Annons
X
Annons
X

Historiebloggen

Dick Harrison

Dick Harrison

Idag tar jag mig an en fråga om trettioåriga kriget. Eftersom jag nyligen skrev en bok om nämnda konflikt trillar det in frågor om det då och då, i regel rörande svenska fälttåg och drabbningar. Nu gäller det slaget vid Wittstock. Var detta ett militärt mästarprov från Johan Banérs sida, eller vann svenskarna på grund av ren tur eller fientlig inkompetens?

Bakgrunden till slaget vid Wittstock var att svenskarna befann sig i en strategiskt utsatt situation. Efter två års ständiga motgångar var läget för svenskarna i norra Tyskland allvarligt, i synnerhet sedan markgreven av Brandenburg sällat sig till fienderna. Johan Banér, överbefälhavare för de svenska trupperna i Tyskland, beslöt sig då för att göra ett redan smutsigt krig ännu smutsigare. Banér hade bara ett trumfkort: genom kontrollen av kuststäderna i Pommern kunde han hela tiden få in försörjning och förstärkningar från norr. Fienden var beroende av att kunna försörja sig med hjälp av de resurser som fanns i själva Tyskland. Genom att föra ett totalt krig och systematiskt föröda fiendens hemmabaser, till exempel i Brandenburg och Sachsen, kunde man vinna tid och på sikt nöta ned motståndet – hoppades Banér.

Av detta skäl ryckte Banér in i Sachsen i februari 1636 – han förstörde brunnar, konfiskerade spannmål och brände allt han kom åt. För Sachsen var det en olycka, men för den kejserliga armén under Melchior von Hatzfeldt erbjöd det svenska plundringståget en välkommen möjlighet att anfalla Banér på öppna fältet, långt från baserna i Pommern. När svenskarna upptäckte faran retirerade de norrut, varvid von Hatzfeldt förenade sig med de sachsiska trupperna. Den förenade sachsisk-kejserliga armén intog Magdeburg i början av juli.

För att slippa trängas tillbaka till Pommern, som inte var i stånd att försörja en stor armé någon längre tid, satsade Banér allt på ett kort. Han förenade sig med Alexander Leslies armé – som var hälften så stor som Banérs och hade opererat längre västerut – och bröt upp från lägret vid Parchim, åtta mil söder om Rostock. Melchior von Hatzfeldt retirerade, men Banér var fast besluten att möta fienden öga mot öga, innan de kejserliga fått förstärkningar. Efter några dagars manövrerande angrep han fienden den 4 oktober (enligt gregoriansk kalender, den 24 september enligt den julianska kalender som då användes i Sverige) vid den brandenburgska byn Wittstock.

Slaget vid Wittstock var ett av trettioåriga krigets taktiskt sett mest intressanta, och ett av de mest våghalsiga, sett ur svenskt perspektiv. Melchior von Hatzfeldt hade troligen fler soldater än Banér, kanske omkring 23 000 mot omkring 16 000, men det bedömningarna av arméernas storlek varierar. Det är fullt möjligt att de var jämnstarka. De kejserliga och sachsarna hade förskansat sig på en ås, vilket gav dem en taktisk fördel. Ändå valde svenskarna att anfalla.

Johan Banér ledde själv den svenska högerflygeln tillsammans med Lennart Torstenson, medan skotten James King kommenderade vänsterflygeln och Alexander Leslie centern, som var avsedd att fungera som reserv – att riskera centern i ett anfall mot en numerärt överlägsen fiende på en höjd hade varit vansinne. De kejserliga och sachsiska trupperna saknade en gemensam befälhavare, men hertig Johann Georg kommenderade själv sina sachsare. I slagets inledningsskede lyckades Banér förvirra fienden genom att leda högerflygeln runt den kejserlig-sachsiska vänsterflygeln och tvinga denna att ge upp sina försvarsvärn. Därefter inleddes själva drabbningen, som formade sig till en utdragen strid vid kullarna.

