Historiebloggen

Dick Harrison

Dick Harrison

Vårt enda kanoniserade svenska helgon, Birgitta Birgersdotter, framställs i svenska redogörelser ofta som en unik människa, en kvinnlig profet och mystiker bland idel män i en ärkepatriarkal tidsålder. Vad är sant? Hur unikt var vårt 1300-talshelgon?

Det stämmer att Birgitta i svensk tradition ofta framställs som ett unikum, som en kvinna utan motsvarighet i sin egen samtid. Delvis är uppgiften om hennes unicitet korrekt, men det beror inte på hennes kön utan på hennes språk. Den verbala konkretionen i Birgittas uppenbarelser står i en klass för sig i senmedeltida litteratur. Vanligtvis nedtecknade Birgitta personligen sina upplevelser på svenska, varefter biktfäderna översatte texterna till latin. Det hände även att hon dikterade uppenbarelserna direkt till biktfäderna. Om vi däremot med unik syftar på hennes verksamhet som kvinnlig profet och mystiker är Birgitta inte alls speciell. I medeltidens Europa fanns det gott om kvinnor som spelade liknande roller i samhället. Hit hör mystiker som Hildegard av Bingen (1098–1179), Christina av Stommeln (1242–1312), Julian av Norwich (ca 1342–efter 1416) och inte minst Katarina av Siena (1347–1380), som var samtida med Birgitta och liksom henne fick politiskt inflytande. Det är endast i svensk historia som Birgitta tillmäts större betydelse än Katarina av Siena; i internationella översikter är förhållandet det omvända.

Inte ens om vi begränsar oss till Sverige var Birgitta den enda kvinnan som agerade andlig visionär. På 1380-talet framträdde en samekvinna, känd under namnet Margareta, och ivrade för kristen mission i norr. I dokument framgår att hon menade sig ha mottagit syner och uppenbarelser. Biskop Tord Gunnarsson i Strängnäs tog sig an hennes sak och år 1389 fick hon audiens hos drottning Margareta i Malmö. Mötet slutade lyckligt. Drottningen och ärkebiskop Mogens Nielsen i Lund lät skriva ett brev till samerna (lat. populo Lappenorum, ”till lapparnas folk”) med uppmaning att de skulle anamma kristendomen. Vi vet att samekvinnan fortsatte sin verksamhet i ett par decennier. På 1410-talet utövade hon påtryckningar på ärkebiskopen och domkapitlet i Uppsala och fick öppet stöd av franciskanerna i Stockholm. Huruvida någon mission genomfördes är dock osäkert.

Vad som trots denna invändning gör att Birgitta lätt lyfts fram som unik är att hon – till skillnad från de flesta andra kvinnor och män – lyckades skapa en bestående institution som förde minnet av hennes betydelse vidare. År 1370 förmådde Birgitta påven Urban V att låta henne grunda en munk- och nunneorden med Vadstena som huvudkloster. De första blivande birgittinerna samlades på orten fyra år senare. Kampen för klosterregeln, Regula Salvatoris, tog längre tid att vinna eftersom påven insisterade på att munkarna och nunnorna skulle leva i enlighet med augustinregeln och inte efter Birgittas egen regel, men även på denna punkt segrade svenskan, låt vara postumt. År 1378, några år efter Birgittas död, godkändes regeln av påven.

Fler bloggar