Annons
X
Annons
X

Historiebloggen

Dick Harrison

Dick Harrison

Stämmer det att den kejserlige överbefälhavaren Albrecht von Wallenstein var så rasande efter nederlaget vid Lützen att han lät avrätta sina egna officerare? Slaget måste väl ändå ha uppfattats som en kejserlig seger eftersom Gustav II Adolf stupade?

Frågan om vem som egentligen segrade vid Lützen har debatterats i det oändliga. Under själva kriget hävdade folk på båda sidor att slaget var en framgång för dem själva. Moderna historiker är oense. En vanlig åsikt är att slaget var en taktisk seger för svenskarna men en strategisk seger för de kejserliga (de kejserliga retirerade och svenskarna behöll slagfältet, men de kejserliga kompenserades till fullo av att den svenske kungens död allvarligt försvagade dennes armé och allians). Själv har jag hävdat, och menar fortfarande, att slaget var en klar svensk seger, eftersom även det strategiska målet med fälttåget – att tvinga bort Wallenstein från Sachsen och därmed rädda kvar detta land i det svenska lägret – lyckades.

Om vi begränsar oss till Wallensteins agerande efter att han dragit sig tillbaka från Lützen finner vi att han var synnerligen bitter över vissa av de egna befälhavarnas insatser, samtidigt som han gjorde vad han kunde för att få slaget att framstå som en framgång. Det senare syns tydligt i ett brev som Wallenstein skrev dagen efter drabbningen till Johann von Aldringen, innan han fick bekräftat att Gustav II Adolf verkligen stupat. Trots att Wallenstein erkänner att slaget varit en motgång konstaterar han att man tagit fler standar och flaggor från fienden än denne tagit från de kejserliga. Wallensteins kortfattade skildring lyder som följer:

Kungen [dvs. Gustav II Adolf] infann sig kort efter gryningen, och även greve von Pappenheim [Wallensteins viktigaste underordnade, som befunnit sig på annan ort] anlände med kavalleriet. Därefter inleddes slaget vid klockan tio med en kraft som ingen sett eller hört. Från klockan tio till nattens mörker var det en strid efter en annan, med den största beslutsamhet i världen. Hela fientliga regementen, som de befann sig i slaget, blev krossade, och även på vår sida föll flera tusen. De flesta officerare dödades eller sårades, och greve von Pappenheim dödades i den första striden. De säger att också kungen är död. Men när natten föll var våra män så desperata att officerarna, kavalleristerna och deras tjänare inte kunde hålla tillbaka trupperna, så jag beslöt, på kaptenernas rekommendation, att under natten retirera med männen mot Leipzig, där jag skall hålla stånd idag. Det har också rapporterats till mig att kungens män kanske också har retirerat, till Naumburg. I morgon skall jag tåga till Chemnitz, för att förena mig med greve Gallas och undersöka fienden på nytt. Jag har tagit fler än trettio standar och flaggor från fienden, han inte mer än fem eller som mest sex från mig.

I själva verket retirerade Wallenstein hela vägen till Böhmen och gick i vinterkvarter. Alldeles som frågeställaren påstår lät han sin bitterhet gå ut över folk i det egna ledet. Sjutton officerare och soldater halshöggs på torget i Prag som straff för feghet.

Dick Harrison

Anlände seden med finska arbetskraftsinvandrare på 1950-talet, eller har den gamla anor i vårt land?

Ordet bastu går tillbaka på ordet badstufva, som vi brukade på medeltiden. Seden att bada bastu är alltså mycket äldre än många tror. Det rör sig om en kulturimport, men ingen vet med säkerhet vilket grannfolk som påverkade oss. Impulserna kan ha kommit antingen från Ryssland eller från Tysk-romerska riket, eller från båda hållen; ångbad var känt såväl i öster som i söder långt innan det blev populärt hos oss. Senast på 1100- och 1200-talen spred sig företeelsen i Danmark och Sverige, och den är omnämnd i landskapslagarna. I egenskap av brandfarlig byggnad måste bastun placeras ett stycke från övriga byggnader på gården, något som föranledde juridiska regleringar.