Den svenska planen framgick inte för sachsarna och de kejserliga förrän det var för sent. Medan Banér, Leslie och deras folk stred tappert mot de numerärt övermäktiga kejserliga knektarna – först vid deras vänsterflygel, sedan även mitt på slagfältet – och led stora förluster genomförde en fjärdedel av de svenska styrkorna under James King och Torsten Stålhandske en lång marsch runt den kejserliga högerflanken. Om von Hatzfeldt i detta läge hade genomfört ett frontalangrepp med samtliga tillgängliga trupper hade svenskarna riskerat att lida ett förintande nederlag, men så skedde inte. Väl att märka var von Hatzfeldt ingen inkompetent general; han trodde att det säkraste han kunde göra var att strida på det traditionella sättet och måna om sina reserver i vetskap om att Banér inte hade råd med en allvarlig motgång. Om von Hatzfeldt känt till Kings och Stålhandskes manöver hade han säkert agerat annorlunda.

Situationen var allvarlig för Banér och Leslie när King och Stålhandske plötsligt, kort tid före skymningen, anföll i fiendens rygg och orsakade panik. Samtidigt angrep de sista svenska reserverna fienden, som tvingades kämpa mot två anfallsvågor och på kort tid miste sitt artilleri. Efter att mörkret fallit drog sig sachsarna och de kejserliga tillbaka, grundligt besegrade.

Slaget vid Wittstock gick till historien som en stor svensk seger, men den var dyrköpt. Banér förlorade 3 300 man i stupade eller sårade, de kejserliga och sachsarna betydligt fler, samt hela trossen. Psykologiskt sett var drabbningen av stor vikt, eftersom den visade att den svenska armén var lika farlig att möta på slagfältet som den varit vid Breitenfeld och Lützen. För Johan Banér var segern ett bevis på att hans lika brutala som djärva strategi var sund. Från och med nu skulle han leda flera fälttåg djupt in i Tyskland i akt och mening att tillfoga motståndarna så stor skada som möjligt.

Dick Harrison

Kalmar slott påstås ofta vara en typisk Vasaborg, det vill säga från 1500-talet. Samtidigt finns det folk som hävdar att det är en medeltida fästning. Vilket är korrekt? Låg det en borg på platsen på medeltiden, vilken revs för att ersättas med nuvarande byggnad, eller har det rört sig om samma slott hela tiden?

Kalmar slott är från medeltiden. Det byggdes under andra hälften av 1200-talet, som en följd av Birger jarls och hans söners stabilisering av riket, och nämns tidigast i skrift 1308. Då hade redan ett stentorn stått på slottsholmen sedan länge, troligen sedan slutet av 1100-talet. Många sådana torn restes vid denna tid längs svenska östkusten för att värna befolkningen från sjörövare – ett annat exempel är kärntornet i Stockholms slott (”Tre kronor”). Tornet i Kalmar revs dock redan på senmedeltiden eftersom det inte längre behövdes. Borgen var då så stark att den klarade sig utan sin äldsta befästning.

Det medeltida slottet i Kalmar omgavs av en tio meter hög ringmur av kalksten med sex torn, allt byggt i ett sammanhang utan murskarvar. Mest imponerande var det kvadratiska Kuretornet, beläget framför vindbryggan, som var mer än 25 meter högt. Norr om tornet fanns en mindre port med dold fallgrop, och i nordöst blockerades angriparna av ett porttorn med fem våningar och fällgaller. I ett senare skede förstärktes borgen ytterligare av en förborg, ”Bagaregården”, i väster.

Att slottet ofta refereras till som en Vasaborg beror på att Gustav Vasa, Erik XIV och i synnerhet Johan III bekostade omfattande till- och ombyggnader i renässansstil. Mycket av detta är bevarat och kan beskådas i Kungssalen, Rutsalen och slottskyrkan.

