Annons
X
Annons
X

Historiebloggen

Dick Harrison

Dick Harrison

Varifrån kommer termerna blå måndag och vit tisdag? Dymmelonsdagen, Skärtorsdagen och Långfredagen är välkända begrepp som kan etymologiskt förklaras, men hur kommer färgerna på måndagen och tisdagen in i bilden?

Det rör sig om en förflyttning av dagsbenämningar mellan två olika veckor. Ursprungligen syftade termen blå måndag eller blåmåndag (ibland även ”svart måndag”) på måndagen efter fastlagssöndagen. Termen hör alltså inte hemma i veckan före påsk, men i äldre tid blandade folk ihop veckorna och benämningarna, med följd att det har blivit kutym i Sverige att använda termen om denna dag. Termen har av allt att döma lånats in från tyskans Blauer Montag. En vanlig hypotes gör gällande att denna benämning går tillbaka på den tid då delar av interiören i sydtyska katolska kyrkor kläddes i blått, ungefär som man ännu i våra dagars katolska kyrkor ofta klär altaren och skulpturer i lila under fastetiden. I vilket fall som helst fick termen snart bibetydelsen ”arbetsfri dag”, och på detta sätt har Blauer Montag ofta brukats på tyska.

Även ”vit tisdag” stammar från fastetiden. Det är en gammal synonym till fettisdagen. Ursprunget till benämningen är osäkert. En möjlighet är att termen syftar tillbaka på det vita mjöl som användes till bakverk som associerades med dagen (till exempel fastlagsbullar alias semlor).

Dick Harrison

I äldre tid var Sverige indelat i landskap och lagsagor. Var detta samma sak? Eller skilde sig de territoriella indelningarnas gränser från varandra?

Ordet är landskap en sentida benämning. Den korrekta medeltida termen är ”land”. Lagsagorna definierades av att en och samma lag brukades i bygderna. Människorna i en lagsaga var knutna till ett överordnat ting, kallat lagsagoting eller landsting. Detta sammanträffade fyra gånger per år och var öppet för alla fria män i lagsagan. Den som presiderade över ett landsting kallades lagman och var en av det svenska rikets mäktigaste individer.

I flera fall var lagsagan och landet territoriellt identiska. Uppland, Västmanland, Södermanland, Närke, Dalarna, Värmland, Västergötland och Östergötland utgjorde var sin lagsaga. Men undantag fanns, särskilt i utkanterna av riket. Gästrikland räknades på 1200-talet till Upplands lagsaga, Dal (Dalsland) till Västergötland. Allt svenskt land norr om Ödmården kallades för Hälsingland och räknades som en gemensam lagsaga. De småländska ”smålanden” Finnveden, Njudung och Värend utgjorde tillsammans Tiohärads lagsaga, medan de övriga smålanden (Sevede, Möre, Tjust, Aspeland, med flera) räknades till Östergötlands. Öland var formellt sett en egen juridisk enhet men hade samma lag som i Östergötland.

Gotland stod helt utanför lagsagoindelningen. Ön var administrativt uppdelad på tjugo ting, vilka lydde under var sin domare. Systemet träder oss till mötes ganska sent; den första fullständiga förteckningen av öns ting och domare är från 1412. Ovanför tingen fanns ytterligare två nivåer, sjättingarna och tredingarna, av vilka sjättingarna hade juridiska funktioner med domare i spetsen. En av sjättingsdomarna presiderade över Gotlands gemensamma ting, gutnaltinget.

Dick Harrison

Hur kunde DDR på allvar hävda att Berlinmuren var en ”antifascistisk skyddsvall”? Var det inte att gå lite väl långt i retoriken? Hade det inte varit bättre att hänvisa till den som ”antikapitalistisk skyddsvall”? DDR:s ledning gjorde ju gällande att den skulle skydda östtyskarna från USA, NATO och Västtyskland. Varken USA, NATO eller förbundsrepubliken var fascistiska eller nazistiska.

