X
Annons
X

Historiebloggen

Dick Harrison

Dick Harrison

Igår kunde vi läsa i tidningen om ett slavläger på en campingplats i engelska Bedfordshire. Svältande män har hållits inspärrade i burar i åratal och tvingats utföra lika hårt som ofritt arbete, kanske även i Sverige. Detta föranleder frågan hur det egentligen står till med det moderna slaveriet. Jag har ju skrivit några böcker i ämnet med tonvikten på betydligt äldre tider (Slaveri – en världshistoria om ofrihet, tre volymer, 2006–2008). Men hur har ofriheten utvecklats i modern tid? Hur många slavar finns det idag? Är inte slaveriet avskaffat i alla länder?

Jo, formellt är slaveri och slavhandel förbjudet överallt. Sista land att kriminalisera slavägande var Mauretanien (sommaren 2007). Men i praktiken har slaveri överlevt på hela jordklotet, särskilt med barn som offer, inte minst eftersom barnslaveri lätt kan maskeras som lärlingsarbete.

Enligt FN-organet International Labour Organization (ILO) finns det mellan 12 och 13 miljoner slavar i världen. De flesta, 9,5 miljoner, lever enligt ILO i Asien, flertalet i Indien, Pakistan, Bangladesh och Nepal, och är i stor utsträckning skuldslavar, dvs. de eller deras föräldrar har skuldsatt dem in i ofrihet. I Latinamerika och Västindien finns omkring 1,3 miljoner slavar, i Afrika söder om Sahara minst 660 000, i Mellanöstern och Nordafrika 260 000. Den industrialiserade Västvärlden har omkring 360 000, medan 210 000 finns i Östeuropa. Det bör noteras att det rör sig om minimisiffror. Från flertalet diktaturstater och krigszoner saknas trovärdiga uppgifter. Det sannolika antalet slavar är följaktligen betydligt större än ILO:s siffror ger vid handen.

Särskilt utsatta för slavhandelns moderna expansion är länder som drabbas av krig, med rika möjligheter till krigsfångeslaveri. Som exempel kan anges utvecklingen i Sudan, vars blomstrande slavhandel på 1800-talet i stor utsträckning kvävdes av brittiska kolonisatörer under 1900-talets första decennier. I mitten av förra seklet rapporterades nästan inga fall av slaveri och slavhandel alls från landet. Men 1983 bröt den inre freden samman till följd av inbördeskriget mellan regimen i Khartoum och rebellerna i Sudan People’s Liberation Army (SPLA). Snart hade 1800-talets verklighet återkommit: mängder av afrikanska bybor fängslades av arabisk milis och av reguljära arméstyrkor, varefter de försattes i ofrihet och ofta såldes som slavar på bymarknader. Khartoumregimen gjorde slavjakten till en integrerad del av krigföringen. I synnerhet dinkafolket, hos vilket SPLA åtnjöt starkt stöd, drabbades mycket hårt. Med Khartoums välsignelse och uppmuntran formerades milisgrupper bestående av unga baggarakrigare, vilka 1985 attackerade sina arvfiender med automatvapen. Sedan männen massakrerats – till exempel i al-Dieinmassakern 1987 – bortfördes kvinnorna och barnen och sattes att utföra traditionella slavsysslor i hushållen och sängkamrarna, på åkrarna och bland boskapen. Väl att märka drabbades nästan bara civilbefolkningen. Baggaramilisen undvek att ge sig i strid med militära enheter i SPLA. Situationen förvärrades på 1990-talet, särskilt när Sudan ökade sin oljeproduktion. Armén drev bort befolkningen för att underlätta för exploatörerna. Det internationella kapitalet, den väpnade islamismen, den sudanesiska armén och de lokala slavhandlarna kom – vare sig de själva insåg det eller inte – att stödja varandras ambitioner. Civilbefolkningen förlorade, precis som på 1800-talet.

Några exempel: På en auktion i Manyeil i maj 1994 såldes 150 barn. I en rapport som sipprade ut till omvärlden kunde man läsa om en sjuårig flicka som hade misshandlats svårt av sin ägare i Darfur och befriades genom att en man från dinkafolket köpte henne. Pris: ett gevär och en ko. I mars 1995 rövades fler än 300 kvinnor och barn bort under en räd mot nubafolkets by Dere för att bjudas ut till försäljning på en marknad i El Lagowa. Samtidigt genomförde armén och milistrupper en gemensam räd i provinsen Bahr al-Ghazal som resulterade i 282 nya dinkaslavar, varav 48 barn. I december 1999 lyckades hjälporganisationen Christian Solidarity International (CSI) friköpa 5 514 slavar under en åtta dagar lång resa. Det genomsnittliga priset per slav var 50 dollar. Sammanlagt friköpte CSI fler än 20 000 slavar under åren 1995–1999.

Sudan är ett ovanligt välkänt exempel, eftersom landets krig och oljefyndigheter har resulterat i rubriker i tidningarna. Betydligt sämre känt bland allmänheten är skuldslaveriet i Sydasien (bonded labour) och de alltför lättglömda skandaler som ständigt dyker upp i arabvärlden, som kameljockeyslaveriet i Förenade Arabemiraten (ett barnslaveri som förbjöds så sent som 2003 och 2005). Eller se på El Monte-skandalen i Kalifornien. Den 2 augusti 1995 stormade amerikanska poliser en textilfabrik i El Monte, inte långt från Los Angeles. Arbetskraften visade sig bestå av ett sextiotal importerade thailändska skuldslavinnor. För att hindra dem från att rymma hade fabriksägaren omgärdat anläggningen, som var byggd i anslutning till kvinnornas bostäder, med murar och taggtråd. När kvinnorna förhördes framkom att de hade arbetat dag och natt för mindre än två dollar i timmen. Om de mot all förmodan lyckats betala den summa som motsvarade kostnaden för resan till USA tvingades de icke desto mindre bli kvar innanför taggtråden och fortsätta arbeta. Skulden hade bara utgjort en falsk förevändning för slaveriet. En av de intervjuade thailändskorna hade levt som slavinna i El Monte i två och ett halvt år.