Annons
X
Annons
X

Historiebloggen

Dick Harrison

Dick Harrison

När man läser historia finner man ofta att kyrkan – inte bara påven utan också ärkebiskopar – ideligen låg i fejd med kungar och kejsare. Den danska kungamakten stred ofta mot ärkebiskopen i Lund, och en norsk kung gick rentav till historien som Erik Prästhatare. Varför låg kyrka och kungamakt i luven på varandra?

Det bakomliggande huvudskälet var att kungamakten var svag på medeltiden. Bristen på skatter och andra inkomster gjorde att kungen och hans numerärt begränsade krets av släktingar och rådgivare omöjligen kunde styra landet på det starka sätt som staterna gjort sedan 1500- och 1600-talen. Kungarna saknade institutioner – de hade inga myndigheter, inga ämbetsverk. Kyrkan, å andra sidan, var en för sin tid stabil institution med regelbundna inkomster och välutbildad personal. Följaktligen gjorde kungarna inledningsvis allt de kunde för att införliva kyrkan med kungamakten och profitera på dess kombination av kunskapsbank och ideologisk resurs: genom alliansen med kyrkan fick kungen rykte om sig att vara ”kung av Guds nåde” (lat. rex Dei gratia) och erhöll en förhållandevis skicklig stab av byråkrater och organisatörer. I gengäld fick kyrkan kungligt stöd för spridning av kristendomen och, när detta inte längre var aktuellt, alltmer omfattande privilegier och egendomar i själva riket – därav den svenska benämningen ”andligt frälse” (en kyrka som var frälst, det vill säga befriad, från kungliga pålagor).

Kyrkan blev alltså en maktfaktor i kraft av sin institutionella potential. Med makten följde ambitionen att få ännu mer makt, och ju starkare kyrkan blev, desto mer avundsjuka blev konkurrenterna. Om kungen inkräktade på kyrkans privilegier genom att exempelvis utnämna biskopar på egen hand, ignorera kyrkans rätt till egna domstolar eller dra in kyrkogods till kronan svarade kyrkans representanter ofta med bannlysning, interdikt, uppror eller krig. Den mest kända konflikten av denna art är den som i hundratals år färgade relationen mellan den tysk-romerske kejsaren och påven, men liknande uppgörelser ägde rum i flertalet europeiska riken.

Till detta kommer en annan aspekt. Det medeltida samhället var småskaligt. Alla kända alla i den lilla krets som utövade makt, och de enskilda individernas påverkan på politiken var mycket större än idag, när individerna begränsas av omfattande nätverk av institutioner och partier. En post som ärkebiskop kunde lätt bli en språngbräda för en energisk och ambitiös individ, detta på ett helt annat sätt än en liknande ämbetspost kan brukas i nutidens samhälle. Se bara på den svenska senmedeltiden. Under lugna och försiktiga ärkebiskopar, som Nils Ragvaldsson och Jakob Ulfsson, samarbetade kyrkan i regel väl med den världsliga makten, men när unga stridslystna högfrälsemän som Jöns Bengtsson och Gustav Trolle blev ärkebiskopar urartade relationen kyrka-stat lätt till blodiga slitningar.

Dick Harrison

Jag har ofta fått frågan, särskilt avseende 1600-talet. Varför framställde Peter Paul Rubens och de andra barockmålarna ideligen kvinnor som feta, om det inte var för att fetma ingick i dåtidens kvinnoideal? Redan i äldsta forntid avbildades ju kvinnor som fetlagda, som i fallet med den mer än 20 000 år gamla skulpturen Venus från Willendorf – varför, om inte för att man tyckte att det var snyggt?

Det vanliga svaret är att visst, fetma har ofta betraktats som tjusigt, sexigt och allmänt eftersträvansvärt, särskilt på 1600-talet. Men om vi granskar argumenten närmare finner vi inga egentliga belägg. De personer som uttalat sig i frågan har nästan alltid uppfattat fetma som ett hälsoproblem, ungefär som vetenskapen gör idag. Hippokrates, den antika läkekonstens fader, konstaterade att fetma dels är en sjukdom i sig, dels leder till andra sjukdomar. Inom kulturens sfär har man drivit med feta personer som löjliga, syndiga eller bara allmänt misslyckade – välkända exempel finns inom det antika dramat och i den medeltida kristendomens skildringar av frosseri.

