Gruvfrun

Idag tar jag mig an en fråga som berör svensk folktro. I Bergslagen berättas historier om gruvfrun, ett övernaturligt kvinnligt väsen som skall ha bebott en eller flera gruvor i området. Vad vet vi om henne?

Gruvfrun är, som varelse inom folktron betraktad, nära besläktad med andra kvinnliga väsen i naturen, som skogsrået och sjörået, men inte fullt lika erotiskt laddad som de senare. Att det rör sig om kvinnliga väsen beror på att arbetsfördelningen på gårdarna i det gamla bondesamhället resulterade i att sysslor fjärran från hemmet oftast utfördes av männen, vilka hade en tendens att låta det farliga och potentiellt förföriska i naturen symboliseras av kvinnor (som antingen kunde skänka männen glädje eller leda dem i fördärvet).

Som namnet antyder var gruvfruns specifika naturdomän berget, där hon vakade över malmfyndigheter. Gruvfrun personifierade gruvan och dess rikedomar. Enligt folktron kunde hon, om hon så ville, anta en vacker kvinnas gestalt, men hon kunde också se ut som ett troll. Under alla omständigheter gällde det att hålla henne på gott humör, till exempel genom att knacka tre gånger i bergväggen inför dagens mödor. Belöningen för ett gott förhållande till gruvfrun var stor: hon troddes kunna leda arbetarna till den värdefulla malmen och varna för ras, i regel iförd vit klädnad.  Den som svor eller på annat sätt bar sig illa åt i gruvan riskerade dock att väcka hennes vrede. I så fall visade hon sig i svarta kläder, vilket bådade ofärd.

Den kändaste skrönan om gruvfrun handlar om upptäckten av Sala silvergruva. Gruvfrun i en annan silvergruva lär ha lockat männen att söka sig bort från den egna gruvan för att finna mer silver annorstädes. ”Mina systrar är rikare än jag”, hävdade hon, och gruvarbetarna bestämde sig för att undersöka om så var fallet. Alltså lämnade de gruvan och sökte efter rikedomar hos gruvfruarna Vira, Lura och Kulla, tills de slutligen hittade silverfyndigheterna hos systern Sala.