X
Annons
X

Historiebloggen

Dick Harrison

Dick Harrison

I åtskilliga mellansvenska städer kan man beskåda statyer eller friser av Engelbrekt Engelbrektsson, den lågfrälseman från Norberg som på 1430-talet reste bergsmän och bönder till kamp mot unionskungen Erik och som postumt befordrades till nationalsvensk frihetshjälte och, under ett knappt århundrade, till och med fungerade som (icke-kanoniserat) helgon. I Arboga, Örebro, Falun med flera platser förekommer han prominent i stadsbilden. På Kornhamnstorg i Stockholm, liksom vid huvudstadens stadshus, finns också monument över Engelbrekts gärning. Om vi utgår från alla dessa offentliga hyllningar tycks Engelbrekt ha varit en ståtlig karl, en idealkrigare och idealpolitiker som förenade kampvilja med folklighet.

Det finns emellertid skriftliga uttalanden från Engelbrekts egen tid som skarpt motsäger detta. Biskop Thomas i Strängnäs, som hyllade Engelbrekt i Frihetsvisan, kallar honom en ”litzla man”. Senare under 1400-talet tolkades detta som att han varit liten till växten. I modern tid har en motsatt tolkning framförts, som går ut på att orden syftar på att han var av ringa härkomst, att han inte tillhörde högfrälset. Vilket är sant? Var Engelbrekt stor och kraftfull, eller var han en ”liten man”?

En möjlig ledtråd till svaret på frågan finns i en illustration till landslagen, som tillkom 1436 eller 1437, kort tid efter mordet på Engelbrekt. Vid denna tid var den döde upprorshjälten en av Sveriges mest omhuldade och mest kända personer. Enligt Janken Myrdal, som har noggrant granskat bilderna i handskriften, är Engelbrekt faktiskt avbildad här. Han framställs som en krympling med framåtböjd gång, uppenbart funktionshindrad och försedd med krycka. (Se Janken Myrdal, Pia Melin och Olle Ferm, Den predikande räven, Signum: Lund 2006, s. 139, 152–153 och 166–167). Just så skall Engelbrekt enligt Engelbrektskrönikan ha tett sig när han mördades, då han efter en tids sjukdom befann sig på resa från Örebro till Stockholm och övernattade på en holme i Hjälmaren, inte långt från Göksholm.

Engelbrekt kan självfallet ha ändrat utseende under årens gång. Inget hindrar att han i ungdomen var en reslig karl, att han senare ådrog sig en krigsskada och att han mot slutet av livet led av svåra handikapp som bokstavligt talat gjorde honom liten. Om detta kan man tvista och spekulera i det oändliga. Det verkligt intressanta är att de svenskar som överhuvudtaget diskuterade, berättade om och avbildade Engelbrekt under decennierna närmast efter hans död lägger tonvikten vid just litenheten, något som talar för att detta var ett utmärkande drag som hade fäst sig i minnet.