Jo, det kan man tycka, men då glömmer man hur ordet fascist brukades (och brukas). Liksom idag fungerade termen i vardagligt tal på 1960-talet huvudsakligen som ett skällsord om politiska fiender oavsett ideologi. Jag väljer att citera vad jag skrev i en artikel förra året (”Sådan är fascismen”, Neo 2/2014):

”Ett tidigt exempel är kommunisternas öknamn på socialdemokrater under 1930-talet, ’socialfascister’. Termen bottnade i Stalins uppfattning att socialdemokratin var en variant av fascismen eftersom den blockerade för övergången till kommunism. George Orwell (i artikeln ’What is Fascism’, Tribune 1944) slog fast att begreppet fascism hade blivit urvattnat intill meningslöshet eftersom det användes om allt möjligt – om bönder, affärsidkare, rävjakt, tjurfäktning, homosexualitet, astrologi, kvinnor, hundar, vandrarhem och så olika personer som Rudyard Kipling, Mahatma Gandhi och Chiang Kai-shek. Under efterkrigstiden, särskilt under vänstervågen på 1960- och 1970-talen, vidgades ordets pejorativa användningsområde ytterligare. I Storbritannien kunde man höra skällsordskombinationen fascist pig om massor av individer, i synnerhet inom statliga myndigheter med konservativ prägel. Thatcherregimen blev hårt utsatt. I USA har vänsterkritiker flitigt nyttjat ordet om Reagans, Bushs och till och med Obamas administrationer. Sedan 1970-talet har den engelska termen Christofascists syftat på fundamentalistiska kristna och efter 11 september-attacken 2001 myntades termen Islamofascists om militanta islamister. Om man googlar på ’Jewish fascism’ får man upp åtskilligt.”

Sett mot den bakgrunden är det inte alls märkligt att DDR:s politruker likställde allt som USA, Västtyskland och NATO stod för med fascism och döpte muren till Antifaschistischer Schutzwall. Mannen bakom begreppet hette för övrigt Horst Sindermann (1915–1990), en av det östtyska kommunistpartiet SED:s främsta propagandamakare.

Dick Harrison

Fanns det beginer i det medeltida Sverige? Tolererades de av kyrkan eller drabbades de av förföljelse? Så lyder en följdfråga på gårdagens blogg om klosterväsendet.

Termen kräver en förklaring, eftersom kunskaper om beginer i våra dagar inte tillhör allmänbildningen. Det rörde sig om en andlig strömning i det hög- och senmedeltida Europa som inte alltid uppskattades av myndigheterna. Till Sverige kom beginerna (termen stavas ibland beguiner) redan på 1200-talet, och de blev kvar ända till medeltidens slutskede. Samtliga beginer var kvinnor. Manliga motsvarigheter fanns, begarder, men de fick aldrig fotfäste i Sverige. Beginerna var visserligen djupt religiösa, men de var inte nunnor. De bosatte sig i speciella hus, där de levde i kristen gemenskap utan att avlägga de ordenslöften som avkrävdes medlemmarna av klosterkommuniteter. Det var således fullt tillåtet för en begin att äga fast egendom, likaså att lämna gemenskapen och ingå äktenskap.

Beginernas huvudsakliga verksamhet var filantropisk. De ägnade sig åt välgörenhet mot sjuka och fattiga. Deras innerliga religiositet hade dessutom inslag av mystik: de kände sig direkt inspirerade av Gud snarare än av lagar och regler. På kontinenten ledde detta till problem, eftersom beginerna ibland balanserade på gränsen till vad kyrkan kunde acceptera som sann kristendom. Vissa beginer anklagades på 1200- och 1300-talen för att vara kättare, och det var inte ovanligt att de förföljdes.

