Annons
X
Annons
X

Historiebloggen

Dick Harrison

Dick Harrison

Stämmer det att Winston Churchill vid ett tillfälle uttryckte sympati för djävulen? Det skall ha skett i ett av hans berömda tal. Var det detta som Rolling Stones syftade på i låten Sympathy for the Devil?

Svaret är nja på den första frågan och nej på den andra.

Självfallet måste man uppfatta premiärministerns djävulsvänliga uttalande i dess sammanhang – Churchill hade inget till övers för helvetisk ondska, men han använde sig ofta av slagkraftiga meningar som fastnade i huvudet på åhörarna. En gång på sommaren 1941 skall han förklarat för sin privatsekreterare John Colville att ”Om Hitler invaderade helvetet skulle jag åtminstone hänvisa fördelaktigt till djävulen i underhuset” (eng. If Hitler invaded Hell, I would make at least a favourable reference to the devil in the House of Commons). Till saken hör att Hitler kort tid senare invaderade Sovjetunionen, och Churchill sade faktiskt en del snälla saker om Stalin under de år som följde.

Rolling Stones låt Sympathy for the Devil (1968) har betydligt mer sofistikerade litterära inspirationskällor än Churchills kommentar till Colville. Mick Jagger har själv förklarat att han inspirerades av Michail Bulgakovs roman Mästaren och Margarita, som hade publicerats i engelsk översättning ett år före låtens tillkomst, och som Jagger skall ha fått av Marianne Faithfull. Jagger har också, i intervjuer, påstått att han inspirerades av Charles Baudelaires lyrik.

Dick Harrison

Få maträtter har lika många upphovshistorier som glass, något som vid åtskilliga tillfällen har lett till förutsägbara frågor till undertecknad. Vem var först med att lansera rätten, och när skedde det? Var det italienarna (vilket man ofta hör i Italien), eller araberna, eller kineserna?

Det råder sannerligen ingen brist på folk som idag är stolta över att ha uppfunnit glass. Eftersom uppfinningen av allt att döma har ett par tusen år på nacken är det hopplöst att söka finna en upphovsman, eller ens ett upphovsfolk, genom att leta i skriftliga källor. Dessutom krävs en definition av vad som skall avses med glass. Om vi vidgar definitionen till att syfta på snö som smaksatts av fruktsaft och andra smakämnen är det fullt möjligt att man åt glass redan i det gamla Mesopotamien. Perserna inmundigade i vilket fall som helst något liknande på 500- och 400-talen f.Kr. Även kineserna var tidigt ute med liknande glassvarianter, liksom romarna. Idag skulle vi antagligen kalla dessa forntida glassrätter sorbet eller saftis. Om vi snävar in definitionen till att syfta på glass baserad på mjölkprodukter tycks araberna under medeltiden ha känt till maträtten, men de kan mycket väl ha lånat den från perserna.

Under alla omständigheter kom både sorbet och glass till Europa från Mellanöstern, framför allt genom italienska köpmäns förmedling. Via Italiens furstehov spreds sedan sorbet och glass till övriga Europa. Det finns gott om historier om vilka italienare som skall ha varit nyckelpersoner i glasshistorien – hit hör Marco Polo och den franske kungen Henrik II:s florentinska gemål Katarina av Medici – men ingen av dessa skrönor kan beläggas. Vad vi vet är att glassrecept började dyka upp i kokböcker och andra tryckta verk i Västeuropa under andra hälften av 1600-talet. De glasser vi numera är så förtjusta i stammar från de kulinariska experiment som 1600- och 1700-talens kockar i Italien, Frankrike och England gav sig hän.

Dick Harrison

I böcker och tv-serier om svensk historia hör man ofta talas om bondeuppror och folkliga resningar i Dalarna och Småland, med Engelbrekts och Dackes fejder som mest kända exponenter. Har det aldrig varit något bondeuppror i Värmland? Landskapet låg ju inte långt från Dalarna och torde ha varit svårkontrollerat för riksledningen.

Jovisst. Ett betydande uppror bröt ut i Värmland på hösten 1437. De första att resa sig var bönderna i Älvdalen och Fryksdalen, det vill säga nära gränsen till det under dessa år mycket oroliga Dalarna. Värmlänningarna dräpte sin fogde och tog makt över landskapet, varpå upproret spred sig till Närke. I januari 1438 var allmogehären stark nog att våga sig på ett regelrätt fälttåg mot Örebro under ledning av lågfrälsemannen Torsten Ingelsson.