Bakom uppfattningen att fetma trots detta har uppfattats som vackert finns även en strukturell företeelse: det normala var ju att folk aldrig hade möjlighet att bli överviktiga eftersom de snarare riskerade att svälta ihjäl. Före 1900-talet var undernäring ett folkhälsoproblem. Endast de förmögna, den lilla minoritet av mänskligheten som hade råd att äta och dricka mycket och gott, löpte följaktligen risken att bli tjocka. Därmed blev fetma ett tecken på rikedom och makt, vilket – har man menat – resulterade i att det utvecklades till ett skönhetsideal. I förlängningen av resonemanget har man brukat lägga in åsikten att kvinnlig fetma rimligen måste ha uppfattats som ännu mer exklusiv än manlig, eftersom en karl som hade råd att även låta hustrun bli tjock rimligen måste ha varit mycket framgångsrik.

Resonemangskedjan låter övertygande, men faktum kvarstår att den inte kan ledas i bevisning. När medeltida skribenter kommenterar dåtidens kända överviktiga, exempelvis den franske kungen Ludvig den fete, är det inte med beundran. Tvärtom. Deras fetma uppfattas som ett bekymmer och hälsoproblem, inte som något värt att efterlikna. Idealet var att folk, både män och kvinnor, skulle vara lagom välnärda – utanför svältriskens domäner – men inte att de skulle vara fetlagda. Det är ur detta perspektiv man bör tolka Rubens kvinnoskildringar. När barocktidens stormän (och deras kvinnor) likväl lade på hullet var det en konsekvens av deras livsstil, inte en följd av att de ville vara stiliga. Undantag fanns, men de var just undantag – jag har exempelvis hört sägas att Kristian IV av Danmark gärna sökte se fetare ut än han var när han skulle porträtteras, men jag har inte kunnat belägga påståendet.

I västerländsk kultur har alltså fetma ytterst sällan varit ett skönhetsideal. Om vi däremot vänder blicken mot andra kulturkretsar är det inte svårt att finna belägg för att man har förknippat fetma med hög status. Så är fallet i de historiska kulturerna i Polynesien, liksom i delar av Afrika. I Niger och Mauretanien har kvinnor rentav utsatts för tvångsgödning för att bli så feta (det vill säga attraktiva) som möjligt, en praxis som än idag fortlever i vissa stamsamhällen.

Dick Harrison

Uppkomsten av varuhusen var en indirekt följd av de nya marknader och det nya utbud som skapades av industrialiseringen och urbaniseringen. Enkelt uttryckt: medelklassen blev större och rikare och dess medlemmar alltmer statusmedvetna, varvid varuhusägarna såg en gyllene möjlighet att tjäna pengar på utvecklingen.

Eftersom både industrialiseringen och medelklassens uppsving inföll tidigare i Storbritannien än i andra länder såg de första varuhusliknande etablissemangen dagens ljus där. Engelska lokalpatrioter grälar om vilken stad som var först på plan, men flertalet håller med om att Harding, Howell & Co., som öppnade dörrarna för kunderna i London år 1796 och existerade till 1820, är det första varuhuset om vilket vi har säkra, daterbara uppgifter.

Varuhusens verkliga expansionen ägde rum några decennier senare, på 1840- och 1850-talen. Världens mest berömda varuhus, Harrods i London, öppnade 1834 och flyttade till nuvarande plats i mitten av seklet (dagens byggnad restes vid sekelskiftet). Även andra klassiska brittiska varuhus, som Kendals och Bainbridge’s, kan spåras till 1830-talet, och de kända amerikanska varuhusen – till exempel Macy’s i New York – grundades under samma epok. Framför allt kom dock varuhuset som fenomen att förknippas med Frankrike, där les grands magasins fick världsrykte under andra hälften av 1800-talet.

Dick Harrison

Stämmer det att föregående sommars svenska skogsbrand är den största någonsin? Eller har vi varit med om värre?

Problemet är att vi endast i modern tid har kunnat mäta omfattningen på den förödelse som följer på skogbränder. Före 1900-talet var möjligheterna till överblick och beräkning mycket sämre, vilket gör att vi endast med stor svårighet kan uttala oss om äldre tiders katastrofer. Dessutom är det vanskligt att avgöra vad som skall läggas in i beräkningen – antalet nedbrunna träd, storleken på området, antalet döda människor, den ekonomiska förlusten, osv.

Årets skogsbrand i Västmanland härjade i ett område som har uppskattats till mellan 138 och 150 kvadratkilometer – uppgifterna varierar. Det räcker för att göra händelsen till den ytmässigt största brandkatastrofen i Sverige under det senaste halvseklet, troligen under det senaste århundradet. Som jämförelse kan nämnas att den kända gotländska branden 1992, som bröt ut vid Torsburgen, hade en omfattning som begränsades till 22 kvadratkilometer. En av de mer kända bränderna i äldre tid, skogsbranden i Småland 1868, uppges ha drabbat ett område uppgående till 30 kvadratkilometer, men beräkningen är osäker.

