Älvornas gåtfulla historia

Idag viker jag bloggen åt en fråga om folklore och besynnerliga väsen som förmodligen inte finns, men som folk har menat skulle finnas, och som en och annan kanske fortfarande tror på: älvorna. Hur ser deras historia ut? När började folk tro på älvor, och hur har folktrons älvor förändrats genom tiderna?

Ordet ”älva” är en femininform av ordet alv (eller alf), men inget tyder på att de fornnordiska alverna hade mycket gemensamt med senare tiders älvor, varken till funktion eller till utseende. Alven är ett övernaturligt väsen, känd från förkristen tid, en varelse som ansågs se ut ungefär som en människa och som inte var en naturlig fiende till henne. Alverna var nära förknippade med asarna och framträder ibland vid deras sida i eddasångerna. Man trodde att de kunde leva i underjorden, exempelvis i gravhögar. I källorna omtalas offer till alverna, så kallade alvablot. Det tycks ha varit en privat kult i gårdarna, utan kopplingar till större offentliga sammankomster. De gamla svenska älvorna, som vi känner dem från bondesamhällets berättelser och från balladerna, har få likheter med dessa alver. De uppträder alltid kollektivt i naturen, i kullar, berg och skogar. Under de senaste seklerna har de överlag varit av kvinnligt kön, men tidigare kunde även manliga älvor – däribland en älvakung – förekomma.

En möjlighet är att vår svenska älvtro är följden av kulturell import under medeltiden. Älvor förekommer nämligen i ballader, såsom ”Herr Olof och älvorna”, vilka lånades från andra västeuropeiska länder och översattes. Som exempel på tidiga motiv från denna tradition kan nämnas uppfattningen att älvorna dansar, samt tron att de sätter sjukdomar på människorna, i regel genom att man passerar över, eller orsakar nedsmutsning i, en älvring (även kallad häxring, det vill säga svampar som växer i ring). Genom offer trodde man sig kunna bota sjukdomar alstrade av älvorna. I vissa svenska landskap användes skålgropar (”älvkvarnar”) för detta syfte. Tron på älvorna var så stark att den även dyker upp i juridiska källor från 1600- och 1700-talen, eftersom folk har trott sig haft illegalt umgänge (även sexuellt) med dem.

Hur skedde övergången från fornnordiska alver till sentida älvor? Vart tog alverna vägen? Hur sipprade den kulturella importen av (förmodat) västeuropeiska älvor ned till vanliga svenska bönder? När skedde det? Vi har ingen aning. Bristen på forskning gör detta till olösta gåtor. Och det är svårare än så, eftersom det finns en betydande skillnad mellan älvorna i vår gamla folktro och de älvor som förekommer i litteratur och konst. Se bara på ett av de mest kända konstnärliga motiven från romantikens 1800-tal: älvornas dans i form av dimslöjor över sanka ängar. I barnbokslitteraturen framställs älvorna ofta som skira kvinnliga väsen med genomskinliga vingar, vilka man kan möta under mörka nätter vid trolska tjärnar djupt inne i skogen. De har, i praktiken, bara termen ”älva” gemensam med folktrons älvor.

Av allt att döma utvecklades älvorna i olika riktningar beroende på vilken samhällsgrupp som tog sig an dem, varefter de blandades ihop med féer och andra varelser och utsattes för romantikens fiktionaliseringar. Men hur började processen? Vem tog initiativ till att göra konst och litteratur av älvorna? Vem bestämde hur de skulle ändra utseende och karaktär, hur de skulle förvandlas till ett folk av idel kvinnliga väsen? Forskarna har inga väldokumenterade svar, bara gissningar.