En medeltida svensk standardbastu bestod av en liten stockbyggnad utan farstu, men det fanns gott om variationer. Ett primitivt men funktionellt sätt att anlägga bastu var att gräva en stor grop. På de större gårdarna tycks det dock ha varit vanligt att man uppförde ordentliga byggnader, så att bastubadet fick en mer exklusiv prägel. Öster om Bottenhavet anammade allmogen företeelsen med ännu större entusiasm än väster därom, men allra störst popularitet fick bastun i senmedeltidens städer, där den utvecklades till en av de viktigaste – och mest beryktade – sociala tummelplatserna. Bastun i den kalla nordiska staden erbjöd inte bara folket tillfälle till vila och rekreation utan var också scen för våta dryckesslag och syndfull skörlevnad, något som gav reformationens renlevnadsmän starka argument när de gick till storms mot badandet.

Bastubadssederna under medeltiden påminner annars om dem vi känner till från senare tider. De nakna badarna slog och gned kroppen med en kvast av björkkvistar. Efter svettning tvättades man, eventuellt med hjälp av en badare, och hällde därpå en spann kallt vatten över sig, alternativt sprang ut i snön.

Dick Harrison

Vem myntade uttrycket ”en sund själ i en sund kropp”? Eftersom det tycks gå tillbaka på latinets mens sana in corpore sano borde det väl ha varit en gammal romare?

Uttrycket härrör mycket riktigt från en romare, närmare bestämt från Juvenalis. Det återfinns i hans tionde satir. På latin lyder det, insatt i sitt sammanhang:

Orandum est ut sit mens sana in corpore sano. / Fortem posce animum mortis terrore carentem, / qui spatium vitae extremum inter munera ponat / naturae, qui ferre queat quoscumque labores, / nesciat irasci, cupiat nihil et potiores / Herculis aerumnas credat saevosque labors / et venere et cenis et pluma Sardanapalli.

I Bengt Ellenbergers översättning från 2004 blir detta:

Då bör du först av allt be om ett sunt förstånd i en sund kropp. / Be om en orädd själ som ej känner fruktan för döden, / som räknar livets slutande år som en skänk från naturen, / som förmår utstå vilka mödor som helst, ej förstår att / vredgas, ingenting vet att åtrå, och till och med håller / Hercules’ vedermödor och svåra strapatser förmer än / bordets och bäddens vällust, än Sardanapalus’ bolster!

Kontentan av rådet är att vi inte skall sträva efter fåfängligheter och rikedomar utan inrikta oss på att uppnå vad som är bra för oss, dvs. om vi överhuvudtaget skall längta efter något. Vi bör avstå från att be gudarna om lyx och njutning och istället be att de skänker oss en frisk kropp och ett gott förstånd. Juvenalis placerar kroppen och förståndet på samma nivå och hävdar inte – tvärtemot det sätt på vilket ordspråket ofta brukas idag – att den sunda själen endast kan existera i en sund kropp. Den som använder citatet för att argumentera varför skrivbordsmänniskor med dålig kondition skall ägna mer tid åt att träna och motionera har missförstått Juvenalis intention.

Eftersom rådet är så allmängiltigt kan vi lugnt utgå från att Juvenalis inte var den förste som ställde sig bakom det, låt vara att den exakta ordalydelsen stammar från honom. Antikens grekiska filosofer påstods ha yttrat liknande sentenser. Ett exempel är Thales från Miletos, som lär ha definierat en lycklig man som en man med en frisk kropp och ett gott sinnelag.

Dick Harrison

På sistone har jag fått många frågor, särskilt från journalister, om hålvägar. De påstås ibland vara våra mest bortglömda fornminnen. Vad är egentligen en hålväg?

Före anläggandet av järnvägar och motorvägar, och utanför de stenlagda romerska vägarnas kulturområde, var de europeiska vägbyggarna hänvisade till att själva, tillsammans med hästar och andra arbetsdjur, röja och trampa upp samfärdsleder. Bristen på alternativa kommunikationer gjorde de få leder som fanns oerhört viktiga, i synnerhet som folkmängden var lägre, städerna mindre och vildmarkerna mer omfattande än de är nu. De stigar för fotgängare och ryttare som band samman kulturbygderna spelade minst lika stora roller för dåtidens samhälle som dagens bilvägar gör för nutidens, om inte större. Om dessa gamla vägar inte försvunnit (vilket tyvärr ofta är fallet) utgörs de numera ofta av fåror i marken, vilka har formats av mångårigt slitage av fötter, klövar och hovar. Regnvatten och jorderosion har dessutom skänkt dem ett säreget utseende, som i många fall påminner om ett dike. Om vägarna blev populära och folk i stor utsträckning började använda vagnar och kärror på dem antog de så småningom en mer U-aktig form i genomskärning. – Det gemensamma namnet på alla dessa forna samfärdsleder är hålvägar.