Om vi vänder blicken mot utlandet framstår våra svenska skogsbränder som lindriga i jämförelse. Chinchagabranden i Kanada år 1950, den största kända amerikanska skogsbranden, beräknas ha härjat i ett område uppgående till 14 000 kvadratkilometer. Skogsbranden vid Amurfloden i östra Asien 1987 drabbade mer än 70 000 kvadratkilometer, och några år tidigare brann tiotusentals kvadratkilometer skog på Sumatra och Borneo. Under andra hälften av 1990-talet eldhärjades nästan 100 000 kvadratkilometer skog i Indonesien – dock inte på samma ställe utan på olika öar. En av de värsta serierna av skogsbränder i Europa hemsökte Kroatien år 2007, då omkring 1 590 kvadratkilometer skog brann ned. Väl att märka var den kroatiska katastrofen uppdelad på en mängd bränder och därmed inte att betrakta som en enskild skogsbrand.

Dick Harrison

I Varberg görs det gällande att staden en gång var huvudstad i ett självständigt rike, ett buffertland mellan Sverige, Norge och Danmark. Är det sant?

Den episod som frågeställaren syftar på ägde rum mellan 1286 och 1305. Bakgrunden var att den danske kungen Erik Klipping mördades förstnämnda år. Det är ännu oklart vem eller vilka som låg bakom mordet, men ett antal danska stormän pekades snart ut som ansvariga och gick i exil. En av de misstänkta och fredlöshetsförklarade var Jakob Nielsen, greve av Norra Halland, det vill säga den del av landskapet som ligger norr om Ätran. Greve Jakob – för övrigt samme man som lät anlägga borgen i Varberg, föregångaren till den stora renässansfästning som än idag är stadens främsta sevärdhet – bröt då ut grevskapet ur det danska väldet och gjorde det i praktiken självständigt.

Grevens minirike var inte unikt. Ett flertal andra borgherrar och länsinnehavare under medeltiden gjorde på samma sätt när de fick problem. De kunde ofta förbli självständiga i åratal på grund av bristen på kungliga inkomster och militära styrkor som förmådde återföra dem till ordningen. Om de politiska konjunkturerna svängde riskerade minirikena dock att försvinna från kartan lika fort som de uppstått. Så blev fallet med Norra Halland. Greve Jakob allierade sig med Norge, vilket på sikt minskade hans möjlighet att göra som han ville. Beroendet av Norge ledde till att greven år 1305 överlät sitt län till den norske kungen, som i sin tur gav det till den svenske hertigen Erik Magnusson.

Dick Harrison

Den mest ryktbare av alla isländska vikingar, skalden Egil Skallagrimsson, uppges ha bränt ned Lund under sina resor under första hälften av 900-talet. Hur kan det komma sig? Av arkeologins rön framgår ju att Lund grundades först några decennier senare, mot seklets slut.

Egil Skallagrimssons saga skrevs under första hälften av 1200-talet, möjligen (detta är omdiskuterat) av Snorre Sturlasson själv. Vid denna tid var Lund en kyrklig metropol som alla bildade nordbor hade hört talas om, varför det inte är märkligt att sagans författare valde att berätta om stadens föregivna plundring. Under en färd genom Öresund skall Egil och hans kamrater ha angripit staden, som uppges ha legat in bit in i landet och ha skyddats av en träborg.

Alldeles som frågeställaren påpekar kan sagans Lund knappast ha varit identiskt med det Lund som finns idag, eftersom denna stad ännu inte hade grundats. Intill dess arkeologerna gräver fram belägg för att Lund är mycket äldre än vi numera tror oss veta måste vi därför söka efter en annan stad, och det är inte svårt. Fyra kilometer söder om Lund ligger byn Uppåkra, som på 900-talet var en blomstrande tätort med stadskaraktär. Inget hindrar att Egil anföll och plundrade denna ort, som mycket väl kan ha burit namnet Lund. Vi vet inte vad Uppåkra kallades på 900-talet, men det finns hypoteser om att orten hette Lund och att den nygrundade staden i norr senare övertog namnet – ungefär som när Östra Aros tog över namnet Uppsala från (Gamla) Uppsala i slutet av 1200-talet.

