X
Annons
X

Historiebloggen

Dick Harrison

Dick Harrison

I många böcker kan man läsa att judarna ofta drabbades av förföljelser i det medeltida Västeuropa. Men hur mycket vet man egentligen om dessa händelser? Rör det sig om uppförstorade skrönor, eller har vi konkret detaljinformation från själva händelserna?

Tyvärr är det inga skrönor, och vi har gott om detaljinformation från hela epoken, redan från allra tidigaste medeltid, till exempel från frankernas och visigoternas riken på 500-talet. Om vi blickar mot senare århundraden, särskilt mot 1300-talet, duggar källorna (krönikor, brev, rapporter, till och med tortyrprotokoll) tätt. Som typiskt exempel kan vi betrakta en skrift som författades av Heinrich von Diessenhoven, en kanik i Konstanz, som skildrade några av de förföljelser på tyskspråkigt område som ägde rum när man misstänkte att judarna spred digerdöden.

Enligt Heinrich – som själv avskydde judarna och betraktade attackerna mot dem som lovvärda – utbröt en våg av judeförföljelser i november 1348. Ett tidigt centrum för de antisemitiska utbrotten var Solothurn i nuvarande Schweiz. Alla judar på orten brändes efter rykten om att de skulle ha förgiftat brunnar och vattendrag. Några judar gick i detta läge över till kristendomen men visade sig svaga i tron, och när de torterades avgav de utförliga bekännelser om hur de hade spritt giftet.

Heinrich fortsätter med att beskriva hur alla judar mellan Köln i väster och gränsen mot Österrike i öster utrotades mellan november 1348 och september 1349. Alla brändes, både unga och gamla. Förföljelserna spred sig från Solothurn och dess grannstäder till Zofingen och Stuttgart, därefter till Augsburg, Lindau, Reutlingen och Haigerloch. I Horw, den 20 december, placerades judarna i en stor grop innan förföljarna kremerade dem levande. Den 27 december brändes judarna i Esslingen. Vissa blev lågornas rov instängda i sina hus, medan andra trängdes in i synagogan, som därefter antändes. Heinrich noterar att några judar ännu levde när lågorna falnade: halvdöda människor sökte kravla sig ut genom de förkolnade resterna av kamrater och släktingar. Men, skriver Heinrich, i detta läge grep kringstående åt sig påkar och stenar, med vilka de ”bankade sönder hjärnorna på dem som sökte krypa ut ur bålet.”

I kanikens historia kan vi följa det fortsatta förloppet datum för datum. Den 17 januari slog pöbeln till mot judarna i Basel. Alla brändes utom småbarnen och de nyfödda, som döptes. I Messkirch och Waldkirch flammade judebålen den 21 januari, i Speyer den 25 januari, i Ulm den 30 januari, i Überlingen den 11 februari, i Mengen den 16 februari, i Schaffhausen och Zürich den 21 februari, i Sankt Gallen den 23 februari. Den 18 mars kom turen till Baden, den 30 maj till Radolfzell, den 23 augusti till Mainz och Köln.

Det hände att man drog ut på avrättningarna i flera månader. Den 4 januari 1349 stängdes judarna i Konstanz in i två hus, men först vid solnedgången den 3 mars brändes hundratals i ett för ändamålet nybyggt hus/krematorium på ett fält utanför staden. Några judar, skriver Heinrich, tog sig till byggnaden dansande, andra sjungande och de övriga gråtande. De som besparades detta bål hölls kvar i fångenskap till september, då även de brändes.

Väl att märka utgick förföljelserna från folket, inte från myndigheterna. De senare, konstaterar den kritiske kaniken, sökte i regel förhindra de gudfruktiga kristnas attacker mot judarna. Under förföljelserna i Zofingen lät man genomföra en husundersökning, vilket resulterade i fynd av gift i ett hus som ägdes av en jude vid namn Trostli. Två judiska män och en judinna blev genast torterade, men innan folket hann agera vidare ingrep hertig Albrekt av Österrike och räddade så många judar han kunde. Han gav därefter order om att judarna även skulle skyddas i Pfirt, Kyburg och Elsass. Men folkets vilja segrade ibland över hertigens. Heinrich berättar att många av Albrekts judar tog sig till Kyburgs slott, där de under sensommaren 1349 uppgick till 330 individer. Folket på orten skrev då till hertigen och förklarade att denne måste låta bränna flyktingarna, annars skulle de sätta sig upp mot överheten och bränna dem på eget bevåg. Albrekt gav då med sig och beordrade sina män att bränna judarna i Kyburg, vilket även skedde den 18 september.

I andra fall blev judevänliga myndigheter rentav angripna och besegrade av pöbeln. Vid årsskiftet 1348–1349 tog judarna i Ravensburg sin tillflykt till ortens slott, där den tysk-tjeckiske kungen Karl IV:s män skyddade dem. Folket svarade med våldsamt angrepp. Slottet stormades, kungens män fängslades, och den 2 januari 1349 brändes judarna inne i slottet.

Heinrich von Diessenhoven skrev sin redogörelse medan förföljelserna ännu pågick, och han uppmanar sina läsare att inte förtvivla över det fromma men tunga förföljelsevärv som återstod, eftersom många judar ännu levde, till exempel i Österrike. Tyvärr, skriver han, kan inte alla judar utrotas, eftersom några enligt skrifterna måste vara kvar på jorden till Yttersta domen. Han tillägger förhoppningsfullt att dessa de sista judarna måtte framleva sina liv på andra sidan havet och inte bland goda kristna.