De få hålvägar som finns kvar i Sverige räknas som fornminnen, men kunskapen om dem är betydligt mindre, och medvetenheten om dem betydligt sämre, än för flertalet övriga historiska lämningar. Några av de bäst bevarade hålvägarna finns i Västergötland, till exempel i Essunga och Vårgårda kommuner. Den hålväg som ännu kan användas strax utanför Nossebro fyllde under medeltiden en funktion som närmast motsvaras av den roll som E20 spelar idag.

Dick Harrison

Idag vänder jag mig till en fråga om en av de mindre kända monarkerna i kungalängden. Vad vet vi om Knut långe, en kung som detroniserade Erik läspe och halte på 1220-talet men efter några år avled, varvid den sistnämnde kunde återkomma på tronen?

Knut blev kung omkring 1229 (både detta år och 1230 förekommer i källorna), sedan den stormannagruppering som kallades folkungar gjort uppror och besegrat barnkungen Eriks trupper i slaget vid Olustrom. Ingen vet vad detta ord motsvarar idag, men det har föreslagits att drabbningen ägde rum vid Ostra i Sundby socken (Södermanland). Inte heller Knuts identitet är helt säkerställd, eftersom vi endast känner till tillnamnet ”långe”. Det har dock föreslagits, på goda grunder, att han torde ha varit medlem av den kungliga släkten och att han egentligen hette Knut Holmgersson. En rådsherre med detta namn är känd från 1220-talet, och vi vet att Knut lät döpa en av sina egna söner till Holmger (namngivning efter farfadern var vanligt förekommande). Väl att märka är det inte alls säkert att Knut långe deltog i upproret mot Erik. Det enda vi kan vara säkra på är att han valdes till kung när Erik var störtad. Knut kan alltså lika gärna ha varit kompromisskandidat som upprorsledare.

Senast år 1231 var Knut erkänd som svensk kung, och redan 1234 avled han, varpå Erik Eriksson återkom. Erikskrönikans författare, som var verksam först på 1320-talet, gör en poäng av att Knuts tid som härskare var kort och påstår att den följdes av en krigisk uppgörelse som slutade med den landsflyktiges återkomst:

Sidhan wart Knuter til konung walder / ok liffde ther epter skaman alder / liffde ther epter skaman riidh. / Ok sidhan wart ather en annor strid. / Erik konung war tha ey seen / ok kom tha i rikit ather i geen.

Mot bakgrund av osäkerheten och den korta regeringstiden är det märkligt att ett antal källor och traditioner har överlevt in i våra dagar, vilka vittnar om Knut långes verksamhet. Han var en av dominikanernas tidigaste gynnare i Sverige. Under senare hälften av 1200-talet nedskrevs en berättelse om deras ankomst till Norden, vari anges att Knut redan år 1220, dvs. innan han blev kung, upplät Sko i Uppland (nuvarande Skokloster) till dominikanerna Simon från Sverige och Nils från Lund. De hade först sökt etablera sig i Sigtuna men stoppats. Dominikanerna blev endast kvar ett par år i Sko för att därefter bege sig till Lund. Att Knut långe fortsatte att gynna kyrkliga ordnar framgår av att Sko istället utvecklades till ett kloster för cisterciensnunnor.

Det är troligt att Knut långes regeringstid sammanföll med en lagrevision. I Östgötalagen hävdas att fordringsägarens rätt att utföra självtäkt (fornsvenska nam; att själv ta sig rätten att utan myndigheters medverkan göra intrång hos annan person) hos gäldenären upphävdes på kung Knuts tid, samt att konungsräfst vart tredje år påbjöds. Det anges inte vilken Knut som avses, men vid en jämförelse med när självtäkt förbjöds på andra håll i Europa förefaller Knut långe vara det logiska alternativet. Den kyrkliga motsvarigheten, pigneratio, förbjöds på koncilier i Frankrike 1215 och 1229.

Ett av de brev Knut långe utfärdade under sin tid som kung har överlevt i vidimationer från 1300-talet. Brevet skrevs 1231 och utgör den skriftliga bekräftelsen på en tomtgåva från Knut till Sankta Marias kyrka i Aros, vilken ibland har tolkats som domkyrkan i Västra Aros (Västerås), ibland som Vårfrukyrkan i Östra Aros (nuvarande Uppsala). På tomten skulle prästens bostad – en av våra första i skrift dokumenterade prästgårdar – resas. Bland donationens vittnen återfinner vi ärkebiskop Olof basatömer, jarl Ulf fase, den näst kungen mäktigaste mannen i riket, samt lagmännen i de båda uppländska folklanden Tiundaland och Attundaland; det senare talar starkt för att det rörde sig om kyrkan i Östra Aros.