Beginrörelsen var internationell, och ryktbara beginer blev kända långt utanför sina hemtrakter. På 1270-talet eller 1280-talet skrev två beginsystrar på Gotland ett brev till den tyska beginen Christina av Stommeln. De berättar att de är beginer, att de bor i en liten gård med ett antal hus och att de åtnjuter stöd av dominikanerna i Visby. Systrarna vill gärna att Christina skall flytta till dem och erbjuder sig att ta väl emot henne. Adressaten avböjer dock erbjudandet.
Av brevet kan vi utläsa att beginerna på Gotland inte låg i fejd med övrigt kyrkofolk. Dominikanerna stod på kvinnornas sida. Dessutom vet vi att Christina stod i nära vänskapsförhållande till ”Sveriges förste författare”, Petrus de Dacia, som var prior eller lektor i Visby. Det är inte osannolikt att systrarnas brev hade föranletts av deras kontakter med Petrus. Till bilden av högt ansedda gotländska beginer hör även att de etablerade kontakter med Visbys franciskaner. Under andra hälften av 1300-talet begravdes fyra beginer vid franciskankonventets kyrka.

Under senmedeltiden framträdde beginer i stora delar av Sverige. Många svenskor attraherades av idén att slå sig samman och tjäna Kristus utan besvärande krav och regler om fattigdom, kyskhet och lydnad. Våra kunskaper om dem är bristfälliga, men vi vet att de fanns i Stockholm och inte minst i 1400-talets Vadstena, där de blev föremål för hätska debatter. Det gjordes gällande att några av Vadstenabeginerna levde ”i liderlighet och lättja” och själva tog allmosor som borde komma verkligt behövande till del. De kyrkliga myndigheterna sökte förbjuda dem att verka i staden på 1410-talet, men de höll sig icke desto mindre kvar ända till 1506. Detta år fördrevs de slutgiltigt av klosterfolket med argumentet att de utgjorde en ”besmittelig och enligt kyrklig rätt fördömd” sekt.

Huruvida det låg något i anklagelserna är okänt. Däremot står det klart att klosterfolket ville ta över beginernas gård, eftersom den blockerade för en planerad utvidgning av klostrets trädgårdsodlingar.

Dick Harrison

Historien började i Egypten, där fromma kristna – ofta refererade till som ”ökenfäder” – på 200-talet sökte sig till isolerade grottor i vildmarken. Det mest omtalade exemplet är Sankt Antonius. De ville nå frälsning och leva av sina egna händers arbete såsom Jesus själv hade levt och lärt. Personerna kom att kallas eremiter, efter det grekiska ordet eremos (”ensam”). Den egyptiska öknens popularitet blev snart så stor att de mest erfarna eremiterna, bland annat Pachomios (d. 348), började grunda skolor för blivande eremiter i form av små byar i vildmarken. En sådan by leddes av en abba (arameiska, ”fader”, varav de senare titlarna abbot och abbedissa), under vars andliga ledning individerna skulle stärkas och göras redo för ett liv i from ensamhet. Ur dessa byar utvecklades de första kristna klostren. De som valde att stanna kvar i klostergemenskapen har kommit att kallas cenobiter (av grekiskans koinobion, ”liv i gemenskap”).

Även i Västeuropas vildmarker förekom eremiter under tidig medeltid, inte sällan efter inspiration från de egyptiska föregångarna. Ett intressant exempel är de iriska äventyrare som sökte sig tvärs över haven på jakt efter obebodda öar och vildmarker för att leva i verklig avskildhet. I allmänhet fick dock eremitidealet i väst vika för cenobitidealet. De första klostren i Västeuropa hade formen av aristokratiska hushåll, i vilka familjemedlemmarna levde i enlighet med självpåtagna andliga regler. Under senantiken grundades flera sådana familjeinstitutioner i Rom. I deras efterföljd lanserades ambitiösa cenobitiska vildmarksprojekt, även de vanligen ledda av medlemmar av aristokratin. Utvecklingen berörde såväl män som kvinnor. Den tidiga medeltiden bevittnade uppkomsten inte bara av munk- och nunnekloster, utan också av dubbelkloster med medlemmar av båda könen, vilka naturligtvis levde åtskilda, men likväl under en och samma abbedissa.