Efter freden i Roskilde 1658 minskade slottets betydelse avsevärt. Orsaken var militär: Kalmar var inte längre en gränsstad och behövde ingen stark fästning. I slutet av 1600-talet började följaktligen slottet förfalla, och på 1700-talet fungerade dess byggnader som spannmålsmagasin, kronobränneri och fängelse. Tillräckligt mycket har dock överlevt och restaurerats för att slottet idag skall kunna erbjuda besökarna ett av Sveriges bästa titthål in i både medeltiden och renässansen.

Dick Harrison

Inom konsthistorien använder man termen vanitas för att beteckna en särskild typ av motiv som innehåller dödssymboler – dödskallar, klockor, vissnade blommor etc. Varifrån kommer ordet?

Vanitas är latin och kan översättas med ”fåfänglighet” och ”tomhet”. Den konst- (och litteratur-) historiska termen syftar på ett motiv som minner om livets förgänglighet och det ofrånkomliga faktum att vi alla förr eller senare kommer att dö. Alltså bör vi besinna oss, betänka vår situation och tänka långsiktigt, på det som verkligen betyder något. Den konst som förknippas med vanitas-termen blomstrade framför allt i Nederländerna, inklusive Flandern, på 1500- och 1600-talen.

Termen är hämtad från Bibeln, närmare bestämt från Predikaren 1:2: ”Tomhet, idel tomhet, säger Predikaren, tomhet, idel tomhet, allt är tomhet.” I den äldre Bibelöversättningen kunde man läsa: ”Fåfängligheters fåfänglighet. Allt är fåfänglighet.” I den hävdvunna latinska Bibelöversättningen, som gett upphov till termen, lyder citatet: Vanitas vanitatum omnia vanitas.

Dick Harrison

För ett par veckor sedan utsattes den skånska byn/tätorten Åkarp för en synnerligen ironisk hyllning i Melodifestivalen. Programledarparet hade spelat in en video med en sång som förklarade att Åkarp var byn där inget hände och där, att döma av de bilder som visades, det enda som fanns att göra var att hänga på pizzerian vid Alnarpsvägen. Eftersom en och annan vet att jag faktiskt bor i Åkarp – snett mitt emot pizzerian, på andra sidan gatan – inställer sig frågan om det verkligen är så eländigt som Robin Paulsson och Sanna Nielsen gjorde gällande. Har det inte hänt något av historiskt intresse i Åkarp?

Jag måste erkänna att jag inte brukar titta på Melodifestivalen, men visst, jag har sett inslaget i efterhand, och jag vill därför ta tillfället i akt att skriva några rader till Åkarps försvar. Byn har en lång historia, och den är inte ointressant, även om det knappast är platsen man åker till för att uppleva storstadsatmosfär.

Åkarp är känt sedan 1100-talet, då namnet stavades Acathorp, vilket skall utläsas som ”Åkes torp”. Dagens stavning kan dateras till 1700-talet. Byn utgjorde ingen egen socken utan lydde under Burlöv, vars kommun Åkarp ännu utgör en del av.

Åkarps kändaste besökare i äldre tid är Carl von Linné, som besökte orten på sin skånska resa 1749. Av mer varaktig intellektuell betydelse är att Ola Andersson och lantbruksklubben i Bara härad år 1868 tog initiativ till att grunda folkhögskolan Hvilan i Åkarp; Hvilan räknas ofta som Sveriges äldsta folkhögskola.

Annars förknippas Åkarp med åkarpslagen, som tillkom 1899 i syfte att försvåra för arbetare i konflikter med sina chefer. Lagen skyddade strejkbrytare på flera sätt; bland annat förbjöds strejkvakter att överhuvudtaget tilltala dem. I svensk arbetarhistoria har åkarpslagen, föga förvånande, mycket dåligt rykte. Att den uppkallats efter Åkarp beror på att den riksdagsman som motionerade om den, Pehr Pehrsson (1853–1950), var lantbrukare i Åkarp och refererades till som ”Pehrsson i Åkarp”; han hade för övrigt studerat på Hvilans folkhögskola och även arbetat som lärare där. Åkarpslagen avskaffades efter Saltsjöbadsavtalet 1938.

