Annons
X
Annons
X

Historiebloggen

Dick Harrison

Dick Harrison

För många svenskar är nyårsafton nära förknippad med den dikt som en känd skådespelare – numera Loa Falkman – brukar deklamera på Skansen i Stockholm. Vilken är historien bakom detta märkliga inslag i vårt kulturarv?

Deklamerandet av Nyårsklockan är faktiskt en av de mest unika traditioner vi svenskar har. Det förekommer, mig veterligen, inte i något annat land. Dikten är till råga på allt inte svensk utan en produkt av det viktorianska Storbritannien, skriven av ingen mindre än landets då ledande poet, lord Tennyson, och publicerad 1850. Dikten, som i original heter Ring Out, Wild Bells, är en del av verket In Memoriam A.H.H., som handlar om Tennysons tidigt döde vän Arthur Henry Hallam. Enligt en historia som inte kan verifieras syftar klockorna ifråga på kyrkklockorna i Waltham Abbey, som Tennyson skall ha hört under en stormig natt. Den svenska översättningen, som gjordes av Edvard Fredin på 1880-talet, är mycket fri i förhållande till originalet. Det var således Fredin som lade till de berömda orden ”ring, klocka, ring” samt ”årets första, skälvande minut”.

Traditionen att deklamera Fredins tolkning går tillbaka till 1890-talet, då många festligheter och ceremonier arrangerades på det nyöppnade Skansen (det var för övrigt vid andra sammankomster på Skansen vid denna tid som svenska flaggan och dess högtidlighållande den 6 juni introducerades för svenska folket). Vid nyåret 1895 lästes dikten av Nicklas Bergendahl, men den verkliga traditionen grundlades två år senare av den unge teatereleven Anders de Wahl. Han fortsatte att läsa dikten för publik i flera decennier, ibland dock ersatt av någon annan. Mellan 1934 och 1955 kunde man höra uppläsandet i radio, ofta genom att Anders de Wahl, live eller bandad, sändes från en studio medan en annan talare läste på Skansen.

Anders de Wahl avled 1956, vilket ledde till att traditionen tog en längre paus innan Sveriges Television beslöt att återuppliva den 1977. Georg Rydeberg läste därefter dikten för Skansenbesökare och TV-tittare ända till 1982, varefter han avled och ersattes av Jarl Kulle (1983–1996), Margareta Krook (1997–2000), Jan Malmsjö (2001–2013) och Loa Falkman (2014–).

Dick Harrison

”Vad är sanningen bakom Pocahontas? Jag har läst att hon var en indian som gifte sig med den engelske kolonityrannen John Smith, men vad gjorde hon för att bli känd?” Denna fråga har väntat på svar sedan i september. Här är svaret.

Pocahontas föddes omkring 1595 som dotter till Powhatan, hövding över Tsenacommacah, en allians som omfattande omkring trettio grupper och hövdingadömen i dagens Virginia. Hon hette egentligen Matoaka och var senare i livet även känd under namnet Amonute. Pocahontas var ett smeknamn som hon fick i barndomen; det lär betyda ungefär ”liten busunge”.

Det som framför allt gjorde Pocahontas ryktbar, och sedermera legendarisk, var en händelse som skall ha inträffat i december 1607. I april detta år hade kapten John Smith anlänt med ett hundratal engelska kolonister. Under en upptäcktsresa i trakten tillfångatogs Smith av en nära släkting till Powhatan och fördes till hans residens. Vad som därefter hände är oklart. Enligt vad Smith berättade kort tid senare, 1608, bevistade han en fest och hade ett långt samtal med Powhatan. Åtta år senare ändrade han sin historia och hävdade, i ett brev till den engelska drottningen, att han riskerat avrättning och skulle ha dött om inte den unga Pocahontas trätt emellan och varit beredd att dö för att rädda honom. Tack vare Pocahontas kunde han tryggt återvända till kolonin Jamestown. Källkritiskt sett är denna berättelse svag. Den skrevs med anledning av Pocahontas resa till England (se nedan), varför Smith var mån om att framställa henne i god dager.