Det mest kända, och sannolikt det viktigaste, av dessa tidiga kloster i Västeuropa är känt som Lérins och var beläget på en ö nära Cannes. Det grundades i början av 400-talet av en man vid namn Honoratus och kom att utöva ett svårligen överskattat inflytande över den religiösa kulturen i nuvarande Frankrike. Dels påverkade Lérins spridningen av klosteridéer till andra regioner, dels utgjorde klostret en viktig bas för utbildningen av blivande biskopar i Gallien, vilka i sin tur vidareutvecklade de asketiska idealen i sina respektive städer. Det mest berömda exemplet är historien om Caesarius, en av öklostrets främsta elever. Denne höll till en början på att duka under för de hårda asketiska kraven till följd av sin dåliga hälsa. Genom ingripande från biskopen i Arles befriades Caesarius från öklostrets samfällighet och utsågs istället till abbot av ett kloster i närheten av staden. År 503 blev han själv biskop av Arles, en position han innehade till sin död år 543. Caesarius, vars efterlämnade produktion inkluderar två klosterregler och en stor samling predikningar, fick till följd av sin energiska aktivitet stort inflytande över Västeuropa.

På 500-talet formulerades i Västeuropa ett flertal klosterregler på det sätt som redan skett i östra Medelhavsområdet. Den mest betydelsefulla skrevs av Benedictus av Nursia (d. ca 547), grundaren av det stora klostret på Monte Cassino. Denna regel (den ”benediktinska”) kom från och med 800-talet att dominera inom den västerländska klosterkulturen. Till de viktigaste elementen i dessa regeluppsättningar hörde de välkända kraven på fattigdom, kyskhet och lydnad.

Dick Harrison

För ett par veckor sedan föreläste jag för en kulturförening i Hässleholm, som nyligen avlagt besök på Bornholm och därvid fått veta att den Heliga Graal – enligt legenden det kärl som användes vid Jesu sista måltid och som sedan kom att innehålla Jesu blod – ligger dold någonstans vid en av öns vackra rundkyrkor. Inspirationen till rundkyrkornas arkitektur kom ju sannolikt från Heliga gravens kyrka i Jerusalem, varför, enligt ett antal bornholmare, även graalen borde ha funnit sin väg till den nordliga ön. En hemvändande dansk korsfarare kan ha tagit med sig föremålet. Ligger det, undrade en frågeställare i publiken, någon sanning i detta?

Nej, absolut inte. Graalen är påhittad. Som jag redogjort för i en tidigare blogg introducerades graalen i vår berättarkultur så sent som omkring 1180, det vill säga betydligt mer än ett millennium senare än den skall ha brukats av Jesus och lärjungarna, av den franske diktaren Chrétien de Troyes, i dennes ofullbordade verk Conte del Graal. Chrétiens hjälte, Perceval le Gallois (Perceval från Wales), besöker i berättelsen den invalidiserade ”Fiskarkungens” sal och ser därvid graalen som en underskön skål eller ett djupt fat, utsmyckad med guld och juveler, vilken bärs av en flicka. En annan flicka bär en tailleoir (också en sorts fat, eventuellt en paten) och en ung man går längst fram med en lans, från vilken det droppar blod. Graalen är alltså ett resultat av högmedeltida fiktion; huruvida Chrétien de Troyes hittade på det själv eller utnyttjade muntliga skrönor som cirkulerade i Frankrike lär aldrig kunna klarläggas. Föremålet som sådant har aldrig funnits, lika lite som Saurons ring och kapten Nemos ubåt.

Detta hindrar dock inte entusiaster från att tro på graalen och försöka lokalisera den till sina egna hemtrakter. Katalaner har länge hävdat att den finns på Montserrat, ett berg inte långt från Barcelona, och många engelsmän är säkra på att den finns i Glastonbury i Somerset. Andra historier förlägger den till en ö utanför norska kusten, till Kanada och till USA. Förra året kunde man läsa på webben att graalen finns i spanska León. Och så vidare, och så vidare. Bornholmarna är alltså i gott sällskap.

Dick Harrison

För några år sedan bloggade jag om hur den västgötska borgen Axevall lades i ruiner. Nu har frågan uppkommit om hur och när den anlades. Alla som studerar västgötsk medeltid snubblar förr eller senare över hänvisningar till Axevall, men när byggdes anläggningen?