Kulturellt förknippas Åkarp med tonsättaren Lars-Erik Larsson, som föddes här 1908, och filmregissören Lukas Moodysson, som är uppväxt på orten. Dessutom huserar Charlotte Weibulls folklivscenter, med samlingar av folkdräkter, dräktsilver och vävnader, på Möllegården i Åkarp. I de äldre delarna av tätorten finns ett flertal vackra och välbevarade sekelskiftesvillor, och tack vare närheten till SLU i Alnarp – tio-tjugo minuters promenad härifrån – finns det gott om för svenskt vidkommande ovanliga träd och buskar. Vår egen trädgård pryds av ett imposant tulpanträd (lat. Liriodendron tulipifera).

Med detta vill jag bestämt hävda att den bild som TV-tittarna fick sig till dels – dvs. av ett trist förortsgetto i svartvitt – absolut bör kompletteras. Ytterst få av våra svenska tätorter är så ointressanta som man lätt inbillar sig vid en första anblick. Ett historiskt perspektiv behövs för att göra dem rättvisa.

Dick Harrison

I texter om konst och design används termerna jugend och art nouveau om vartannat. Är det två ord för samma sak?

Ja. Att vi kallar stilen jugend i Sverige beror på att vårt samhälle vid tiden för förra sekelskiftet var starkt influerat av tysk kultur. På tyska kallades, och kallas, stilen Jugendstil (”Ungdomsstil”) efter veckotidningen Jugend – Münchner illustrierte Wochenschrift für Kunst und Leben, som började ges ut av Georg Hirth och Fritz von Ostini år 1896. Svenskarna, liksom våra grannar i Norden och Baltikum, övertog alltså den tyska termen.

I övriga Europa brukades andra termer. Mest spridd blev den franska art nouveau (”ny konst”), ett namn som uppkom som en följd av den tyske konsthandlaren Siegfried Bings verksamhet i Paris. Hans butik, som slog upp dörrarna i december 1895, hette Maison de d’Art Nouveau och låg på 22 rue de Provence i den franska huvudstaden. Det franska begreppet spred sig till Storbritannien, där stilen även var känd som Modern Style, medan övriga europeiska folk och stater föredrog sina egna benämningar – Secession (”utbrytning”) i Österrike-Ungern, stile floreale och stile Liberty i Italien, modernismo i Spanien.

Dick Harrison

”Min fråga inställer sig i ljuset av dagens jihadistiska gruppers uttalade mål om att ’återupprätta kalifatet’. Man säger att detta kalifat återigen skall omfatta alla länder och områden med muslimsk majoritetsbefolkning från Atlanten till Stilla Havet. Vilket kalifat är det som åsyftas? Har det funnits ett kalifat som omfattat alla muslimer efter den första tiden efter Profeten? Kalifatet i Bagdad var stort men omfattade väl aldrig områden i Sydasien som dagens Pakistan eller Indien eller Sydostasien, fastän islam kom till dagens Indonesien redan på 1100-talet och till Sindhprovinsen i dagens Pakistan redan på 800-talet. Det osmanska riket, som stundom kallades kalifat, var också stort men omfattade långt ifrån alla muslimska områden i världen.”

