Sankt Rochus historia

Vilken är historien bakom ”pesthelgonet” Rochus? Han dyker upp här och var i konstmuseer och kyrkor på kontinenten, men sällan på våra breddgrader. Vem var Rochus och vilken betydelse hade han?

Rochus skall ha fötts i den sydfranska staden Montpellier i slutet av 1200-talet eller i början av 1300-talet. Enligt legenden om hans liv, som i likhet med alla helgonlegender måste analyseras med mycket stora nävar salt, utmärkte han sig för fromhet redan som barn, och som vuxen gav han hela föräldraarvet till hemstadens fattiga. Under en pilgrimsfärd till Rom började Rochus vårda pestsjuka och lyckades få ovanligt många att tillfriskna, vilket gav honom rykte om att kunna utföra mirakel. Han vistades tre år i Rom och återvände sedan hemåt.

När bud nådde Rochus om att pesten hade brutit ut i Piacenza begav han sig dit, men han drabbades själv av sjukdomen i stadens hospital. Ett stort rötsår, ofta tolkat som en böld, visade sig på hans vänstra lår. Rochus tog nu sin tillflykt till en skog utanför staden, där en källa lär ha vällt fram ur jorden och en ängel nedstigit från himlen för att vårda honom. Varje morgon fick han bröd av en hund. När Rochus hade tillfrisknat återvände han till Montpellier tillsammans med hunden, vars tidigare ägare, Gotthard, blev så rörd att han gav bort sin förmögenhet till de fattiga och drog sig tillbaka till den plats i Alperna som bär hans namn – Sankt Gotthard.

Ingen i Montpellier kände igen den sjukdomshärjade Rochus. Han misstänktes för att vara spion och kastades i fängelse, där han dog efter fem år. I tron att allt detta skedde i enlighet med Guds vilja gjorde Rochus inga försök att röja sin identitet, men vid själva dödsfallet lystes fängelsehålan upp och fångvaktaren upptäckte en inskrift bredvid liket. En ängel hade skrivit de latinska orden eris in peste patronus (”du skall vara beskyddare i pesttider”). Först då kände folket igen Rochus, och hela Montpellier sörjde.

Så långt legenden, som också anger att Rochus dog år 1327, långt innan pesten (digerdöden) kom till Europa i den så kallade andra pandemin 1347. De sjukdomar han verkligen konfronterade, om vi skall tro på de sjukvårdande inslagen i legenden, kan alltså inte ha varit verklig pest (dvs. orsakad av bakterien Yersinia pestis). Likväl kom Rochus efter digerdöden att bli intimt förknippad med just denna farsot, i synnerhet efter det att en procession med hans bild hade genomförts till skydd mot en pestepidemi under konciliet i Konstanz år 1414. Därefter fick helgonkulten ett stort uppsving. År 1485 tillskansade sig venetianarna helgonets kropp från Montpellier och placerade reliken i den egna San Rocco-kyrkan.

Det är, mycket riktigt, lätt att hitta bilder av Rochus i kontinentens konstmuseer. Han avbildas i regel som en pilgrim med väl synlig pestböld och en trogen hund. Faktum är att kulten även nådde Norden. Helgonet kan beskådas på en kalkmålning i Stubbekøbings kyrka på Falster i Danmark samt på det nederländska altarskåpet i Västra Ingelstads kyrka i Skåne, som tillverkades i Antwerpen omkring 1520. På sistnämnda konstverk är kopplingen till pesten tydlig. Sankt Rochus återfinns ytterst på den nedre flygeldörren på vänster sida, bredvid Sankt Sebastian, som även han betraktades som skyddshelgon mot pesten.