Axevall, som ibland stavas Axvall, är idag en ruin omkring tio kilometer öster om Skara. Det dröjer till 1300-talet innan vi får goda uppgifter om borgen – år 1315 kallas anläggningen ”nya slottet i Axevall” – men då var platsen befäst sedan länge. Första gången orten som sådan nämns i krigiska omständigheter är i samband med den danske kungen Erik Klippings krigståg år 1277. Enligt Skänningeannalerna utsatte Erik Axevall för belägring. I Erikskrönikan framstår det som om han väntade på att kung Magnus skulle komma till borgens undsättning, men när denne vägrade att inlåta sig på strid slöt kungarna fred. Krönikans redogörelse för episoden är dock dunkel, och det finns alternativa tolkningar. En möjlighet är att det var Erik Klipping själv som lät anlägga Axevall år 1277, som ett framskjutet fäste i kampen mot svenskarna. Först därefter utvecklades fästet till en borg. En tredje möjlighet är att Axevall hade fallit i kung Eriks händer såsom pantslott under dennes tidigare interventioner i fejden mellan de kungliga svenska bröderna Magnus och Valdemar.

I vilket fall som helst byggdes Axevall på en hög moränudde i Husgärdessjön. Befästningen utgjordes av en bastant huvudborg som försvarades av två vattengravar åt landsidan och en åt sjön på nordsidan. I våra dagar syns endast smärre partier av borgens murar samt en kraftig vall, men vi vet att ringmurens ruiner så sent som på 1700-talet varierade i höjd mellan tio och arton meter. Utgrävda rasmassor ger vid handen att det stod ett torn i södra hörnet av muren, och flankeringstorn fanns av allt att döma i norra och östra hörnen. Tyvärr är det omöjligt att säga vad som konstruerades först och när så skedde. Däremot vet vi, tack vare dendrokronologisk datering, att ett system av pålspärrar och stenkistor anlades i vattnet vid udden omkring 1288.

Inte långt från Axevall byggdes två kompletterande befästningar, Trågenborg (200 meter åt väster) och Bjurbackarna (300 meter åt söder). Deras tillkomst och funktioner är ännu svårare att utreda och datera än huvudborgens.

Dick Harrison

Har Röda nejlikan funnits? Eller är han bara en påhittad romanfigur?

Tyvärr, han är fiktiv. Röda Nejlikan alias sir Percy Blakeney, som räddar aristokrater från giljotinen under franska revolutionen, uppfanns av den ungerskfödda baronessan Orczy (hennes fullständiga namn var Emma Magdolna Rozália Mária Jozefa Borbála Orczy de Orci, 1865–1947, bosatt i England sedan 1880). Tillsammans med sin make Montague MacLean Barstow skrev hon 1903 en pjäs om Röda Nejlikan. Under de år som följde blev pjäsen en stor succé i London, vilket medverkade till att den roman baronessan skrev om sin hjälte blev en best-seller.

Blakeney är alltså fiktiv. Vissa andra personer i romanens och pjäsens rollgalleri är däremot historiska. Det gäller inte minst huvudskurken, Chauvelin, som är löst baserad på Bernard-François de Chauvelin, markis av Grosbois (1766–1832). Trots att han var av aristokratisk börd blev Chauvelin en entusiastisk anhängare av franska revolutionen. Liksom i romanen sändes han år 1792 som franskt sändebud, närmast vice-ambassadör, till hovet i London. Han återvände till Frankrike påföljande år, tjänstgjorde en kort tid som ambassadör i Toscana, fängslades under skräckväldet i Paris men frigavs efter Robespierres fall på sommaren 1794. Chauvelin gjorde karriär under Napoleons kejsardöme och regerade Katalonien mellan 1812 och 1814. Ännu mer prominent blev han efter Napoleons fall; från och med 1816 var Chauvelin en av de ledande vänsterpolitikerna i deputeradekammaren. Han drog sig tillbaka från politiken 1829, tre år före sin död.

Dick Harrison

I vissa historieböcker kan man läsa att barbarerna under folkvandringstiden bosatte sig separat i förhållande till den underkuvade befolkningen, det vill säga att de upprättade någon sorts militärkolonier för att bättre kontrollera landet. Är det sant? Finns det skriftliga och arkeologiska belägg? I förlängningen måste de många krigen ha lett till att hela kulturlandskapet militariserades, med många nya befästa bosättningar. Eller?