Med kalif avses en ämbetsinnehavare som uppfattas som ställföreträdare för, och därmed efterträdare till, profeten Muhammed. Kalifen är, för den som tror på hans ämbete, rättmätig ledare för alla muslimer. Kalifatet är det område över vilket kalifen utöver sin makt. På grund av den politiska och religiösa splittringen inom islam har dock ett övergripande kalifat som verkligen erkänts av alla muslimer endast existerat under några decennier på 600-talet, efter Muhammeds död år 632. Därefter har ett flertal dynastier gjort anspråk på kalifvärdigheten, men utan att uppnå allmänt erkännande. Inom sunniislam brukar man framför allt räkna med umayyadkalifatet (661–750, med Damaskus som främsta säte), abbasidkalifatet (750–1517, med Bagdad som huvudsäte till 1258, därefter Kairo). Det främsta shiamuslimska kalifatet var det fatimidiska (909–1171, först baserat på Tunisien, därefter på Egypten). De sunnimuslimska osmanerna, som härskade från Konstantinopel, uppges ofta ha tagit över kaliftiteln i samband med att de erövrade Egypten 1517, men i själva verket dröjde det till andra hälften av 1700-talet innan de började göra officiellt anspråk på den. Osmanernas kalifat upphörde att existera 1924, då det avskaffades av Mustafa Kemal. Dessutom har det funnits ett antal kalifat i Nord- och Västafrika, till exempel almohadernas kalifat under medeltiden och Sokotokalifatet på 1800-talet. Härskaren av Hijaz i Västarabien upprättade ett kalifat år 1924, sedan det osmanska kalifatet fallit, men väldet kollapsade omgående när Ibn Saud erövrade territoriet i de krig som ledde till skapandet av Saudiarabien.

Till svårigheten att definiera vad ett kalifat innebär kommer att olika grenar av islam har olika uppfattningar i frågan om hur en kalif skall utses. Sunnimuslimer brukar mena att en kalif skall väljas till sitt ämbete, enligt en tradition som etablerades redan på de första kalifernas tid. Shiamuslimer menar att en kalif skall vara utvald av Gud och tillhöra Muhammeds egen familj – men de olika grenarna av shia har varit, och är, oeniga rörande vilka ättlingar som skall räknas som rättmätiga kalifer.

IS och dess anhängare i Irak och Syrien har sedan 2014 gjort anspråk på att härska över ett nytt kalifat. Det var i samband med utropandet av kalifatet den 29 juni 2014 som termen IS, ”Islamiska staten”, myntades; dessförinnan användes förkortningarna ISIL, ”Islamiska staten i Irak och Levanten”, och ISIS, ”Islamiska staten i Irak och Syrien”. Ingen annan muslimsk stat har dock erkänt sig som underordnad IS och därmed sanktionerat det nya kalifämbetet med Abu Bakr al-Baghdadi som kalif (”kalif Ibrahim”). Anhängarna till IS menar sig dock ha återupprättat det ursprungliga kalifatet och strävar följaktligen efter att samla alla muslimer på jorden under sitt välde.

Det finns alltså en koppling till det ursprungliga 600-talskalifatet, men i allt väsentligt är idén om ett världsomspännande kalifat ett modernt påfund. Männen bakom IS är inte ensamma om att ha lanserat konceptet. Liknande rörelser har gjort sig gällande i Pakistan. Den mest kända internationella rörelsen som arbetar för ett storkalifat på jorden är Hizb ut-Tahrir, en islamistisk rörelse som grundades 1953 och som har etablerat sig i många länder.

Dick Harrison

I många historieböcker kan man läsa att muslimerna korsade Gibraltar sund år 711 och erövrade Spanien (och Portugal). Men hur fort gick det? Föll det visigotiska riket samman som ett korthus eller var erövringen en utdragen historia?

De närmare omständigheterna kring det visigotiska rikets undergång är oklara. Varken förlorarna eller segrarna har efterlämnat goda redogörelser för händelseförloppet. Huvudlinjerna är dock kända.