Historien om hur Pocahontas räddade Smith, vilken står i centrum för alla redogörelser för hennes liv – även Disneys variant – måste alltså tas med stora nypor salt. Det råder ingen forskningsmässig konsensus om huruvida den är sann eller falsk. Däremot har vi gott om vittnesbörd som visar att Pocahontas tidigt trädde i kontakt med kolonisterna och verkade för vänskapliga relationer mellan dem och indianerna. Hon inskred med livsmedel när engelsmännen hotades av svält. Väl att märka finns det ingenting i källorna som ger vid handen att kapten Smith och Pocahontas skulle ha varit ett kärlekspar, trots att detta utgör en huvudfåra i de populärkulturella skildringarna av hennes liv. De förefaller dock ha varit goda vänner; när Smith for hem till England 1609 upphörde Pocahontas att besöka Jamestown.

Nästa gång Pocahontas träder in i historien är i egenskap av krigsfånge. Under de strider som utbrutit mellan kolonisterna och indianerna blev hon tillfångatagen av de förra 1613. Syftet var att tvinga fram en utväxling: Powhatan skulle återfå sin dotter om engelsmännen återfick fångar, vapen och verktyg som indianerna tagit tidigare under kriget. Förhandlingarna drog ut på tiden. Under året i fångenskap lärde sig Pocahontas tala bra engelska, lät döpa sig, antog namnet Rebecca och inställde sig på att fortsätta leva med kolonisterna istället för att sträva efter att återvända till fadern. Den 5 april 1614 gifte hon sig med John Rolfe, en kolonist som försörjde sig på att odla tobak. Deras son Thomas föddes året därpå. Av allt att döma medverkade äktenskapet till att fientligheterna mellan indianer och kolonister temporärt mattades av.

Vad som verkligen gjorde Pocahontas berömd i Europa var den resa hon gjorde 1616, då hon och maken, på initiativ av Virginiakompaniet, färdades till England som symboler för kompaniets framgång (även tiotal indianer följde med på resan). I egenskap av ”prinsessa” – det var så hon presenterades för engelsmännen – som gått över till kristendomen var Pocahontas levande propaganda för den pågående kolonisationen vid Jamestown. Det dröjde inte länge förrän hon gjorde social succé vid engelska hovet, mötte kung Jakob I och deltog i festligheter. Det goda mottagandet är föga förvånande, eftersom många engelsmän uppfattade hennes far som en kung och var noga med att uppfylla sina plikter mot ”prinsessan”. Även de som inte hade något till övers för ”vildarna” på andra sidan Atlanten var nyfikna på den märkliga gästen, vilket bidrog till hennes kändisskap.

Under vistelsen i England delade paret Rolfe sin tid mellan Brentford i Middlesex och Heacham Hall i Norfolk. Meningen var att de skulle återvända till Virginia med ett skepp som avseglade i mars 1617, men Pocahontas insjuknade och avled i början av resan, när skeppet befann sig i Gravesend vid Themsen. Dödsorsaken är okänd – man har föreslagit smittkoppor, lunginflammation, tuberkulos och till och med giftmord. Vi vet att hon begravdes i en församlingskyrka i Gravesend, men eftersom byggnaden brann ned 1727 har den exakta gravplatsen inte kunnat lokaliseras.

Dick Harrison

I skildringar av medeltida domstolsväsende förekommer ofta hänvisningar till en typ av bevis som kallas ordal eller gudsdom. Den anklagade skulle utföra ett prov, varvid Gud förväntades visa sin vilja genom att hjälpa eller stjälpa vederbörande. Hur fungerade detta? Gick det verkligen ihop med det allmänna rättsmedvetandet?

Grundtanken i gudsdomsprocessen var mycket riktigt att Gud skulle uppenbara sin vilja genom ett rättsligt prov. Som exempel kan nämnas järnbörd: den misstänkte skulle med blotta handen bära ett glödande järnföremål ett visst antal steg eller med bara fötter gå över glödgat järn, exempelvis plogbillar, utan att de förutsägbara brännskadorna efter en specificerad tid blödde eller varades. Om personen klarade provet räknades han som oskyldig, annars inte.

