X
Annons
X

Historiebloggen

Dick Harrison

Dick Harrison

I äldre tid var Sverige indelat i landskap och lagsagor. Var detta samma sak? Eller skilde sig de territoriella indelningarnas gränser från varandra?

Ordet är landskap en sentida benämning. Den korrekta medeltida termen är ”land”. Lagsagorna definierades av att en och samma lag brukades i bygderna. Människorna i en lagsaga var knutna till ett överordnat ting, kallat lagsagoting eller landsting. Detta sammanträffade fyra gånger per år och var öppet för alla fria män i lagsagan. Den som presiderade över ett landsting kallades lagman och var en av det svenska rikets mäktigaste individer.

I flera fall var lagsagan och landet territoriellt identiska. Uppland, Västmanland, Södermanland, Närke, Dalarna, Värmland, Västergötland och Östergötland utgjorde var sin lagsaga. Men undantag fanns, särskilt i utkanterna av riket. Gästrikland räknades på 1200-talet till Upplands lagsaga, Dal (Dalsland) till Västergötland. Allt svenskt land norr om Ödmården kallades för Hälsingland och räknades som en gemensam lagsaga. De småländska ”smålanden” Finnveden, Njudung och Värend utgjorde tillsammans Tiohärads lagsaga, medan de övriga smålanden (Sevede, Möre, Tjust, Aspeland, med flera) räknades till Östergötlands. Öland var formellt sett en egen juridisk enhet men hade samma lag som i Östergötland.

Gotland stod helt utanför lagsagoindelningen. Ön var administrativt uppdelad på tjugo ting, vilka lydde under var sin domare. Systemet träder oss till mötes ganska sent; den första fullständiga förteckningen av öns ting och domare är från 1412. Ovanför tingen fanns ytterligare två nivåer, sjättingarna och tredingarna, av vilka sjättingarna hade juridiska funktioner med domare i spetsen. En av sjättingsdomarna presiderade över Gotlands gemensamma ting, gutnaltinget.