Den svenske drotsen Kristiern Nilsson (Vasa), som formellt sett var den som skulle hantera hotet från de upproriska, rekommenderade att man skulle konfrontera hotet från värmlänningarna förhandlingsvägen, men rikshövitsmannen Karl Knutsson (Bonde) vägrade. Denne, som hade det övergripande militära ansvaret för rikets säkerhet, utsåg stormannen Arvid Svan att nedslå upproret, vilket lyckades. Arvid Svan förföljde bönderna tillbaka till Värmland, där ett flertal valde att kapitulera och erlägga skatt.

Alla värmlänningar gav dock inte upp utan vidare. Bönderna i Jösse härad satte sig till motvärn och måste betvingas med våld. Med denna blodiga uppgörelse i ryggen härjade Arvid Svan vidare i Fryksdalen och Älvdalen. Upproret slutade med att Torsten Ingelsson och en annan upprorsledare, Jösse Hansson, brändes på bål i februari 1438.

Dick Harrison

Hur gammal är termen Österlen? Är ordet urgammalt eller rör det sig om ett 1900-talsbegrepp som skapats för att marknadsföra regionen?

Begreppet som sådant är mycket äldre än 1900-talet. Vi har skriftliga belägg för att det brukats i mitten av 1800-talet, då Nils Lovén (Nicolovius) nämner det i sitt kända arbete om folklivet i Skytts härad. Paradoxalt nog var Lovén verksam i andra änden av södra Skåne (i dagens Vellinge kommun) och expert på Söderslätt. På hans tid tycks skåningar ha brukat benämningen med utgångspunkt i väderstrecken och syftat på allt skånskt land som låg öster om den egna hembygden, vilket ur Lovéns sydvästskånska perspektiv var en mycket stor del av landskapet. När man uttalade sig mer specifikt om dagens Österlen användes istället termen Österslätt.

Det dröjde till 1900-talet innan folk i det område som numera avses med termen Österlen själva tog den till sig. Bakgrunden var ett uttalat försök att locka turister till bygden genom en broschyr, betitlad Till Österlen vill jag fara, som gavs ut 1929. Två personer, som båda arbetade med broschyren, har utpekats som ansvariga för att ha lanserat Österlen som begrepp: Cimbrishamns-Bladets redaktör John Osterman och författaren Theodor Tufvesson. Vanligtvis brukar den sistnämnde få äran av att ha myntat ordet. Exakt hur det gick till och vem som kom på vad är dock okänt; de skrönor som existerar (i vilka även Fritiof Nilsson Piraten spelar en icke oväsentlig roll) bör tas med rejäla nypor salt.

Definitionen av Österlen har varierat. Tufvesson syftade på Ingelstads och Järrestads härader, det vill säga bygden kring Simrishamn och Tomelilla. Först i ett senare skede tycks även skogsbygden i Albo härad ha kommit att räknas dit – och om man får tro alla mäklare och turistentreprenörer som vill profitera på begreppet är Österlen ännu större.

Dick Harrison

I listor över världens kortaste krig anges nästan alltid kriget mellan Storbritannien och Zanzibar den 27 augusti 1896 som kortast av alla, eftersom konflikten tog slut efter ca 40 minuters brittiskt bombardemang av sultanens palats. Men om kriget var så lättvunnet för britterna, varför utkämpades det överhuvudtaget? Kunde inte Storbritannien ha tvingat igenom sin vilja enbart genom en enkel maktdemonstration?

Bakgrunden till kriget var ett dödsfall. Sultanen av Zanzibar hade avlidit den 25 augusti, och det fanns två kandidater att efterträda honom, Khalid bin Barghash och Hamud bin Muhammed. Britterna höll på den senare och poängterade att en ny sultan måste ha godkännande av brittiske konsuln för att få tillträda tronen. Det hade inte Khalid bin Barghash, varför han måste träda tillbaka för den andre kandidaten. När Khalid struntade i britternas krav, väl medveten om att de aldrig skulle godkänna honom, bestämde sig de senare för att bomba fram en snabb lösning på konflikten. Som de imperialister de var hade britterna ingen lust att börja förhandla – vilket Khalid antagligen hoppades på – utan valde att använda sitt vapenteknologiska övertag till att krossa motståndaren. Till saken hör att imperialismen vid just denna tid blomstrade som allra mest och åtnjöt ett brett folkligt stöd på britternas hemmaplan.