Såväl kung Knut som jarl Ulf är numismatiskt belagda. Vid en jordschaktning på Eskilstuna kyrkogård på 1870-talet påträffades mynt med inskriptionen KANVTVS (latin för Knut) samt ett speciellt med inskriptionen VLFIARL (Ulf jarl). Ett av Knuts mynt har en vapensköld med två smala bjälkar (strängar), påminnande om fädernevapnet på hans son Holmgers berömda gravtäcke från sent 1400-tal.

Slutet på Knut långes regeringstid är lika dunkelt som dess början. Enligt både svenska och isländska annaler avled Knut år 1234. I den danska 1200-talskälla som vi kallar Lundaannalerna anges att Erik Eriksson återkom till Sverige redan 1232 (lat. Ericus rex Swecie rediit in terram suam), medan den senare skrivna Erikskrönikan, som ovan framgått, gör gällande att Erik kom tillbaka först efter Knuts död. Det faktum att Ulf fase fortsatte att vara jarl även efter tronskiftet tyder på att det trots krönikans utsago gick fredligt till, och det kan inte uteslutas att Knut och Erik under en tid var samregenter.

Dick Harrison

Sverige fick ett världsligt frälse – föregångaren till adeln – genom Alsnö stadga omkring 1280, men när fick vi ett andligt frälse? Kyrkan var ju också befriad, ”frälst”, från skatter och andra statliga pålagor under medeltiden.

Utvecklingen ägde rum på 1200-talet och kan spåras i de privilegier som kungarna gav till kyrkan. Ett tidigt exempel är det donations- och privilegiebrev som Sverker Karlsson överlämnade till Uppsala domkyrka år 1200. En av centralpunkterna var erkännandet att prästerna hade rätt att dömas i kyrkliga domstolar, en särbehandling som brukar benämnas privilegium fori. Kung Sverker inskärper dessutom att kyrkans hus och åkrar skall vara fria från kunglig uppbörd (lat. exactio), men exakt vad som menas med detta är oklart.

Den slutliga etableringen av det världsliga frälset ägde rum år 1281 i samband med kröningen av drottning Helvig i Söderköping den 28 juli. Magnus Ladulås gav hela den svenska kyrkan privilegier som garanterade den och dess egendomar frihet från alla stående skatter och eventuellt kommande pålagor. De böter som erlades av bönder som brukade kyrkojord skulle hädanefter tillfalla biskoparna, inte kungen. Om någon brukade både kyrkojord och skattejord skulle denne erlägga sina avgifter pro rata parte, det vill säga till kyrkan i förhållande till kyrkojordens storlek och till kronan för övrig jord. Kung Magnus förbehöll sig dock rätten att förhandla om frivilliga gåvor (gärder) från prästerskapet.

1281 års privilegium, som sedermera förnyades av näste kung, Birger Magnusson, kom att utgöra ett av den svenska kyrkans starkaste juridiska maktmedel ända till reformationen. I gengäld stödde biskoparna Magnus Ladulås monarki. Vad som betydde mest i sammanhanget är svårt att avgöra – om privilegiebrevet var att betrakta som kungens betalning för kyrkans stöd eller om det snarare rörde sig om en systematisering av principer som i praktiken redan accepterades. Själv lutar jag åt det senare alternativet.

Dick Harrison

Frågan är föranledd av att förintelsens minnesdag närmar sig (27 januari) och av att det cirkulerar en hel del artiklar och krönikor på temat. Stämmer det att samma gas som dödade människor i Auschwitz hade varit i bruk länge och skördat människoliv, bland annat den svenske skaldens?

Nej och ja. Zyklon B (Zyklon Blausäure) är namnet på ett varumärke som inte existerade 1920, när Dan Andersson dog. Den kemiska produkten innehåller vätecyanid (blåsyra, HCN), en färglös gas eller vätska, samt diverse andra produkter som gjorde giftet lätt att förvara och använda i kristallform. Det var ett av flera vätecyanidbaserade gifter, primärt avsett för bruk mot insekter, som fanns på marknaden under mellankrigstiden, sedan det ersatt Zyklon A. Det tillverkades av företaget Degesch inom IG Farben-koncernen. Även i Auschwitz användes medlet till en början för avlusning och annan skadedjursbekämpning, men från och med september 1941 togs det även i bruk som metod för avrättning av fångar.

