Annons

Historiebloggen

Dick Harrison

Dick Harrison

En fråga som senast dök upp härom veckan rör frågan om den medeltida långbågens räckvidd. Hur långt kunde man skjuta? Det kan förefalla som en lite väl specialiserad och detaljerad fråga för att meritera utrymme i denna blogg, men faktum är att jag har fått frågan mycket ofta (inte minst när jag besökt Medeltidsveckan på Gotland). Så varför inte?

Långbågen (en enkel men mycket lång båge, inte sällan lika lång som skytten själv) är, till skillnad från vad man ofta tror, inte en medeltida uppfinning. Bågtypen är känd sedan yngre stenålder och kan mycket väl vara äldre än så. Den brukar dock förknippas med 1300-talet och 1400-talet, då den spelade en viktig roll i den engelska krigföringen under hundraårskriget. De flesta bevarade långbågar är av ännu senare datum, från renässansepoken. Det primära syftet med att använda vapnet, vilket krävde avsevärd muskelstyrka, i medeltida fältslag var inte att sikta på ett specifikt mål utan att låta en stor mängd tätt samlade långbågeskyttar avfyra massor av pilar på en och samma gång, så att de föll som en salva av dödande projektiler rakt mot fienden, inte sällan med förödande effekt på såväl fotfolk som riddarkavalleri. Därför är frågan om räckvidd allt annat än oväsentlig.

Eftersom olika moderna skjutexperiment har gett olika resultat råder delade meningar. Flertalet försök ger vid handen att den maximala räckvidden torde ha varit mellan 260 och 300 meter, men i praktiken lär den effektiva skottvidden i ett fältslag ha varit betydligt mindre, kanske ca 130 eller 150 meter.

Kanhända finns det en och annan långbågeskytt i denna bloggs läsekrets. Vederbörande får mer än gärna inflika en personlig kommentar i spörsmålet!