X
Annons
X

Historiebloggen

Dick Harrison

Dick Harrison

När det gäller de allra första katterna måste vi gissa, men man brukar anta att de introducerades på folkvandringstiden, på 400-talet eller 500-talet, förmodligen med hemvändande krigare. Det skulle dröja åtskilliga sekler innan djuret blev vanligt på våra breddgrader. Under yngre järnåldern tjänstgjorde de som mus- och sorkfångare i gårdarnas spannmålsförråd, men behovet var inte större än att en normal bonde kunde klara sig utan katter. Situationen förändrades när de svarta råttorna gjorde entré i den nordiska faunan.

Östersjöområdet hade varit förskonat från svartråttor före vikingatiden, men under äldre medeltid etablerade de sig med besked. Arkeologer har påträffat rester efter råttor vid utgrävningar i Hedeby och i Lund och från öländska Eketorps tredje bebyggelsefas (från och med 1000-talet). Under 1100- och 1200-talen blev svartråttan ett vanligt djur i Sverige. För bönderna, liksom för spannmålstransporterande handelsmän, var den ett gissel som enklast bekämpades medelst kattkraft. Redan på 1000-talet var det därför gott om katter i Sydskandinavien. Kattens popularitet har bland annat har påvisats i utgrävningar på Stortorget i Lund.

Det dröjde ytterligare ett par sekler innan katten blev var mans djur. Detta framgår av att katter skyddas i svenska landskapslagar i egenskap av värdeföremål. Den som stal eller dödade en katt i Uppland fick böta ett öre. Vid samma tid som lagarna skrevs var emellertid djurets allt större utbredning på väg att försämra såväl kattens ekonomiska värde som dess samhälleliga status. I mitten av 1300-talet tycks det ha funnits på katter på i princip varje bondgård, och så har det förblivit in i modern tid. Ägandemässigt och emotionellt kom de att associeras med husfrun, medan den trogne gårdvaren räknades som husses hund. Därmed inte sagt att alla husfruar tyckte om katter. Den mest ryktbara av alla medeltida svenska husfruar, Birgitta Birgersdotter, var ingen kattvän. Det blivande helgonet hävdade uttryckligen att en katt var att betrakta som värdelös.

När katten väl gjort sig hemmastadd i Sverige blev den föremål för mytbildning. Den går ljudlöst, förblir ett rovdjur även som tam, försvinner på utfärder om nätterna, ser i mörker, och så vidare. Sakta men säkert skapade sig de medeltida katterna en stabil nisch inom den folkliga tankevärlden, där de inte sällan kom att förknippas med mörkrets makter. I vissa skrönor började de uppträda som trollkonors medhjälpare eller rentav som inkarnationer av djävulen.