För att förstå hur detta och liknande prov fungerade måste gudsdomarna studeras inom ramen för de omständigheter i vilka de förekom. Analyser av hur gudsdomar fungerade i praktiken har visat att de mestadels tycks ha utfallit på ett sätt som tolkades som rättvist. Den uppenbarligen skyldige överbevisades och fick sitt straff. De ansvariga lämnade sällan något åt slumpen. Gudsdomarna tycks ha varit en sorts ritualiserade versioner av beslut som medlemmarna av lokalsamhället redan ställt sig bakom – i de flesta småskaliga samhällen i historisk tid har folk trott sig veta vem som stulit av vem, vem som legat med vem, vem som lurat vem, etc. Om ingen formell bevisning för ett brott förelåg kunde gudsdomen därvid användas för att driva igenom en dom som folk tyckte var rättvis.

Det i våra ögon mest bisarra elementet i gudsdomstänkandet dyker upp i extrema, viktiga såväl som svårlösta, fall då man ansett sig tvungen att fråga Gud om råd, i brist på alternativ. I sådana fall tycks spänningarna i lokalsamhället ha krävt ett gudomligt beslut för att inte hela bygden skulle bryta samman i fejder.

Dick Harrison

För några månader sedan fick jag en fråga om hur stort inflytande svensken i gemen kunde utöva över bygden och landet före demokratins officiella genombrott i början av 1900-talet. Hur såg det folkliga inflytandet ut under ståndsriksdagens dagar? Hur demokratiskt var lokalsamhället ute i socknarna? Var ”vanligt folk” portade från all maktutövning?

Frågan skulle egentligen kräva en längre utredning, varför jag har dröjt med att besvara den till förmån för enklare spörsmål – vilket naturligtvis är dumt, eftersom det är en av de mest relevanta bloggfrågor jag någonsin fått. Här är i vilket fall som helst en kortare redogörelse för situationen.

Under ståndsriksdagens dagar på 1700-talet och 1800-talet hade Sverige fyra juridiskt – det vill säga genom ett privilegiesystem – avgränsade grupper, som hade rätt att sända delegater till riksdagen. Representanter för adel, präster, borgerskap och bönder möttes med några års mellanrum i var sin samlingslokal, i regel i Stockholm (men andra städer förekom också), för att ta ställning till frågor som berörde riket. Mycket viktiga ärenden diskuterades (och, i praktiken, avgjordes) dessutom i utskott. Så långt är allt lätt att läsa sig till i historieböcker. I dessa brukar det också framgå att endast en minoritet av bönderna och borgarna utövade inflytande över riksdagsarbetet. Det var vanligtvis endast rika bönder och borgare som hade tid, råd och intresse att lämna arbetet och fara till Stockholm för att prata politik. Majoriteten av Sveriges befolkning hade alltså ringa, om ens något, inflytande över rikets stora angelägenheter. Grundproblemet var, som i alla fattiga länder, inte bara att ”vanligt folk” saknade rättigheter utan också den nödvändiga ekonomin och utbildningen för att kunna delta aktivt i politiken. Detta sagt måste det konstateras att situationen var ännu mer odemokratisk i övriga stater på 1700-talet – här fanns idel kungliga envälden och adelsvälden utan tillstymmelse till inflytande för storbönder, handelsmän och hantverkare.

Om vi emellertid vänder oss bort från rikspolitiken till lokalpolitiken blir bilden en annan. Det viktigaste organet på denna nivå var sockenstämman, föregångare till de beslutande organen i dagens kommuner och församlingar (socknen delades i en borgerlig och en kyrklig del år 1862), där kyrkoherden var ordförande. Sockenstämman utövade ett vittgående inflytande över det mesta som var av vikt för ”vanligt folk” i vardagen – reparation av kyrkan, rättskipning, val av klockare, lokal ekonomi, fattigvård, undervisning, brandskydd, och så vidare. Eftersom reglerna för hur beslut skulle tas och verkställas var vaga kom de enskilda individerna ofta att spela en avgörande roll för diskussionernas utgång.

Formerna för den lokala självstyrelsen inom ramen för sockenstämman uteslöt i praktiken de fattigaste svenskarna, men den inkluderade tillräckligt många vanliga bondefamiljer för att systemet skulle vinna stark legitimitet. Även om en svensk bonde omöjligen kunde påverka utrikespolitik och försvar hade han förhållandevis stora möjligheter att göra sin röst hörd och påverka sådant som berörde honom i vardagen. Från detta till demokrati – ”folkvälde” – är steget förvisso långt, men klyftan mellan nu och då är inte fullt så stor som vi ofta inbillar oss.