Det största problemet är alltså inte att hitta en plundringsbar stad i västra Skåne utan det stora tidsavståndet – tre sekler – mellan Egils dåd och nedskrivandet av sagan. Vi kan lugnt utgå från att författaren har broderat ut detaljerna, till exempel om striden vid palissaden, i syfte att skapa en fängslande skildring. Detta hindrar dock inte att det verkligen finns en kärna av sanning i berättelsen, låt vara att källkritiken tvingar oss att sätta ett försiktigt frågetecken i marginalen. Något som talar för att plundringen ägt rum är att sagan innehåller ett poem, som Egil skall ha diktat inför angreppet:

Vasst skola våra / svärd i sommar vina, / vi, som ulvtand ofta / färgat, dåd må öva. / Upp till Lund envar av / härmän brått må ila, / att oskön svärdsång sjunga / innan solen sjunker. (övers. Hjalmar Alving)

Om dikten är ett Egil-original måste den ha traderats muntligt och bör rimligen syfta på en strid vid en plats som kallades Lund.

Dick Harrison

Det sägs att Jonathan Swifts bok Gullivers resor är en satir över tillståndet i England. Hur är det möjligt? Exakt vad i skildringen av Gullivers äventyr anses vara menat som pikar mot det engelska styrelseskicket?

Gullivers resor är ett omfattande arbete som kritiserar åtskilliga aspekter av 1700-talets civilisation. När just England kommer på tal är det främst den första delen av boken, som handlar om resan till öarna Lilliput och Blefuscu, som avses. Lilliput har uppfattats som en parodi på England, Blefuscu (som får betydligt mindre utrymme) på Frankrike. Genom att få politiska och religiösa frågor i Lilliput att framstå som löjliga och petitessartade ville Swift visa på futiliteten i många av de dagsaktuella frågorna i brittisk politik. Ett känt exempel är grälet mellan whigs och tories, de två dominerande partierna i Storbritannien. I Lilliput motsvaras de av Tramecksan, även ända som ”höga hälar”, och Slamecksan, även kända som ”låga hälar”. Tories var högkyrkliga och förknippades med idén om en stark kungamakt, medan whigs var mer lågkyrkliga och parlamentsvänliga. Kejsaren av Lilliput skildras som en man med förkärlek för ”låga hälar”, vilket motsvaras av kung Georg I:s fäbless för whigs. Kampen mellan tories och whigs, som utgör ett ledmotiv i det brittiska 1700-talets inrikespolitiska historia, framstår som tämligen irrelevant när man tar del av den i Swifts omskrivning, som fokuserar på skomodet.

Ett annat exempel är grälet om hur man skall knäcka ägg efter att de kokats. Vissa invånare i Lilliput knäcker ännu ägget på det gamla sättet, på den breda sidan, men sedan några generationer har kejsarna krävt att alla skall knäcka ägget på den smala sidan. Grälet har, skriver Swift, resulterat i mycken blodsutgjutelse och i en kejsares död. Grannriket Blefuscu (dvs. Frankrike) har gett sig in i kontroversen genom att stödja den opposition som favoriserar den breda sidan. Historien om ägget och knäckningsmetoderna är främst en parodi på kampen mellan protestantism (smal sida) och katolicism (bred sida) men också en parodi på kampen mellan anglikaner och presbyterianer/puritaner, som präglade engelsk 1600-talspolitik.

Mest specifik blir Jonathan Swift när han låter Gulliver hjälpa Lilliput till seger över Blefuscu genom att konfiskera dess flotta, varefter han vägrar att fullfölja segern genom att underkuva fienden fullständigt. Detta avspeglar ledande tories agerande under spanska tronföljdskriget. De förräderianklagelser som riktas mot Gulliver är med stor sannolikhet inspirerade av anklagelserna mot prominenta toryledare, bland annat earlen av Oxford.

Dick Harrison

Ett av de mest ryktbara imperierna i asiatisk historia är det välde som brukar kallas Stormoguls rike. Imperiet dominerade Indien från 1500-talet till 1700-talet och har avsatt imponerande spår i kulturarvet, med Taj Mahal i Agra som mest kända exempel. Ända till 1857 residerade en stormogul i Delhi. Men vad kallade sig stormogulerna själva? Bar de verkligen titeln stormogul?

Nej, det gjorde de inte. Termen vann spridning i Syd- och Västeuropa på 1600-talet. Troligen introducerades den av portugiserna under andra hälften av 1500-talet. Portugiserna hade goda kontakter med regimen och etablerade till och med en jesuitisk mission vid hovet. Portugisiskans Grão Mogor eller Grão Mogol torde i så fall vara första form av härskarbenämningen. Därefter upptogs den av många andra europeiska folk, särskilt av sjöfarare och handelsmän som vistades i Indien. På franska användes termen Grand Mogol. Det dröjde dock till 1800- och 1900-talen innan benämningen blev så populär att den började brukas om hela imperiet och inte bara om dess ledare.

