X
Annons
X

Historiebloggen

Dick Harrison

Dick Harrison

Levde verkligen de svenska prästerna under medeltiden i celibat, såsom det anstår katolska präster? Eller struntade de i påbuden från Rom? I läromedel och andra referensverk ges olika svar på frågan.

Före mitten av 1200-talet lär ingen svensk präst ha upplevt sig pressad av den påvliga överheten att leva i celibat, men på Skänninge möte i februari 1248 fick sig de närvarande biskoparna en rejäl uppläxning av kardinalbiskopen Vilhelm av Sabina. I de statuter som Vilhelm utfärdade den 1 mars 1248 gick påvemakten långt i försöket att reformera Sveriges kyrka. Urkunden finns bevarad i original på Riksarkivet i Stockholm, med kardinalbiskopens sigill fäst i nedre delen av pergamentbladet.

Av dokumentet framgår att den påvlige legaten tvingade igenom beslut som stadgar att svenskarna skall hålla sig till kanonisk-rättslig praxis enligt Liber Extra, en lagsamling som inte ens tycks ha funnits i Sverige vid tiden för mötet – de svenska biskoparna ålades att införskaffa Liber Extra inom ett års tid. Dessutom intervenerade Vilhelm i prästernas privatliv. Vid tiden för Skänninge möte var flertalet svenska präster söner till präster, och eftersom de själva var gifta var det troligt att deras egna söner skulle vandra samma karriärväg. Enligt mötesbeslutet måste emellertid alla präster leva i celibat. De som var över femtio år gamla fick under vissa förutsättningar, via biskoplig dispens, fortleva i äktenskap. Detta var dock under förutsättning att de inte sov under samma tak som hustrun. Alla andra präster fick – under hot om bannlysning – ett år på sig att sända iväg fruarna, vilka likställdes med konkubiner, dvs. älskarinnor med vilka man idkade permanent samlevnad. Inga präster fick behålla sina barn, och de fick absolut inte lämna egendomar i arv till dessa. Endast med avseende på personlig lösegendom fick prästerna rätt att förfara som de ville genom testamenten.

Så långt Skänninge mötes beslut. Men vad blev resultatet? Höll sig biskoparna till påvens och lagens regler? Nej. Redan på själva mötet protesterade svenskarna och förklarade ”att de inte kunde leva utan förbindelse med och hjälp av kvinnorna”. Av en påvlig bulla från 1252, fyra år efter Skänninge möte, framgår att många präster, som i praktiken torde ha bannlyst sig själva genom att hålla fast vid sina kvinnor, likväl fortsatte att verka ute i socknarna. Ingen stoppade dem.

Situationen var bisarr. Om celibatsreglerna följdes till punkt och pricka skulle 1250-talets Sverige bli ett superbannlyst land med illegala präster i snart sagt varenda socken. Ärkebiskop Lars förklarade dilemmat för påven, som svarade i en bulla tio år efter Skänninge möte. Påven var villig att kompromissa. De präster i Uppsala ärkebiskopsdöme som fortfor att hålla sig med konkubiner skulle slippa de hårda straff som stadgades i lagen. Det var alltså tillåtet att häva straffen. Ett år senare utsträcktes denna regel till hela den svenska kyrkoprovinsen.

På kyrkomötet i Tälje år 1279 kom celibatsfrågan ånyo upp till diskussion, varvid det konstaterades att ”få eller inga klerker befanns rena från oåterhållsamhetens sjukdom”. Böter och andra straff stadgades för de syndiga, som dock inte bättrade sig. Vid senare kyrkomöten återkom frågan, med ännu fler verkningslösa bestämmelser som följd.

Till saken hör att den svenska kyrkans högsta ledning var minst lika syndig som sockenprästerna. När biskop Ascer av Växjö rannsakades år 1280 kom det fram att han hade hållit sig med fyra konkubiner, av vilka två till råga på allt tidigare varit gifta. Det är inte underligt att de världsliga lagstiftarna tvingades räkna med präst- och biskopssöner som en realitet. I Östgötalagens jordabalk regleras i detalj arvsfrågan när en biskop hade bröstarvinge.