När sultanen vägrade lämna sitt palats och satte ut vakter för att skydda det inledde brittiska flottan ett bombardemang kl. 09.02 den 27 augusti, två minuter efter att deras ultimatum gick ut. Efter mellan 30 och 45 minuter (ofta anges 38 minuter), då en stor del av palatset hade demolerats, gav försvararna upp. Khalid lyckades dock rädda sig till det tyska konsulatet, där han fick asyl. Allt som allt dog eller sårades omkring 500 zanzibarer i det korta kriget. De brittiska förlusterna begränsades till en sårad.

Dick Harrison

Levde verkligen de svenska prästerna under medeltiden i celibat, såsom det anstår katolska präster? Eller struntade de i påbuden från Rom? I läromedel och andra referensverk ges olika svar på frågan.

Före mitten av 1200-talet lär ingen svensk präst ha upplevt sig pressad av den påvliga överheten att leva i celibat, men på Skänninge möte i februari 1248 fick sig de närvarande biskoparna en rejäl uppläxning av kardinalbiskopen Vilhelm av Sabina. I de statuter som Vilhelm utfärdade den 1 mars 1248 gick påvemakten långt i försöket att reformera Sveriges kyrka. Urkunden finns bevarad i original på Riksarkivet i Stockholm, med kardinalbiskopens sigill fäst i nedre delen av pergamentbladet.

Av dokumentet framgår att den påvlige legaten tvingade igenom beslut som stadgar att svenskarna skall hålla sig till kanonisk-rättslig praxis enligt Liber Extra, en lagsamling som inte ens tycks ha funnits i Sverige vid tiden för mötet – de svenska biskoparna ålades att införskaffa Liber Extra inom ett års tid. Dessutom intervenerade Vilhelm i prästernas privatliv. Vid tiden för Skänninge möte var flertalet svenska präster söner till präster, och eftersom de själva var gifta var det troligt att deras egna söner skulle vandra samma karriärväg. Enligt mötesbeslutet måste emellertid alla präster leva i celibat. De som var över femtio år gamla fick under vissa förutsättningar, via biskoplig dispens, fortleva i äktenskap. Detta var dock under förutsättning att de inte sov under samma tak som hustrun. Alla andra präster fick – under hot om bannlysning – ett år på sig att sända iväg fruarna, vilka likställdes med konkubiner, dvs. älskarinnor med vilka man idkade permanent samlevnad. Inga präster fick behålla sina barn, och de fick absolut inte lämna egendomar i arv till dessa. Endast med avseende på personlig lösegendom fick prästerna rätt att förfara som de ville genom testamenten.

Så långt Skänninge mötes beslut. Men vad blev resultatet? Höll sig biskoparna till påvens och lagens regler? Nej. Redan på själva mötet protesterade svenskarna och förklarade ”att de inte kunde leva utan förbindelse med och hjälp av kvinnorna”. Av en påvlig bulla från 1252, fyra år efter Skänninge möte, framgår att många präster, som i praktiken torde ha bannlyst sig själva genom att hålla fast vid sina kvinnor, likväl fortsatte att verka ute i socknarna. Ingen stoppade dem.

Situationen var bisarr. Om celibatsreglerna följdes till punkt och pricka skulle 1250-talets Sverige bli ett superbannlyst land med illegala präster i snart sagt varenda socken. Ärkebiskop Lars förklarade dilemmat för påven, som svarade i en bulla tio år efter Skänninge möte. Påven var villig att kompromissa. De präster i Uppsala ärkebiskopsdöme som fortfor att hålla sig med konkubiner skulle slippa de hårda straff som stadgades i lagen. Det var alltså tillåtet att häva straffen. Ett år senare utsträcktes denna regel till hela den svenska kyrkoprovinsen.

På kyrkomötet i Tälje år 1279 kom celibatsfrågan ånyo upp till diskussion, varvid det konstaterades att ”få eller inga klerker befanns rena från oåterhållsamhetens sjukdom”. Böter och andra straff stadgades för de syndiga, som dock inte bättrade sig. Vid senare kyrkomöten återkom frågan, med ännu fler verkningslösa bestämmelser som följd.