Orsaken till termens uppkomst var tron att stormogulerna var mongoler som erövrat Indien. Det fanns en viss logik bakom resonemanget. Babur, Humayun, Akbar och de andra stormogulerna var timurider, det vill säga ättlingar till Timur Lenk. I sina politiska traditioner bevarade de minnet av en tid då deras anfäder härskat i norr. Egentligen var dock timuriderna inte mongoler utan centralasiatiska turkar som förvisso gift in sig i Djingis khans gamla furstehus för att vinna legitimitet, men som i allt väsentligt var införlivade i den persiska kulturen. De hade mer gemensamt med grannarna i Iran än med turkarna och mongolerna på Asiens stäpper. Den term portugiserna mötte, och som inspirerade dem till härskarbenämningen, var med all säkerhet persisk: mughul (”mongol”).

Stormogulerna själva kallade sig gurkani, en persisk term som enligt vad jag läst mig till går att härleda till mongoliskans kürägän (”svärson”, syftande på att timuriderna gift in sig i det mongoliska furstehuset). Andra samtida skribenter hänvisade till imperiet genom att använda ord som Hindustan och timuridiskt.

Dick Harrison

Efter gårdagens Malmö-fråga vänder jag mig till ännu ett spörsmål med fokus på vårt sydligaste landskap. Skåningar brukar framhålla att spettekakan är typiskt skånsk. Är den verkligen det, eller rör det sig – som i så många andra fall – om en tysk kulturimport?

Dagens skånska spettekaka är en regionalt specifik variant av ett bakverk som var känt i stora delar av Europa under senmedeltid och renässans. Framställningstekniken, det vill säga det långsamma hällandet av en smet (med ägg, socker och numera även potatismjöl) på en kon (eller liknande) som roterar över eld (eller annan värmekälla), tycks ha funnits under antiken och är antagligen äldre än så. Den mest ryktbara spettekaksvarianten från äldre tid är den tyska Baumkuche, som bevisligen åts vid det svenska hovet i mitten av 1600-talet. Bland andra regionala varianter kan nämnas litauernas šakotis och polackernas sękacz. En sydfransk variant kallas gâteau à la broche.

Det var alltså inte skåningarna som uppfann spettekakan. De fick den med stor sannolikhet från Tyskland. Men till skillnad från danskar, holländare och många andra kom skåningarna att bevara den, vidareutveckla den och göra den till sin, i synnerhet efter det att traditionen på 1800-talet sipprat ned från slott och herrgårdar till vanliga skånska bondgårdar. Spettekakan kom till stor nytta i egenskap av förning, det vill säga mat som man hade med sig till fester för att underlätta för värdfolket. I Småland fyllde ostkakan samma funktion i bondesamhället.

Dick Harrison

På gamla bilder av Malmö kallas staden ibland Elbogen. Varför? Hade staden två namn?

Ja. Malmö var det skandinaviska namnet, Elbogen det tyska. Förstnämna namn betyder ordagrant ”sandhöjden” och är en kombination av ”malm”, en synonym till sand, och”höi”/”hög”. Ordet är känt sedan 1100-talet, omkring ett sekel innan staden Malmö började utvecklas en bit från den ursprungliga byn med samma namn. Att staden även fick en tysk namnform berodde på Hansans merkantila och politiska betydelse på 1300-, 1400- och 1500-talen. Tyska köpmän frekventerade Malmö så mycket att de tog för vana att hänvisa till staden med en egen term, Elbogen (”Armbågen”). Av detta skäl kom termen Elbogen att dyka upp i internationellt kända verk, bland annat som rubrik till det kända kopparstick av Malmö som publicerades i Brauns och Hogenbergs berömda Civitates Orbis Terrarum (1588), där många städer avbildades. Faktum är att tyskarna även latiniserade Elbogen till Ancona Scanorum, ”Skånska Ancona”, syftande på den italienska hamnstaden med detta namn. Ordet Ancona går tillbaka på grekiskans ankon, ”armbåge”.

Men varför ansåg tyskarna att Malmö liknade en armbåge? Det finns två hypoteser. Enligt den ena påminde den utlöpare som skyddade hamnen (eller rättare sagt hamnplatsen innanför redden – det dröjde till 1700-talet innan staden fick en hamn värd namnet) om en armbåge. Enligt den andra påminde, och påminner ännu, Malmös böjda kustlinje om en armbåge.