att de saknade medel att bekosta överfarten, men i gengäld måste de betala av skulden genom hårt slit när de väl kommit fram. För plantageägarna var detta en bra affär, men för de fattiga engelsmän och fransmän som skrev under kontrakten blev det ofta början på en ond cirkel av evig skuldsättning och arbete.

I synnerhet de franska kolonisatörerna trodde på kontraktsmodellen. Målet var att skapa verkliga kolonisamhällen i Västindien med en helt fransk bondebefolkning, varför kraven på kontraktsarbetarna (fr. engagés) var lägre än de mer kortsiktigt planerande engelsmännen ställde på sina. En engagé måste arbeta tre år på plantagen efter ankomsten till Nya världen. Många fattiga fransmän lät sig lockas att resa över Atlanten, men när de väl börjat arbeta dröjde det inte länge förrän många tröttnade och rymde. Först sökte de sig till vildmarken i öarnas inland. Eftersom rymlingarna ofta livnärde sig på att röka kött, på franska boucan, blev de kända under termen boucaniers, buckanjärer. När de kom över fartyg övergick de till att bli sjörövare. Mellan 1630-talet och 1710-talet, då statliga flottor gjorde sjöröveriet svårare, satte buckanjärerna skräck i hela Västindien.