X
Annons
X

Historiebloggen

Dick Harrison

Dick Harrison

Jag får ofta – mycket ofta – frågor om hur det är med våra gamla sagokungar, i synnerhet Ynglingaättens monarker. Har de existerat? Och hur kommer det sig att vi historiker för det mesta förnekar deras existens?

Visst, jag inser att många av dessa frågor är provokativa. Det finns bloggläsare som gärna ser konflikter mellan undertecknad och folk som ännu håller sagokungarna för att vara fullt historiska gestalter. Debatten stormade (utan att någon kunde övertyga den andre) när jag för ett och ett halvt år sedan bloggade om liknande ämnen. Men andra frågeställare är, såvitt jag kan förstå, seriösa och vill verkligen veta. Därav dagens ämne.

Jag tror alltså inte på Fjolner, Vanlande, Yngve Frej, Harald Hildetand, Ivar Vidfamne, Sigurd Ring, Bröt-Anund och Ragnar Lodbrok. Eller rättare sagt: jag anser inte att det är meningsfullt att diskutera dem i egenskap av historiska gestalter. En och annan sagokung kan självfallet ha existerat (se exemplet nedan), men det är idag omöjligt att avgöra sanningshalten i utsagor om personerna ifråga, varför de bör få förbli just sagokungar. Skildringarna av dem säger mycket om den tid i vilken berättelserna nedskrevs, men vi kan inte använda dem som utgångspunkt för forskning om de epoker då sagokungarna uppges ha levt. Situationen är inte specifikt svensk. Det finns paralleller i de flesta länder. Historierna om riddarna kring runda bordet säger oss åtskilligt om adelskulturen i Västeuropa under hög- och senmedeltid men ingenting om Britannien på 400- och 500-talen.

Vi bör självfallet skilja mellan olika typer av sagokungar. Vissa är synnerligen lätta att falsifiera. Dit hör de gestalter som helt sonika uppfanns av historieskrivare under medeltiden och renässansen. Johannes Magnus (för svenskt vidkommande), Saxo Grammaticus (för danskt) och Geoffrey av Monmouth (för brittiskt) konstruerade imponerande långa kungalängder i syfte att förlänga det egna folkets historia bakåt i tiden. Andra sagokungar dyker upp redan i fornnordiska dikter och är snarare att betrakta som halvhistoriska. De kan eventuellt ha haft en verklig bakgrund, eller utgöra resultatet av en sammanslagning av mer än en verklig person, men på grund av det dåliga källäget kan vi endast studera dem som sagofigurer. Till denna kategori hör Ynglingaättens kungar.

Ynglingasagan nedtecknades av Snorre Sturlasson omkring 1230. Snorres källa var en fornnordisk dikt, Ynglingatal, som handlar om en lång rad kungar, ättlingar till Yngve Frej. Enligt dikten miste de till slut, efter Ingjalds fall, sin makt och måste söka sig västerut, där de till slut etablerade sig som härskare i norska Vestfold. Tyvärr är det svårt att räkna ut när Ynglingatal skrevs. Forskarnas åsikter går vitt isär. Vissa har gissat på 900-talet, andra på 1100-talet, men flertalet menar att kungalistan är en relativt sent skriven lärd konstruktion. Om vi använder vanliga källkritiska grundprinciper blir domen över Ynglingasagan och Ynglingatal hård: det geografiska avståndet är stort (verken är inte ens skrivna i nuvarande Sverige), tidsavståndet är stort (flera sekler), beroendet de båda verken emellan är stort (det ena bygger på det andra), och så vidare. Ynglingasagan och Ynglingatal är följaktligen användbara källor i forskningen om norsk-isländskt historiskt medvetande under äldre medeltid men oanvändbara i forskningen om svensk järnålderspolitik.

De äldsta kända härskarna som med säkerhet kan fastställas för nuvarande Sveriges del är de som nämns i Rimberts biografi om Ansgar, Vita Anskarii. Väl att märka nämns ingen av dessa härskare – till exempel Björn, som bodde inte långt från Birka – i Ynglingasagan och andra fornnordiska sagor.

Ett undantag finns dock, ett exempel som visar att en och annan sagokung eventuellt kan ha haft en verklig bakgrund. Undantaget är Hugleik, som han kallas i fornnordisk sagatradition, eller Hygelac, som han heter i det anglosaxiska Beowulfkvädet, och Chlochilaichus, som han heter i Gregorius av Tours 500-talskrönika Decem libri historiarum. Beowulfkvädet och Decem libri historiarum, två av varandra oberoende källor, varav en nedskrevs redan några decennier efter händelserna, är ense om att härskaren ifråga kom från norr med skepp, plundrade i nuvarande Nederländerna och dödades, enligt Gregorius av frankiska krigare. Händelsen utspelade sig troligen på 510-talet. Ynglingasagans Hugleik skall ha stupat på hemmaplan och endast namnlikheten förbinder honom med de två andra härskarna, vilket gör det svårt att utan vidare identifiera honom med mannen som for söderut för att härja.

I frågan om varifrån Hugleik alias Hygelac alias Chlochilaichus kom är källorna oense. Enligt Beowulfkvädet var Hygelac en geatisk (troligen götisk) kung. Enligt Ynglingasagan härskade Hugleik i svearnas land. Enligt Gregorius av Tours kom han från danernas land. Oavsett vilket är och förblir han den förste namngivne härskaren i vår del av världen om vars existens vi åtminstone, med någorlunda stor säkerhet, kan spekulera och diskutera.