Dick Harrison

Som avslutning på årets julbloggar, och som uppföljning på gårdagens musikrelaterade inlägg, följer här ett svar på ett spörsmål om en annan sång som är svår att undvika om man sätter på radion vid denna tid på året. Är det sant att O helga natt skrevs av en ateist i en diligens? Det låter som en skröna.

Ja, det gör det, men det är nästan sant. I vilket fall som helst ligger det mer i detta påstående än i historien om att några hypotetiska råttor i en orgel skall ha varit indirekt ansvariga för Stilla natt.

Upphovsmannen till dikten Minuit, chrétiens (”Midnatt, kristna”), som sången heter i franskt original, lystrade till namnet Placide Cappeau. Han var son till en tunnbindare och vinhandlare från sydfranska Roquemaure. Under en barndomslek råkade en kamrat skjuta sönder hans hand, som måste amputeras. Detta ledde till att Cappeau slog in på en akademisk och litterär bana istället för att följa fadern i spåren, men som vuxen kom han likväl att ägna åtskillig tid åt vinhandel som komplement till sitt författarskap. I hemstaden Roquemaure blev han känd för att vara ortens skickligaste poet, varför han fick uppdraget att skriva en juldikt för att fira att kyrkorgeln år 1843 hade renoverats och kunde tas i bruk. Trots att Cappeau inte hade mycket till övers för kyrkan och prästerskapet – han var republikan, uttalat antiklerikal och hade socialistiska sympatier – tog han sig an uppdraget och skrev Minuit, chrétiens. Historien att han skall ha gjort det i en diligens mellan Mâcon och Dijon stammar visserligen från honom själv, men den behöver inte vara sann.

Musiken skrevs en tid senare av Adolphe Adam, en tonsättare som annars är mest känd för baletterna Giselle och Le corsaire. Adams hustru var nära vän till Emily Laurey, en sångerska som var gift med ingenjören Pierre Laurey, som vid denna tid var knuten till arbetet med en hängbro över Rhône. Emily och Pierre vistades tidvis i Roquemaure och fick upp ögonen för dikten, som Adam övertalades att tonsätta. Uruppförandet ägde rum i Roquemaure några år senare, på julafton år 1847, varvid sången sjöngs av Emily Laurey själv.

Dick Harrison

Dagens julrelaterade blogg handlar om den mest kända av alla psalmer som brukar sjungas vid den här tiden på året. Är det sant att Stilla natt skrevs för gitarrspel, och att skälet var att råttorna hade förstört kyrkorgeln?

Det cirkulerar många myter om tillkomsten av Stilla natt. Första gången jag hörde råttmyten var, vill jag minnas, från prästens mun i en julotta när jag var liten – men det gör inte myten sann. Det är korrekt att sången var avsedd att ackompanjeras på gitarr, men orsaken till valet av instrument är okänd. Visst, det kan ha berott på att orgeln var trasig, men det kan lika gärna ha berott på att upphovsmännen tyckte om gitarren som instrument och prioriterade den framför övriga alternativ. Ingen av de inblandade har i skrift redogjort för intrumentvalet.

Under alla omständigheter skedde uruppförandet av den sång som i original heter Stille Nacht, heilige Nacht på natten mellan julafton och juldagen år 1818 i Sankt Nikolaus församlingskyrka i Oberndorf, inte långt från Salzburg. Joseph Mohr, som arbetade som präst i kyrkan sedan året dessförinnan, hade skrivit texten när han tjänstgjorde i Mariapfarr 1816. Det var av allt att döma Mohr själv som önskade gitarrackompanjemang till sin dikt, vilket han bad skolläraren och organisten Franz Gruber i byn Arnsdorf att skriva ihop. Gruber gjorde som han blivit ombedd och komponerade kvickt ihop melodin. Därefter framförde prästen och läraren tillsammans sången under midnattsmässan.

Mer än så vet vi inte. Alla andra redogörelser för tillkomsten av världens mest spelade julsång är att betrakta som romantiska utsmyckningar och vandringslegender.

Dick Harrison

Även om kyrkobesökandet är i avtagande torde alla läsare av denna blogg veta vad en julotta är för något. Här och där möter man emellertid även begreppet ”de dödas julotta”. Vad är det?