När Dan Andersson till sin egen och den svenska litteraturens stora olycka tog in på Hotell Hellman i Stockholm hade personalen visserligen inte använt Zyklon B – som uppfanns först ett par år senare – men de hade använt ett annat vätecyanidmedel för att sanera mot skadedjur. Problemet var att man inte ventilerade ordentligt efteråt. Alltså fanns giftet kvar, med följd att skalden dog.

Nämnas kan att vätecyanid ännu förekommer inom skadedjursbekämpningen. Medel som påminner om Zyklon B tillverkas bland annat i Tjeckien.

Dick Harrison

Häromdagen fick jag den här frågan: ”Jag satt och tittade på Uppdrag Granskning om hatbrott mot judar i Malmö. Då började jag fundera lite på terminologin kring detta. Varför kallas det antisemitism när det handlar om hatbrott mot judar men islamofobi när det handlar om hatbrott mot muslimer? Varför inte judefobi eller antiislamism? Orden betyder ju helt olika saker. Fobi betyder ju fruktan, en extrem variant av fruktan dessutom, anti är ju bara att man ogillar något. Semiter är väl dessutom inte alls bara judar utan även araber och assyrier till exempel.”

För att göra en lång historia kort handlar det om vanans makt. När ett ord blir inarbetat till följd av frekvent användande är det mycket svårt att ta bort ordet och ersätta det med något annat. Ingen av termerna är språkligt tillfredsställande, men eftersom de har förekommit så ofta, i så många länder och kontexter, och eftersom folk i gemen tror sig veta vad de syftar på, blir vi inte av med dem.

Ordet antisemitism introducerades av Moritz Steinschneider år 1860. Steinschneider var en judisk orientalist och bibliograf som reagerade på den franske skribenten Ernest Renan, som – menade Steinschneider – hade en alldeles för negativ uppfattning av ”semiterna” i deras egenskap av ras, särskilt jämfört med den ”ariska” rasen. Steinschneider betecknade detta som ”antisemitiska fördomar” (ty. antisemitische Vorurteile). För att förstå Steinschneiders kritik bör man vara medveten om att Renans omdömen låg i tiden. Under andra hälften av 1800-talet cirkulerade många pseudovetenskapliga teorier om folks och rasers förmenta överlägsenhet respektive underlägsenhet, varför den lärde språkmannen Steinschneiders ingrepp i debatten inte var oväntat. Väl att märka syftade varken Renan eller Steinschneider enbart på judarna utan på en större grupp, som sedan 1770-talet hade kallats ”semitisk” (efter Noas son Sem; till gruppen räknades även araber och etiopier). Språkbruket varierade emellertid kraftigt, och det var minst lika vanligt att man på deras tid brukade ordet semitisk som alternativ till judisk. När journalisten Wilhelm Marr i början av 1880-talet angrep de tyska judarna i småskrifter använde han, utan att inse det problematiska, termen Antisemitismus (faktum är att Marr ofta, felaktigt, har utpekats som den som uppfann ordet). Om vi leker med tanken att raslärorna och hypoteserna om en särskild ”semitisk” ras inte varit så populära i mitten av 1800-talet hade han, och många andra, kanske brukat termen antijudisk istället.

Det var på detta sätt ordet antisemitisk kom att användas under decennierna kring sekelskiftet. Från att ha brukats i debatten om en semitisk språkgrupp och ras, som motsats till termen ”semitism”, började den syfta på fientlighet mot judar. Förvisso var detta inkonsekvent, men bruket blev så vanligt förekommande att vi har fortsatt att använda termen på detta sätt.

Ordet islamofobi är en svensk variant av Islamophobia, som kan beläggas i det engelska språket sedan 1923. Suffixet –phobia brukas i engelskan både med betydelsen ”rädsla för” och ”fientlighet mot”. Termen fanns alltså till hands i språket i ett tidigt skede, men det dröjde till sent 1900-tal innan den började användas på allvar. Att vi använder termen i Sverige beror alltså på att vi har lånat in termen från engelskan. Under de senaste åren har begreppet varit föremål för åtskilliga debatter, och det råder ingen vetenskaplig konsensus om huruvida det är en bra eller dålig term, men även termens fiender har accepterat att ordet numera är så fast etablerat att det inte lär försvinna.

