Vilka bodde i Kaplandet före holländarna?

I svallvågorna av budet om Nelson Mandelas död fick jag en fråga om den tidiga nederländska koloniseringen av Kaplandet. Om inte bantufolken (det vill säga majoriteten av dagens svarta sydafrikanska befolkning) bodde i landet, vilka gjorde det då? Eller var Kaplandet obebott?

Det var inte obebott. Nederländska kolonister anlände till den blivande Kapstaden år 1652. Det land de fann var glest befolkat, men inte öde. Nomadiska herdar, jägare och samlare strövade omkring med boskap respektive jaktbyten. Européerna kallade herdarna hottentotter. Jägarna och samlarna döptes till bushmän. I senare litteratur brukar vi benämna hottentotterna khoikhoi och bushmännen san. De senare höll till i fjärran belägna öknar och berg, medan de förra var det närmaste den blivande Kapkolonin kom en egentlig befolkning.

Tidigare hade khoikhoi- och sanfolken dominerat ett ännu större område, men de hade successivt trängts tillbaka av jordbrukande afrikaner i norr och öster. Endast i söder och väster, där Godahoppsudden ligger, var de ännu allenarådande. Om geografin varit aningen annorlunda beskaffad och de jordbrukande bantufolken redan tagit kontroll över Kaplandet hade historien sannolikt fått ett helt annat utseende. Som det nu var hade khokhoiklanerna och deras hövdingar fortfarande stora betesmarker till sitt förfogande, och nederländarna hade förhållandevis svaga fiender att konkurrera med.

Det finns inget skäl att idyllisera livet i Sydafrika före 1652. Kampen om prestige och betesmarker var hård. Boskapsräder ledde till långvariga fejder. Khoikhoi- och sangrupperna råkade ideligen i krig med bantufolk i öster, i synnerhet xhosa, vars ekonomi byggde på både jordbruk och boskapsskötsel. Klippmålningar som visar strider mellan san- och bantufolk tyder på att relationen dem emellan var föga fredlig.

Europeiska sjöfarare hade redan tidigare kommit i kontakt med khoikhoi och i slutet av 1500-talet lärt sig att komma väl överens med dem. Av européerna erhöll khoikhoierna järn, koppar och mässing som betalning för får och boskap. Relationen var till ömsesidig nytta, inte minst för afrikanerna, som fick resurser till att utöka sina boskapshjordar. En och annan khoikhoihövding såg därför med uppskattning på den tidiga nederländska kolonisationen på 1650-talet. Nykomlingarnas försök att anlägga en permanent bas för bunkring av förnödenheter innebar ju att den vinstgivande handeln med de vita främlingarna borde kunna bedrivas ännu mer effektivt.

Det visade sig snart att khoikhoierna hade fel. Den nederländska bosättningen växte sig på kort tid mycket stor och behövde mer livsmedel än de egna små trädgårdsodlingarna kunde leverera. Redan 1657 anlades holländska gårdar på vad khoikhoierna ansåg vara deras rättmätiga betesmarker. Två år senare gick khoikhoierna till angrepp och brände ned gårdarna, och i det krig som följde triumferade européernas eldvapen. Under påföljande decennier trängde holländare allt längre in i Kaplandet och krossade den ena khoikhoigruppen efter den andra. Betesmarkerna, boskapshjordarna och vattenresurserna konfiskerades av nykomlingarna, som snart fann sig kontrollera en vidsträckt koloni som de ursprungligen inte hade haft en tanke på att erövra.