Det rör sig om en gammal legend, närmast av karaktären spökhistoria, inom ramen för allmäneuropeisk folklore. Kontinentala varianter av historien är kända ända sedan 500-talet. I Sverige är historien om de dödas julotta omvittnad på 1600-talet, men den är troligen äldre än så.

Centralt i den föreställning som ligger bakom historierna är tron att även de hädangångna har behov av att fira Jesu födelse genom att bänka sig i kyrkan för julottan. Eftersom denna av hävd skulle firas före gryningen (något man, som bekant, har börjat ändra på under de senaste åren, då man i vissa kyrkor inleder gudstjänsten så sent som vid sjutiden) måste de dödas julotta – för att inte kollidera med de levandes – äga rum mitt i natten. Man trodde alltså att de döda samlades i kyrkorna vid en tidpunkt som även i övrigt, på grunda av rädslan för mörker, gärna förknippades med spökerier.

De mest fascinerande historierna om de dödas julotta kretsar kring en eller flera personer (vanligtvis en kvinna) som anländer till kyrkan för tidigt, medan de döda ännu sitter kvar i bänkarna. Personen inser snart sammanhanget, i synnerhet när hon råkar känna igen egna släktingar, som vederbörande vet är avlidna. Tack vare bistånd från dessa undgår personen det bittra öde som annars hade väntat, nämligen att slitas i bitar av de döda, men hon brukar i regel lämna kvar ett klädesplagg i kyrkan under flykten.

För den som vill fördjupa sig i den allmäneuropeiska kontexten kring de dödas julotta kan jag rekommendera en gammal tysk avhandling: Bernward Deneke, Legende und Volkssage: Untersuchungen zur Erzählung vom Geistesgottesdienst (Frankfurt am Main 1958).

Dick Harrison

Till de märkligaste jultraditionerna i vårt land hör seden, som idag delas av mellan tre och fyra miljoner svenskar, att bänka sig framför TV:n vid tretiden på julaftonseftermiddagen och se Disneys julprogram, på svenska döpt till Kalle Anka och hans vänner önskar God Jul. Hur länge har vi gjort så, och hur specifikt svensk är seden? Har Disney lika starkt grepp om andra folks julfirande?

Programmet, som i original heter From All of Us to All of You, sändes ursprungligen i amerikansk TV den 19 december 1958 och sändes första gången på julafton i Sveriges Television 1960. Skälet till programmets popularitet utgörs av en kombination av (1) att det sänds på julafton, då flertalet familjer befinner sig hemma i vardagsrummet och alltså kan se på TV tillsammans och (2) att det var ytterst lite tecknad film, och extremt lite Disney, i svensk TV på 1960-, 1970- och 1980-talen, varför programmet hade en exklusiv karaktär. För de generationer svenskar som växte upp under dessa omständigheter har Kalle Ankas fågelexpedition, tjuren Ferdinand, Robin Hood, Lady och Lufsen, med flera, hamrats in i medvetandet och blivit en del av det barndomens ännu existerande folkhem som man ogärna väljer bort. Få aspekter av det svenska samhället visar lika tydligt på nostalgins makt. Bara det faktum att nästan alla svenskar kan mängder av repliker från programmet utantill och får rysningar av välbehag när de hör melodierna gör att Kalle Anka och hans vänner önskar God Jul i allra högsta grad måste betraktas som en del av vårt moderna kulturarv. Det bör dock påpekas att endast fem inslag ur originalprogrammet återstår: I jultomtens verkstad, Ser du stjärnan i det blå? samt scenerna från Askungen, Lady och Lufsen och Snövit och de sju dvärgarna. Övriga inslag har bytts ut och ersatts av nya. Dessutom är vissa inslag starkt omredigerade. En våldsam sekvens i filmen om tjuren Ferdinand är försvunnen, och i filmen om jultomens verkstad har Disney sedan några år klippt bort två scener som kan upplevas som rasistiska och antisemitiska (en docka föreställande en svart flicka samt en docka föreställande en jude; även andra inslag i originalfilmen saknas i den version som visas i Sverige).

Svenskarna är inte ensamma om att bänka sig framför TV:n för att se Disneys julshow. Samma tradition finns i Danmark, Norge och Finland. Det är alltså en nordisk jultradition snarare än en svensk, men innehållet i grannländernas program skiljer sig något från det svenska.