Dick Harrison

Efter gårdagens blogg fick jag en uppföljningsfråga om Gustav Adolfsbakelsen. Den är självfallet svensk och uppkallad efter den kung stupade i slaget vid Lützen 1632, men när inleddes bakelsetraditionen, och vem var ansvarig? Man har väl inte ätit Gustav Adolfsbakelser ända sedan 1600-talet?

Om detta träter göteborgska konditorer sedan länge. Eller rättare sagt: det finns ett antal motstridiga åsikter och bristen på källor gör det omöjligt att avgöra vem som har rätt. Detta är ett vanligt scenario för mat- och bakverkshistoria. Eftersom det inte rör sig om den typ av mänsklig aktivitet som resulterar i notiser i offentliga arkiv eller liknande källsamlingar börjar det lätt cirkulera skrönor, vilka i ett senare skede uppfattas som sanning (se gärna min blogg om hamburgarens ursprung, som publicerades för någon månad sedan – här är skrönorna och de motstridiga åsikterna ännu fler).

Grovt räknat finns det två huvudlinjer: 1850-talshypotesen och Bräutigamshypotesen. Enligt förstnämnda hypotes är introducerandet av bakelserna länkat till invigningen av Gustav II Adolfs staty i Göteborg år 1854. För att fira denna tilldragelse skall stadens konditorer ha skapat diverse bakverk för att hylla kungen och hans staty. En som gärna utpekas som ansvarig är R. Rubenson. Enligt den senare hypotesen dröjde det ända till början av 1900-talet, då bakelsen började säljas och ätas på konditoriet Bräutigams, vid hörnet där Östra Hamngatan möter Kungsgatan (sorgligt nog nedlagt 1993).

En möjlig förklaring är att traditionen blev fast etablerad på Bräutigams, men att den hade föregångare lite här och var i Göteborg under 1800-talets andra hälft. Under alla omständigheter tycks inspirationen till bakelsen ha kommit från Tyskland, där liknande hyllningsbakverk var populära på 1800-talet – de bakades för att hedra en känd person, i regel ett helgon, och åts på personens dödsdag. Att man skulle placera just Gustav Adolfs bild på bakverket var dock en göteborgsk innovation.

Dick Harrison

”I min Sju sorters kakor finns flera bakverk med namn knutna till personer och platser, men varken i boken eller på nätet har jag hittat förklaringar på namnvalen.” Frågan mejlades in för någon månad sedan. Två av de bakverk som frågeställaren undrar över är Napoleonbakelsen och Budapestrullen; de övriga får vänta till andra bloggposter.

Napoleonbakelsen har ingenting med någon av de franska kejsarna med detta namn att göra, varken Napoleon I eller Napoleon III. Det rör sig om en av många varianter av ett bakverk som på franska kallas Mille-feuille (”Tusen blad”) och som i Nederländerna motsvaras av Tompouse. Bakelsen är, såvitt jag har kunnat kontrollera, känd i recept sedan 1600-talet. Att vi svenskar, och många andra folk, hänvisar till bakelsen som Napoleonbakelse beror på att man senast på 1700-talet eller i början av 1800-talet menade att den uppfanns (eller först blev populär) i den italienska staden Neapel (ital. Napoli). Den kallades först ”napolitansk bakelse” (fr. gateau napolitain), vilket feltolkades till Napoleonbakelse, ett lätt gjort misstag med tanke på familjen Bonapartes ryktbarhet. Den svenska varianten av bakelsen introducerades först i mitten av 1800-talet.

Budapestrullen är ett svenskt bakverk från 1900-talet. Som upphovsman utpekas i regel Ingvar Strid, en konditor i Vetlanda, men om någon läsare har annan information mottages den tacksamt. Varför Strid uppkallade sitt bakverk efter Ungerns huvudstad är mig obekant. Det finns dock en känd ungersk motsvarighet, Esterházytårtan, som har vissa likheter med den svenska Budapestrullen. Denna, som är uppkallad efter diplomaten Pál Antal Esterházy de Galántha (1786–1866), var vid förra sekelskiftet ett av de mest berömda större bakverken i Donaumonarkin. Även om likheter finns mellan denna tårta och Budapestrullen står det dock klart att även skillnaderna är betydande, varför det måste hållas för högst osäkert att Strid inspirerades av Esterházytårtan.