Efter det att de lagt under sig nuvarande Marocko sände araberna år 711 över en expedition till Pyreneiska halvön under ledning av berberfältherren Tariq ibn Ziyad, vars namn går igen i den klippa som fått sitt namn efter hans bravad: Jabal Tariq, ”Tariqs klippa”, Gibraltar. Expeditionen var närmast en undersökande plundringsräd. Om det varit frågan om ett storskaligt erövringsförsök skulle den med all säkerhet ha letts av guvernören av det arabiska Nordafrika, Musa ibn Nusayr. Den visigotiske kungen, Roderik, var relativt nytillträdd och hade ännu inte erhållit alla landsändars erkännande. Åtminstone de nordöstra riksdelarna tycks ha varit fientligt inställda och hade möjligen en egen kung, medan södra delen av riket, i synnerhet Mérida, stödde honom med kraft. När nyheten om den arabiska invasionen nådde Roderik befann han sig långt uppe i norr, invecklad i strider mot baskerna. Roderik vände mot söder och mötte Tariq i ett fältslag i Guadalquivirs floddal. Den visigotiska armén, som troligen var liten men i gengäld tycks ha inkluderat åtskilliga av centralmaktens nyckelpersoner, krossades på ett dramatiskt oväntat sätt. Antagligen stupade även kungen (därom vet vi dock inget med säkerhet; i medeltida legender brukar Roderik överleva och gå i kloster). Tariq tog nu ett ödesdigert beslut. I stället för att plundra vidare kring Guadalquivir och återvända till Afrika för att lämna rapport till Musa ryckte han vidare mot norr med sin lilla armé och överrumplade Córdoba och Toledo.

Ensamma kunde inte Tariqs trupper klara sig i längden, men när ryktet om Córdobas och Toledos fall nådde Musa ibn Nusayr i Kairouan lät denne omedelbart bege sig västerut med en stor armé: den här gången en riktig erövrararmé, inte bara en plundringsstyrka. I och med det fick visigoterna problem på allvar, men de gav inte upp för övermakten utan vidare. Motståndet var hårt, särskilt i Mérida, som uthärdade en 16 månader lång belägring, men araber och berber var strategiskt överlägsna. Stad efter stad föll utan att de olika landsdelarnas ledare förmådde ena sig till gemensamma aktioner mot inkräktarna. År 714 nådde Musa Biscayabukten vid Gijón, och året därpå avslutades den första erövringsfasen genom att Musas son, Abd al-Aziz, underkuvade sydöstra delen av halvön och erkändes som härskare av den lokale visigotledaren Tudmir.

Efter en paus på några år återupptogs erövringen av guvernören As-Samh ibn Malik al-Khaulani (718–721), som erövrade Barcelona, gick över Pyrenéerna och 720 eller 721 intog den sista visigotiska residensstaden Narbonne. Vi vet inte mycket om de visigotiska kungarnas historia efter 711, men en viss Achila (”Agila II”, troligen d. 713) lät bevisligen prägla mynt i sitt namn i Narbonne, Gerona och Tarragona. Denne uppges i medeltida kungalängder ha efterträtts av en viss Ardo (troligen från 713 till 720 eller 721), om vilken nästan inget är känt. Med Ardos fall upphörde den sista resten av det visigotiska riket att existera.

Därnäst kom turen till hertig Eudo av Akvitanien. Sedan As-Samh stupat i en strid mot denne vid Toulouse 721 utsåg hären för en kort tid Abd ar-Rahman ibn Abd-Allah al-Ghafiki till guvernör. Han återkom i denna roll 731 och lyckades inom kort överflygla hela Akvitanien. Arabernas europeiska välde tycktes nu vara på väg att anta samma geografiska proportioner som visigoternas hade haft före 507. Någon gång under första hälften av 730-talet (732 eller 734) stupade emellertid Abd ar-Rahman i det ryktbara slaget vid Poitiers (eller möjligen vid Tours, härom tvistar de lärde) mot frankerna under Karl Martell, vilket avslutade framryckningen i nordlig riktning.

Dick Harrison

Bloggrubrikens citat dyker upp här och var i vårt samhälle, med olika variationer. Det citeras av politiker, är motto i filmer och används som argument för varför hårdträning är bra och varför man inte skall må alltför dåligt av motgångar. Men vem sade det först? Stämmer det att Nietzsche är ansvarig?

