X
Annons
X

Historiebloggen

Dick Harrison

Dick Harrison

Idag är det exakt hundra år sedan skotten i Sarajevo, den händelse som ledde fram till första världskriget. Dagen till ära kan det vara på sin plats med en kortfattad redogörelse för händelseförloppet.

Franz Ferdinand, hans hustru Sophie och deras följe anlände på förmiddagen till järnvägsstationen i Sarajevo från Ilidža. Guvernören, Oskar Potiorek, mötte dem med sex bilar. Det var meningen att säkerhetschefen skulle åka i främsta bilen tillsammans med sina män, men istället fick chefen åka med tre lokala poliser. Säkerhetsfolket lämnades kvar på stationen. I den andra bilen färdades Sarajevos borgmästare och polischef, medan ärkehertigparet, guvernören och överstelöjtnant Franz von Harrach for i den tredje bilen. Planen var att man först skulle besöka den lokala militära garnisonen för att därefter, vid 10-tiden, fortsätta till stadshuset. Om general Michael von Appel fått råda skulle de gator längs vilka kortegen körde bevakas av trupper, något som sannolikt skulle ha räddat ärkehertigens liv, men hans åsikt avfärdades med argumentet att invånarna i Sarajevo skulle ta illa upp. Istället blev det upp till de omkring 60 poliserna i staden att vakta gatorna.

De sammansvurna attentatsmännen hade positionerat sig på olika ställen längs färdvägen för att maximera möjligheterna att kasta bomber på bilarna eller skjuta ihjäl Franz Ferdinand. De första två attentatsmännen var för nervösa för att agera när kortegen passerade dem, men den tredje gjorde vad som förväntades av honom. Kl. 10.10 kastade Nedeljko Čabrinović sin bomb. Den studsade på en av bilarna, hamnade på gatan och exploderade under nästföljande bil. Ett tjugotal människor sårades. Čabrinović försökte undkomma rättvisan genom att svälja en cyanidkapsel och hoppa i floden, men giftet var för svagt och vattnet i floden var ovanligt grunt på grund av den torra sommaren. Inom kort hade polisen gripit honom. De kvarvarande bilarna färdades så fort till stadshuset att ingen av de övriga sammansvurna hade en chans att agera. De fortsatte dock att hålla sig redo för att kunna slå till senare under dagen, när bilarna förväntades köra tillbaka.

Nu följde den planerade mottagningen på stadshuset, där ärkehertigen förklarade för borgmästaren att han var upprörd över att ha blivit mött med bomber. Än en gång framfördes åsikten att man borde invänta trupper för att öka säkerheten, men guvernör Potiorek vägrade att gå med på detta med argumentet att soldaterna inte skulle ha tid att ta på sig de nödvändiga uniformerna. Ärkehertigparet uttryckte nu en önskan om att avbryta dagsprogrammet för att åka till sjukhuset och hälsa på de som skadats i bombattentatet. Klockan 10:45 satt sällskapet än en gång i bilarna.

I detta läge beslöt guvernören att kortegen skulle undvika stadens centrum och istället åka längs snabbast möjliga rutt direkt till sjukhuset. Denna information nådde emellertid aldrig till ärkehertigens chaufför Leopold Lojka, som svängde fel. Guvernören beordrade honom att bromsa och köra tillbaka in på rätt rutt. Det var då allt gick fel.

En av de sammansvurna, Gavrilo Princip, hade råkat ställa sig just där inbromsningen skedde, mellan en mataffär och en bro. När Lojka bromsat och stannat bilen för att kunna backa och svänga steg Princip fram och avlossade två skott på en och en halv meters avstånd. Både Franz Ferdinand och Sophie träffades och blev dödligt sårade. Sophie dog i bilen på väg mot guvernörens residens. Maken avled tio minuter senare. Princip, som genast häktades, förklarade senare att mordet på Sophie var ett misstag – han hade avsett att skjuta ärkehertigen och guvernören.