Historiebloggen

Dick Harrison

Dick Harrison

Som avslutning på årets julbloggar, och som uppföljning på gårdagens musikrelaterade inlägg, följer här ett svar på ett spörsmål om en annan sång som är svår att undvika om man sätter på radion vid denna tid på året. Är det sant att O helga natt skrevs av en ateist i en diligens? Det låter som en skröna.

Ja, det gör det, men det är nästan sant. I vilket fall som helst ligger det mer i detta påstående än i historien om att några hypotetiska råttor i en orgel skall ha varit indirekt ansvariga för Stilla natt.

Upphovsmannen till dikten Minuit, chrétiens (”Midnatt, kristna”), som sången heter i franskt original, lystrade till namnet Placide Cappeau. Han var son till en tunnbindare och vinhandlare från sydfranska Roquemaure. Under en barndomslek råkade en kamrat skjuta sönder hans hand, som måste amputeras. Detta ledde till att Cappeau slog in på en akademisk och litterär bana istället för att följa fadern i spåren, men som vuxen kom han likväl att ägna åtskillig tid åt vinhandel som komplement till sitt författarskap. I hemstaden Roquemaure blev han känd för att vara ortens skickligaste poet, varför han fick uppdraget att skriva en juldikt för att fira att kyrkorgeln år 1843 hade renoverats och kunde tas i bruk. Trots att Cappeau inte hade mycket till övers för kyrkan och prästerskapet – han var republikan, uttalat antiklerikal och hade socialistiska sympatier – tog han sig an uppdraget och skrev Minuit, chrétiens. Historien att han skall ha gjort det i en diligens mellan Mâcon och Dijon stammar visserligen från honom själv, men den behöver inte vara sann.

Musiken skrevs en tid senare av Adolphe Adam, en tonsättare som annars är mest känd för baletterna Giselle och Le corsaire. Adams hustru var nära vän till Emily Laurey, en sångerska som var gift med ingenjören Pierre Laurey, som vid denna tid var knuten till arbetet med en hängbro över Rhône. Emily och Pierre vistades tidvis i Roquemaure och fick upp ögonen för dikten, som Adam övertalades att tonsätta. Uruppförandet ägde rum i Roquemaure några år senare, på julafton år 1847, varvid sången sjöngs av Emily Laurey själv.

Fler bloggar