Apartheidsystemets uppgång och fall

Med anledning av Nelson Mandelas bortgång har jag idag en historisk bakgrundsartikel om apartheidsystemets uppgång och fall i Svenska Dagbladets papperstidning. Här är den även i bloggform.

Den 21 mars 1960 tågade mellan 5 000 och 7 000 människor till polisstationen i sydafrikanska Sharpeville i en protestaktion mot landets rasistiska passlagar. Poliserna, som jagat bort andra aktivister under natten, blev alltmer nervösa ju fler människor som anlände för att stödja de protesterande. Till slut uppgick folkmassan till omkring 19 000 människor och spänningen steg. Beväpnade förstärkningar anlände till polisernas hjälp. När man sökte skingra demonstranterna svarade de – enligt vad poliserna hävdade – med att kasta stenar, de enda vapen de hade. Polisen använde därefter tårgas och batonger, men förgäves. Vid 13-tiden, när man sökte arrestera en av demonstranternas ledare, spårade allt ur. Polisen öppnade eld och Sharpevillemassakern var ett faktum. Enligt de officiella siffrorna dödades 69 människor, varav åtta kvinnor och tio barn, och 180 sårades.

Händelsen är den mest beryktade i den sydafrikanska apartheidpolitikens historia och har ofta framhållits som symbol för de orättvisor Nelson Mandela ägnade sitt liv åt att bekämpa. Men apartheid (afrikaans för ”åtskildhet”) har djupare rötter än så.

Ursprunget till systemet är att söka i de relationer som skapades när Storbritannien avskaffade slaveriet i Kaplandet år 1833. Kapkolonins slavar hade på 1700-talet hämtats från fjärran länder, inte minst från Madagaskar och södra Asien, och inte från dagens sydafrikanska republik. Det hade alltså inte drabbat xhosa, zulu och andra folk i trakten, men de vita herrarnas sätt att behandla de frigivna kom icke desto mindre att få stor betydelse för hur de skulle komma att bemöta sina blivande afrikanska undersåtar.

Frigivningen 1833 innebar att nästan 40 000 f.d. ofria arbetare måste beredas en ny plats i samhället. Flertalet sökte flytta till städer och missionsstationer, men många tvingades ta anställning som dåligt betalda lönearbetare på gårdarna. Tjänstehjonsstadgan av år 1841, Masters and Servants Ordinance, gav arbetsgivaren omfattande befogenheter gentemot arbetarna. Sydafrika fick därmed en svart underklass som kan betraktas som halvfri. I kölvattnet på slaveriets avskaffande förvärrades dessutom rasmotsättningarna. Tidigare hade vita och icke-vita hållits isär av en juridisk barriär. Från och med nu kom de istället att skiljas åt av hudfärg och fördomar. Segregationen blev särskilt markant i städerna, där grupperna höll sig till olika bostadsområden. På detta sätt fogades sten till sten i det samhällsbygge som på 1900-talet blev känt som apartheid.

En annan effekt av slaveriets avskaffande var att de nederländska bönderna (”boerna”) i Sydafrika – det hade varit deras koloni innan britterna erövrade den – vägrade finna sig i Storbritanniens påfund. När britterna befriade slavarna kompenserade sig boerna genom att ta krigsfångar. Detta drabbade framför allt xhosafolket under en gränsfejd 1834–1835. När Storbritannien förbjöd boernas konfiskering av xhosaland lämnade tusentals boer sina hem. Folkvandringen, the Great Trek, gick dels norrut över Oranjefloden, dels västerut över Drakensberg till Natal, där zulufolket besegrades i slaget vid Blood River 1838. Snart hade två fria boerrepubliker, Oranjefristaten och Transvaal, vuxit fram i Sydafrikas inland. Först under boerkriget i början av 1900-talet lyckades britterna kuva dessa stater. Icke desto mindre kom boernas ättlingar att uppnå mycket stort inflytande över hela Sydafrika och satte, sedan landet blivit fritt inom Brittiska samväldet 1910, en stark prägel på dess politik och förhärskande ideologi. De betraktade Sydafrika som sitt eget land, ett rike Gud skänkt dem och som de själva tämjt och format. De afrikanska folken var främlingar som skulle hållas på plats och inte beblanda sig med de vita.

Från 1948, då Daniel Malans boernationalistiska koalition vann parlamentsvalet, var rasåtskillnadspolitiken systematiserad i den politiska ordning som har blivit känd som apartheid. Malan och hans meningsfränder yrkade på att Sydafrikas folkgrupper skulle ha olika typer av rättigheter och utvecklas separat. Den diskriminering som redan existerade i praktiken upphöjdes till nationell norm med övergripande syfte att garantera de vita befolkningsgrupperna, i synnerhet afrikanderna (boerättlingarna) i Nationalistpartiet, fortsatt makt.

Genom Population Registration Act 1950 indelades alla sydafrikaner i fyra grupper: vita, svarta, asiater (främst indier) och färgade (det vill säga folk av blandat ursprung). I största delen av Sydafrika hade endast de vita rösträtt. För att neutralisera de svarta afrikanerna och utesluta dem från all möjlighet till inflytande skapades homelands eller bantustans, områden som erhöll egna parlament och regimer men som i praktiken var helt beroende av den sydafrikanska regeringen i Pretoria.

Segregeringen präglade helt den sydafrikanska vardagen. De olika grupperna hade separata bostadsområden, arbetsplatser, sjukhus, till och med parkeringsplatser och parkbänkar. Sexuellt umgänge över rasgränserna var strikt förbjudet, och om någon – även vita – bröt mot lagarna väntade hårda straff. De vita hade monopol på alla höga poster i samhället och hade mycket bättre löner, något som gjorde apartheidsystemet populärt inom den vita medel- och underklassen eftersom dess medlemmar därmed slapp konkurrens om statliga anställningar.

Till en början var omvärldens reaktioner på Sydafrikas apatheidsystem tämligen lama, men efter Sharpevillemassakern öppnades många ögon, samtidigt som de svartas viktigaste oppositionsorgan, partiet ANC, motarbetade förtryckarregimen alltmer aktivt. Den växande utländska kritiken mot Sydafrika bidrog till att regimen bröt banden till Storbritannien och utropade republik 1961. Under de decennier som följde fortsatte apartheid att utvecklas. Rasismen förankrades kraftfullt i skolorna: här förklarades att svarta var en lägre sorts varelser som inte klarade av svåra uppgifter och borde förbli kuvade för allas bästa. Det slogs fast att apartheid var absolut nödvändigt för att bevara den västerländska livsstilen i regionen.

Efter det vita Rhodesias fall och skapandet av Zimbabwe 1980 var Sydafrika helt isolerat från omvärlden. Den inre oppositionen blev högljudd, oroligheterna ökade och även många vita ifrågasatte öppet det system de levde i. Till en början gjordes eftergifter för färgade och indier, men inte för svarta, något som bara förvärrade situationen och förde landet på randen av inbördeskrig. Efter att apartheidpolitiken kulminerat i en våg av censur, tortyr och misshandel började utländska företag lämna landet, och Sydafrika stod inför en akut kris. Först i detta skede tvingades regeringen i Pretoria till förhandlingsbordet. Nelson Mandela frigavs ur fängelset 1990 och kunde fyra år senare tillträda presidentposten. Apartheid hade blivit historia.