Varför världsutställningar?

Då och då arrangeras påkostade världsutställningar som väcker stor uppmärksamhet. Hur länge har detta pågått? Är det ett efterkrigstidsfenomen, eller har det äldre anor?

Världsutställningsfenomenet är ett barn av 1800-talet och har sin upprinnelse i de nationella utställningar som växte fram under seklets första hälft, som en av grenarna på det alltmer vildvuxna nationalistiska trädet. I spetsen gick fransmännen, vars nationella utställningar kulminerade med den stora industriutställningen på Champs-Élysées i Paris 1844. Syftet var dels att visa upp Frankrikes storhet, dels att uppmuntra fransmännen till allt större framgångar inom industri och jordbruk. Övriga européer – spanjorer, belgare, ryssar, portugiser med flera – följde snart efter med egna utställningar.

Alla dessa utställningar kom emellertid att stå i skuggan av den första egentliga världsutställningen, ”The Great Exhibition of the Works of Industry of All Nations”, som hölls i Crystal Palace, ett nybyggt glaspalats i Hyde Park i London 1851. Initiativtagare var drottning Victorias gemål, Albert av Sachsen-Coburg-Gotha, som har kommit att bli intimt förknippad med utställningen. Alla som besökt London har antagligen sett det väldiga nygotiska minnesmärket över Albert, beläget just i Hyde Park. Alberts mål (som lyckades utomordentligt väl) var att demonstrera att Storbritannien var världens ledande industrimakt. Visserligen fick mängder av länder visa upp sig på utställningen, men det var allom uppenbart att samtliga överglänstes av Storbritannien.

Londonutställningen blev en succé. Den följdes av ett flertal lika vittsyftande utställningar under andra hälften av 1800-talet och under 1900-talet. Fram till 1930-talet dominerades utställningarna av bemödanden att visa upp den nya tekniken och de vetenskapliga landvinningarna. Berömda exempel är utställningarna i Paris 1889, Chicago 1893 och St. Louis 1904. Efter andra världskriget kom utställningarna snarare att inriktas på framtidsvisioner och kultur, och under de senaste decennierna har de fungerat som medel för deltagarländerna att profilera sin nationella särart gentemot omvärlden.