Vad hände med hunnerna?

Alla har hört talas om hunnerkungen Attila, ”Guds gissel”, som satte skräck i Europa på 400-talet. Men vad hände egentligen med hunnerna? Vart tog de vägen?

Hunnerna var ett asiatiskt ryttarfolk som trädde in i europeisk historia under andra hälften 300-talet e.Kr., då de lade under sig stäppområdet i nuvarande södra Ukraina och fortsatte expansionen till Centraleuropa, där nuvarande Ungern blev deras kärnland. Under första hälften av 400-talet dominerade de mängder av folk öster om Rhen och norr om Donau. Romarna bemödade sig om att skapa allianser med mängder av andra krigargrupperingar (goter, burgunder, alaner, med flera) i syfte att skapa en motvikt mot hunnerna. Ibland var förhållandet det motsatta: lierade sig med hunnerna, på det att inget buffertrike skulle växa sig för farligt. Den mest kända drabbningen i detta komplicerade maktspel var slaget på Katalauniska fälten (i nuvarande Frankrike) år 451, där den romerske fältherren Aëtius och hans gotiska förbundna lyckades hejda hunnernas framryckning.

451 års fältslag, ett av de största i epokens historia, skedde mot bakgrund av att hunnerna hade blivit mäktigare än någonsin tidigare under sin kung Attila. Han hade ärvt herraväldet över hunnerna år 434. Till en början samregerade han med brodern Bleda, som dock röjdes ur vägen omkring 445. Under de år som följde utvidgade Attila hunnernas maktområde genom årliga plundringståg, i synnerhet på Balkan. De romerska kejsarna betalade stora summor i tribut för att Attila skulle dra bort. Nöjd med vad han åstadkommit i Sydösteuropa vände sig Attila sedan mot Västeuropa. Det var i detta skede som Aëtius lyckades hejda dem på Katalauniska fälten.

Men bara för en tid. Redan år 452 angrep Attila Italien, uppenbarligen med målet att plundra Rom. Ingen har lyckats förklara varför fälttåget plötsligt ställdes in och hunnerna drog hem med oförrättat ärende. Enligt en vida spridd historia skall påven Leo I ha förmått Attila att låta Rom förbli oplundrat. Händelsen kan beskådas på en berömd fresk av Rafael i Vatikanen.

Ett år senare avled Attila. Enligt källorna skall han ha dött på sin egen bröllopsnatt, efter att ha äktat den burgundiska kungadottern Ildiko. Hunnerväldet överlevde honom inte länge. Redan år 454 krossades det av en koalition av tidigare underkuvade folk i slaget vid Nedao, en icke identifierad flod i Centraleuropa. Förvisso fanns det länge hunniska härskare i området, men ingen av dem lyckades bygga upp ett större rike, och ett sekel senare var Attilas folk ett minne blott.

Detta minne har dock varit synnerligen långlivat. I högtysk medeltidslitteratur blev Attila Etzel, i fornnordisk eddadiktning Atli eller Atle. Många senare folk har felaktigt refererats till som hunner; under medeltiden kom folknamnet att användas som standardbegrepp för farliga östliga krigarfolk överhuvudtaget, inklusive ungrare och turkar. Det senaste exemplet på hunnernamnets popularitet stammar från första världskriget, då britterna döpte sina tyska fiender till the Huns.