Frågan förtjänar ett längre svar, eftersom det rör sig om ett komplicerat scenario. Det enkla svaret är att några militärkolonier av den art som nämns i frågan inte kan beläggas men att en militarisering av kulturlandskapet icke desto mindre blev verklighet i många delar av Europa under tidig medeltid.

I äldre forskning togs det i regel för givet att nykomlingar, som goter och langobarder i Italien, bosatte sig separat från den inhemska befolkningen i städerna, detta först och främst av militära skäl. Arkeologiska och skriftliga bevis för dessa krigarkvarter saknas emellertid fullständigt. Paradexemplet på övertolkning av den militära sektorns inflytande utgörs en specifik italiensk företeelse – arimanniadebatten.

Enligt vad man tidigare ansåg var arimannia en genuin italo-langobardisk institution som bestod av fria bondesoldater, vilka brukade kunglig jord och fungerade som ryggraden i den langobardiska armén på 500-, 600- och 700-talen. Visserligen saknas belägg för institutet under epoken ifråga, men det hindrade inte den ene historikern efter den andre från att utnyttja ortnamn och juridiska institut från senare sekler för att bevisa systemets existens. Några forskare ansåg att arimannierna fungerade som enheter för gränsförsvar enligt bysantinskt mönster. Andra intog den motsatta ståndpunkten, att arimanniakolonier existerade i hela det langobardiska Italien – ett djupförsvar på allmänt strategiskt viktiga platser. Sedan vände vinden. I publikationer som presenterades 1966 och 1970 utsattes hela arimanniaforskningen för grundläggande attacker från Giovanni Tabacco, som tog fasta på det enkla faktum att arimannierna aldrig nämns i källorna för den period för vilken de diskuterades. Tabacco hävdade att ingenting tyder på att dessa militärkolonier överhuvudtaget har existerat. När ursprungligen langobardiska ord som arimannus dyker upp i senare källor kan detta måhända användas som hypotetiska belägg för närvaron av langobardiska element och traditioner bland ortsbefolkningen, men man kan inte bruka sådana omnämnanden som bevis på att orten haft en militärkoloni. Tabaccos åsikter har idag anammats av forskningen. De hypotetiska arimannierna är numera närmast av historiografiskt intresse – de visar hur lätt det är för historiker att läsa sig till intentioner och institutioner enbart utifrån allmänna antaganden om tidsepokens karaktär.

Sådana övertolkningar till trots måste det likväl påpekas att den topografiska militariseringen av samhället var betydande. I stora delar av Europa har arkeologerna kunnat visa att många människor under folkvandringstiden lämnade sina gårdar på slättlandet och flyttade upp till kullar, där man grundade nya byar. Tidigare trodde man att många av dessa kullbosättningar ursprungligen var militärkolonier anlagda av folkvandringstidens erövrare, men numera vet vi att fenomenet huvudsakligen vilade på vanliga människors aktivitet.

Ett bra exempel på hur omvärderingen gått till utgörs av utgrävningarna i östra alpområdet, i Österrike, Slovenien och Friuli. När tidigmedeltida historieskrivare nämnde kullbosättningarna i området skedde det på grund av extraordinära omständigheter. Paulus Diaconus berättar således att langobarderna sökte skydd i befästningar som Ibligo när avarerna plundrade Friuli. Med ledning av detta har man länge förknippat bosättningarna med den militära samhällssektorn, detta trots att det historiska sammanhanget är lätt att förklara: i farosituationer tar man alltid sin tillflykt till bästa tänkbara försvarsposition, oavsett om denna även i övrigt har en primärt militär funktion eller inte. En by på en kulle är lättare att försvara än en by på slätten. När arkeologerna satte spaden i jorden och började utvärdera Ibligo (numera Invillino) visade det sig att bosättningen var betydligt äldre än den langobardiska närvaron i landskapet. Ibligo/Invillino var varken ett strategiskt utplacerat fort eller någon militärkoloni. Skyddsbehovet under folkvandringstiden hade påverkat topografin så grundligt att de för ändamålet nödvändiga kullbosättningarna redan existerade när ”barbarerna” anlände.