Dick Harrison

I dagens blogg hade jag tänkt berätta om ett par av de jullekar som våra folklivsforskare hann notera innan de försvann. I en artikel i Fataburen 1917 skriver Louise Hagberg om diverse upptåg som folk på 1800-talet ägnade sig åt i Halland.

En förutsättning för att de stundom hårdhänta lekarna skulle fungera var att man bredde ut halm i stugan, vilket minimerade skadan om man trillade omkull. Bruket att bre ut halm upphörde efter det att brandstodsbolagen började vägra att försäkra gårdar med julhalm, något som indirekt förändrade förutsättningarna för lekarna. Ett viktigt redskap var karbasen, ett slagredskap som flätades och kom till flitig användning.

Som exempel kan nämnas leken ”Markus daska”, även känd som ”Leka Markus”. Man band för ögonen på två personer och lade två trästolar med benen utåt åt var sitt håll, med ryggstöden hopbundna. Leken gick ut på att de som fått ögonen förbundna skulle lägga sig på knä mitt emot varandra och med vänster hand hålla kvar i sitt stolsben, medan de greppade en karbas i höger hand. Den ene inledde med att säga ”Märkus, akta dig för min därkus!”, varpå han sökte slå motståndaren med karbasen. Därefter var det den andres tur att slå.

En annan lek, ännu våldsammare, kallades ”Ro till Tyskland”. Två personer satte sig bredvid varandra. Den ene frågade den andre: ”Vart skall du hän?” Svar: ”Jag skall ro till Tyskland.” Följdfråga: ”Vad skall du där?” Svar: ”Jag skall köpa malt och salt (och gröna ärter), för jag skall slakta min julgalt.” Följdfråga: ”Har du pass på det?” Svar: ”Ja.” Detta följdes av uppmaningen: ”Visa upp det då!” ”Roddaren” slog då benen i vädret, varvid frågaren slog till honom med karbasen. Därefter pucklade de på varandra intensivt, den ene efter den andre, med sina karbaser.

Dick Harrison

Hur vanligt är det att politiker blir kända genom sina förnamn, snarare än genom sina efternamn? Är det bara Per Albin som har lyckats, eller är det vanligt förekommande i utlandet?

Jag har grubblat en hel del över frågan själv genom åren. Av vad jag kunnat se finns det två skäl till att politiker hellre refereras till med förnamnet än med efternamnet: (1) de är osedvanligt karismatiska, eller framträder i särskilt viktiga situationer, och fångar därvid folks intresse och tankevärld i så hög grad att det uppstår en psykologisk länk mellan dem själva och folk i allmänhet, eller (2) de är medlemmar av en politikersläkt, varvid förnamnets nämnande gör det lättare att skilja dem från familjemedlemmarna än om man hänvisat till dem med efternamnet.

Två 1900-talsexempel är typiska för sammanhanget. Per Albin Hansson blev ”Per Albin” med svenska folket eftersom han var statsminister under en längre tid, vilken sammanföll med andra världskriget och behovet av nationell sammanhållning över blockgränserna. Ungefär samtidigt blev den spanske falangistledaren José Antonio Primo de Rivera ”José Antonio” med spanjorerna, inte för att de röstade på honom (tvärtom; han hade inga större framgångar vid valurnorna) utan för att han var en karismatisk person som dessutom hade en mycket känd far med samma efternamn (diktatorn Miguel Primo de Rivera). Jag har inte kunnat finna några andra svenska eller spanska politiker som än idag refereras till med för- snarare än efternamn.

Som nutida exempel på politiker som nästan alltid hänvisas till med förnamn snarare än efternamn kan nämnas de kenyanska politikerna Raila Odinga (tidigare premiärminister, idag oppositionsledare) och hans motståndare Uhuru Kenyatta (president). När jag i våras bodde i Kenya förvånades jag först över att landets två mest framträdande politiker ideligen kallades Raila och Uhuru istället för Odinga och Kenyatta. Men orsaken är inte svår att fastställa. Båda tillhör kända politikersläkter: Raila är son till republikens förste vicepresident Jaramogi Oginga Odinga, Uhuru till republikens förste president och landsfader Jomo Kenyatta.