Annons
X
Annons
X

Historiebloggen

Dick Harrison

Dick Harrison

När jag föreläser om digerdöden och andra farsoter brukar det latinska uttrycket pars pro toto (”delen istället för helheten”) dyka upp. Det vill säga: man angrep en liten del av något för att råda bot på något mycket större. Hur såg denna logik ut i praktiken? Finns det lokala exempel?

Pars pro toto-logiken ingår i det vittomspännande fält som skulle kunna benämnas medicinsk vardagsmagi. Genom att förgöra något som representerade eller symboliserade sjukdomen hoppades man kunna krossa hela epidemin, åtminstone på orten ifråga. En sådan metod, känd från Västsverige och Medelpad, var ”bindandet” av pesten. En klok man – i de flesta sägner prästen på orten – skall ha tagit ett hårstrå från en pestsjuk och bundit fast det vid ett träd, vanligen en enbuske. På så sätt hoppades man kunna kontrollera farsoten. Liknande metoder är kända från bland annat Norge och Estland.

Ett alternativt tillvägagångssätt var att borra in pestsymbolen någonstans, förvisa pesten genom att läsa magiska formler eller döda pesten rituellt. Om det sistnämnda alternativet valdes fanns det flera varianter. Pesten kunde brännas, skjutas, stenas eller begravas. En metod, om vi skall tro uppteckningarna, var levande begravningar av de djur eller människor som ansågs personifiera sjukdomen.