Julbocken

Det är allmänt känt att jultomten i Sverige hade en föregångare, julbocken. Varför? När dök han upp? Varför konkurrerades han ut?

Julbockens storhetstid som presentutdelare till barn var i mitten av 1800-talet. Ibland knackade bocken på dörren och slet upp den, varpå han kastade in en present och försvann innan hus- eller gårdsfolket hann se vem det var. Han kunde också knacka på dörren, komma in och dela ut presenterna under all sköns upptåg – julbocken var inte alls lika beskedlig som jultomten. Bocken (det vill säga den person som hade klätt ut sig till bock) härmade djuret ifråga genom att stångas, springa på alla fyra och ruska på horn och svans. Julklapparna fördelades inte på det lugna sätt som förknippas med tomten utan slängdes omkring till höger och vänster. Om ett och annat barn i våra dagar blir rädd för tomten är det inget mot vad man kunde bli för bocken. I de fall bocken bara kastade in gåvan genom dörren var det ofta en skämtpresent, kanske till och med en förolämpande gåva. Det var inte ovanligt att han kastade in vedträn eller halmdockor med roliga verser eller kärleksdikter.

En variant på julbockstraditionerna, som fortfarande praktiseras här och var i Sverige, gick ut på att okända människor kastade in en halmbock genom dörren. Om man fick en sådan måste man själv gå ut och kasta in den hos en granne – och så vidare tills någon hade ”blivit med bock” vid nattens slut.

Julbocken förekom också i de kringvandrande grupper som förr var mycket vanliga: unga män och pojkar klädde ut sig, bland annat till stjärngossar (symboliserande de tre vise männen), och vandrade runt för att sjunga, spela och kanske uppföra en dramatisering av en biblisk historia. Bocken skulle göra som vanligt – stångas, bräka och vara rolig – men kunde också fungera som myntinkast. På bevarade bockutstyrslar kan man se gap som var utformade för att man skulle kunna lägga pengar i dem.

Ingen vet hur gammal julbockssederna är. Några av dem är belagda för 1700-talet, och det anses sannolikt att vissa går tillbaka till 1600-talet, men källäget är för dåligt för att vi skall veta något med säkerhet. Från 1700- och 1800-talen har vi gott om vittnesmål om hur allt från barn till ordningsmaktens representanter såg på företeelsen. Vissa menar att bocken är arvtagare till de bockar som drog asaguden Tor över himlavalvet, men tesen är omöjlig att leda i bevisning. Man bör också betänka att folk tillverkade bockar av halm långt innan julbockstraditionerna blev kända. Dylika bockar (”skördebockar”) bands och sparades till särskilda tillfällen, och man menade att de innehöll magisk kraft. Huruvida de hade något med den senare uppdykande julbocken att göra är högst osäkert.

Enligt en annan hypotes var julbocken ursprungligen en symbol för djävulen, som ju ofta avbildas med bockfötter, horn och svans. I historierna om Sankt Nikolaus berättas att han förde med sig en bunden bock, som representerade den tämjda och kuvade djävulen.

Redan i början av 1900-talet var julbockens tid som den givne julklappsutdelaren till ända. Tomten tog över. Orsaken är inte fastställd, men vi har ett par goda utgångspunkter för spekulationer. Det kan ha berott på att julen blev en allt barnvänligare högtid och att jultomten helt enkelt är en trevligare och gemytligare figur än sin stökiga föregångare. Därtill kommer att jultomten, alias Santa Claus, blev allt populärare i USA och att européerna tog efter amerikanska seder. Det är ingen slump att bilder av vår egen gamla gårdstomte vid denna tid fick allt större likheter med Santa Claus.