Hergé och rasism

I svallvågorna av det misslyckade försöket att censurera barnboksavdelningen på Kulturhuset genom att rensa ut alla Tintinalbum har frågan dykt upp om hur rasistisk serieskaparen Hergé egentligen var. Det är ju inte svårt att karaktärisera Tintin i Kongo som en provkarta på europeiska fördomar mot afrikaner under mellankrigstiden. USA-skildringen i Tintin i Amerika är synnerligen vinklad och inte särskilt rättvis. I många album framställs arabvärlden, Latinamerika och Östeuropa på synnerligen stereotypa vis.

Mot detta kan man hävda att stereotyperna sällan är elaka, att de snarare syftar till komiska poänger, och att den politiska udd som är länkad till rasismbegreppet i regel saknas. Men den mest väsentliga frågan är huruvida Hergé själv var medveten om problematiken – var han bara okunnig och, ställd inför kritik, villig att lära sig mer om hur världen såg ut, eller rörde det sig om medveten ringaktning av andra kulturkretsar?

Frågan är mycket stor, alldeles för stor för att göras rättvisa i den här lilla bloggen. Men Hergé har själv redogjort för ett specifikt fall, där han efter att ha blivit kritiserad för okunskap drastiskt förändrade en series teckningar, och i förlängningen handlingen, för att undvika en på okunskap grundad fördomsfull bild av verkligheten.

Det rörde sig om äventyret Blå lotus (ursprungligen publicerat 1934–1935), som handlar om Kina. Till en början artade sig detta album till att bli fullt av orättvisa och stereotypa skildringar av landet och dess invånare, men allt detta förändrades när en studentpräst med ansvar för kinesiska studenter i Leuven förmedlade kontakten mellan Hergé och Zhang Chongren, en skulpturstudent i Bryssel. Zhang (som är förebild för albumgestalten Tchang Tchong-Yen) lade ned stor möda på att bilda Hergé i frågor om kinesisk kultur, konst, vardagsliv, politik, med mera. Samarbetet mellan de båda männen ledde till att Hergé började fördjupa sig i det tillgängliga materialet och göra mer ambitiösa intriger och bakgrundsteckningar än tidigare. Hela serien började växa och anta alltmer imponerande dimensioner. Resultatet var en Kinaskildring som låg verkligheten oerhört mycket närmare än exempelvis skildringen av Kongo hade legat i det beryktade albumet om detta land. I en seriesekvens i Blå lotus låter Hergé till och med Tintin och Tchang berätta för varandra om vilka fördomar som frodas om motparten i deras respektive nationer – till exempel den vitt spridda idén i Europa att kineserna var grymma och brukade kasta småbarn i floderna. Faktum är att Hergé gick ett stort steg längre och i albumet solidariserade sig med kineserna i den pågående blodiga konflikten med Japan, vars militära aktioner starkt kritiserades.

Därmed inte sagt att alla Hergés fördomar och med våra ögon sett rasistiska stereotyper försvann bara för att han började göra noggranna efterforskningar innan han skapade sina album. I de verk som tecknades efter Blå lotus finns såväl antisemitiska karikatyrer som grova skildringar av afrikaner. Men mer om detta i andra eventuella  blogginlägg.