Jag finner det högst osannolikt att ingen människa någonsin yttrade citatet, eller sade något liknande, före det sena 1800-talet, men det är utan tvekan Friedrich Nietzsche som fått äran av att ha lanserat det i modern tid. Han gör det första gången i publicerad form i boken Götzen-Dämmerung oder Wie man mit dem Hammer philosophirt (1889), där citatet lyder: Was mich nicht umbringt macht mich stärker (”Det som inte dödar mig gör mig starkare”). Dessutom introducerade Nietzsche själv en variant på citatet i den självbiografiska boken Ecce Homo (skriven 1888–1889, postumt publicerad 1908): Was ihn nicht umbringt, macht ihn stärker (”Det som inte dödar honom gör honom starkare”). I sistnämnda fall syftar meningen på en typ av människa som sätter i system att utnyttja motgångar till sin fördel, det vill säga att lära sig av erfarenheterna.

Dick Harrison

Frågan har legat länge i mejlboxen och väntat på svar – och detta, som så ofta när det gäller maträtters namn, är inte helt lätt att ge. I Pavlovatårtans fall kompliceras problemet av en intensiv kontrovers om i vilket land bakverket lanserades. I Australien menar man att det är en australisk marängtårta, snudd på nationalrätt. Detsamma hävdar man i Nya Zeeland. Beroende på var du befinner dig får du alltså olika svar. Det mest sannolika, att döma av vad jag har kunnat läsa mig till, är att tårtan skapades på ett hotell i Nya Zeelands huvudstad Wellington, men osvuret är bäst.

Alla debattörer, både australier och nyzeeländare, är överens om att desserten skapades för att hedra den ryska ballerinan Anna Pavlova under (eller möjligen efter avslutandet av) en turné i Australien och Nya Zeeland på 1920-talet. Uppgifterna om när receptet tillkom går dock isär, med 1926 som tidigast möjliga årtal och 1935 som sista möjliga. Stor möda har lagts ned på att spåra äldsta omnämnande i kokböcker, men utan att någon avgörande slutsats har kunnat dras. En av svårigheterna är att de bakverk som refererades till som ”pavlova” under mellankrigstiden inte är identiska med dagens tårta – termen kunde alltså brukas om mer en typ av dessert, inte uteslutande sådana som baserades på maräng.

Dick Harrison

”Sade verkligen Brutus dessa ord när han deltog i mordet på Caesar? Eller är detta, som så mycket annat, ett sentida påfund?”

Nej, så sade Marcus Junius Brutus inte. Ingen antik källa uppger att han skall ha yttrat den latinska frasen Sic semper tyrannis! (”Alltid på detta sätt mot tyranner!”, dvs. så går det alltid för tyranner), eller något annat, när Julius Caesar mördades den 15 mars år 44 f.Kr. Vem som lade orden i Brutus mun är okänt, men eftersom det skedde hundratals år efter händelsen kan vi lugnt utgå från att citatet är fiktivt. Det började inte brukas på allvar förrän under tidigmodern tid.

Citatet förknippas också med John Wilkes Booth, mannen som mördade Abraham Lincoln på en teater i Washington den 14 april 1865. Booth skall ha inspirerats av Caesarmordet och identifierat sig med de sammansvurna romare som utförde dådet, varför han enligt en vida spridd uppfattning skall ha hoppat ned på scenen och skrikit Sic semper tyrannis! Men det gjorde han inte. Såväl närvarande vittnen som Booth själv (i sin dagbok) noterade att han bara ropade Sic semper. Booth påstår dessutom att han skrek ut orden innan han avfyrade skottet, inte efter.

Det fullständiga uttrycket Sic semper tyrannis hör snarare hemma inom den skriftliga sfären än inom den muntliga. Sedan 1770-talet är det officiellt motto för den amerikanska delstaten Virginia. När Oklahomabombaren Timothy McVeigh arresterades den 19 april 1995 bar han en T-shirt med frasen och en bild föreställande Lincoln.