Skyddsbehovet och militariseringen märks också i återanvändningen av gamla järnåldersbefästningar. Som exempel kan nämnas ett hill-fort (”kullbefästning”) i sydvästra England vid byn South Cadbury. Detta hade varit bruk redan tidigare, men arkeologer har klarlagt att det under folkvandringstiden befästes på nytt. Remilitariseringen skedde vid samma tid, i slutet av 400-talet och början av 500-talet, som de brittiska kelterna under inhemska hövdingar reste sig till försvar mot anglosaxarna; South Cadbury var möjligen en stödjepunkt i denna kamp. (Vi vet inte vilket namn dåtidens människor använde om fästet, men romantiskt lagda människor i modern tid har inte varit sena att tolka South Cadbury som Camelot, kung Arturs sägenomspunna borg.) En skandinavisk motsvarighet till dessa hill-forts utgörs av våra fornborgar, varav flera antingen byggdes eller återbefästes under folkvandringstiden. Som exempel kan nämnas den andra fasen av öländska Eketorp, Eketorp II (år 400-650), en anläggning som kunde rymma 53 hus innanför en ringmur med en diameter av 80 meter.

Dick Harrison

Före Italiens enande på 1800-talet hade påven en egen stat, som brukar kallas Kyrkostaten. Varför bär inte Vatikanstaten detta namn idag? Varifrån kommer termen Vatikanen?

Kyrkostaten är svensk term. På latin användes andra benämningar, till exempel Status Pontificus, och på italienska ytterligare andra (till exempel Stato della Chiesa, Stati Pontifici och Stato Ecclesiastico). Denna statsbildning gick emellertid, i likhet med övriga italienska småstater, i graven på 1800-talet. Det var aldrig tal om att återskapa den 1929, när Mussolini och påven slöt det avtal som ledde till påvens nya stat. Alltså måste ett nytt namn myntas, och då utgick man från den del av Rom där påven residerade – Vatikanen. Det officiella latinska namnet är Status Civitatis Vaticanae, gärna förkortat Civitas Vaticana, på italienska Città del Vaticano.

Under antiken låg detta område utanför det egentliga romerska stadsområdet och kallades Vaticanum eller Campus Vaticanus (”Vatikanfältet”). Kullen i närheten, som vi känner i historieböckerna under namnet Janiculum, kallades stundom Vatikankullen (lat. Vaticanus Mons eller Vaticanus Collis), en term som även kunde utsträckas till andra höjder på denna sida av Tibern. Efter att hela området övergått till att hänvisas till som Vaticanum gled termen så småningom över till den nutida Vatikankullen.

De som uppehöll sig på Vatikanfältet under antiken var huvudsakligen fattiga romare som inte hade råd att bo i de bättre stadsdelarna, men dessutom använde kejsarna platsen för kapplöpningsspel; under första seklet e.Kr. uppfördes en cirkusanläggning. Platsen var även religiöst betydelsefull sedan ett tempel anlagts till den mindreasiatiska gudinnan Magna Mater. Ur fornkyrkans synvinkel blev Vatikanen av stort intresse eftersom Petrus påstods ha lidit martyrdöden och begravts här. Detta resulterade i att en kultplats växte fram, med en kyrka på platsen för nuvarande Peterskyrkan. Långt senare, framför allt under senmedeltiden, utvecklades detta till en av påvens viktigaste maktbaser, med dagens situation som slutresultat.

Oenighet råder om vad ordet Vaticanus ursprungligen syftade på, det vill säga hur kullen, fältet och området fick sitt namn. Varro, som levde under sista seklet f.Kr., använde sig av en märklig etymologi som härledde ordet ur en gudomlighet vid namn Vaticanus eller Vagitanus. Förklaringen anses dock svag. Troligen går namnet istället tillbaka på en etruskisk bosättning, och eftersom det etruskiska språket i mångt och mycket är en gåta för oss lär vi aldrig kunna räkna ut exakt vad ordet betyder.