Till saken hör att den svenska kyrkans högsta ledning var minst lika syndig som sockenprästerna. När biskop Ascer av Växjö rannsakades år 1280 kom det fram att han hade hållit sig med fyra konkubiner, av vilka två till råga på allt tidigare varit gifta. Det är inte underligt att de världsliga lagstiftarna tvingades räkna med präst- och biskopssöner som en realitet. I Östgötalagens jordabalk regleras i detalj arvsfrågan när en biskop hade bröstarvinge.

Dick Harrison

I redogörelser för medeltida folk i Norden förekommer begreppet kväner. Vad var det för folk?

På denna punkt råder sedan länge stora tvister mellan både akademiska forskare och amatörforskare. Bristen på skriftliga källor gör det omöjligt att en gång för alla avgöra vad som är rätt, varför jag under inga omständigheter kan göra gällande att den åsikt som presenteras nedan nödvändigtvis är den korrekta. För den som vill gräva djupare i problematiken kan jag hänvisa till min mer utförliga diskussion om den nordskandinaviska äldre medeltiden i boken Jarlens sekel (2002).

Kvänerna dyker upp som benämning på ett folk, eller kanske snarare på olika grupper av människor vilka fick denna samlingsterm av utomstående betraktare, när vi får skriftliga kunskaper om bygderna vid Bottenviken. Svenska, norska och ryska källor är eniga om att de var på plats innan andra nybyggare dök upp i trakten. De förekommer även i muntlig samisk tradition.

Det mest sannolika är att kväner var övriga folks term för de finsk-ugriska nybyggare som hann före svenskarna till Bottenviken med ett eller två seklers marginal. De försörjde sig genom en blandekonomi av jakt, fiske, boskapsskötsel och jordbruk. Med termen avsågs troligen alla de bofasta finskspråkiga (icke-samiska) grupper som slagit sig ned i ett geografiskt omfattande territorium vid och norr om Bottenviken. Den motsvarande finska termen är kainuulaiset, i senare källor förekommer termen kajaner. Det område kvänerna bebodde kallades Kvänland (motsvarande finska term är Kainuu), men eftersom det utgjordes av en mängd spridda bygder är det omöjligt att definiera på en karta. Politiskt var kvänerna oberoende, men vi kan inte utesluta att de stundom erkände en överherre, exempelvis furstendömet Novgorod eller norska stormän i Hålogaland. De uppskattade inte att man sökte skattlägga dem, och norska finnmarksfogdar var ej välkomna.

I svenska källor från 1300-talet brukas inte termen kväner om de svenska nybyggarnas grannar, däremot termen birkarlar. Benämningen är känd från 1328. Birkarlarna befolkade kustlandet i det som senare skulle utvecklas till Kemi, Torne, Lule och Pite socknar. Enligt en hypotes – som inte kan bevisas, men som jag finner trolig – har orden kväner och birkarlar ursprungligen syftat på samma folk; alternativt syftade birkarlar på en av alla de grupper som tillsammans kallades kväner.

Birkarlarnas ursprung är en av den svenska och finska historieskrivningens klassiska tvistefrågor. Forskarna har kommit med många olika förslag. Man har hävdat att det från början rört sig om finnar, svenskar, norrmän eller till och med tyskar. Enligt en tidigare vanlig åsikt, grundad på ortnamnsforskning, var birkarlarna finnar som härstammade från Birkala (fi. Pirkkala) i Satakunda, men detta har numera starkt ifrågasatts. Identifieringen av birkarlar som kväner är alltså en av många hypoteser. Det blir inte lättare att forska om birkarlarna om man betänker att benämningen syftade på olika yrkesgrupper. Här fanns erämän, vilka förfogade över fångstområden och fiskevatten, men också köpmän och lappfarare.

Kvänerna/birkarlarna drogs in i den svenska maktsfären under Magnus Erikssons regeringstid. De utgjorde redan bygdens lokala elit, men nu omdefinierades deras status i enlighet med västeuropeiskt sätt att resonera. De fick officiella privilegier. Den svenske kungen skyddade deras verksamhet, vilken inte fick störas av nybyggarna. Birkarlarna lär inte ha haft något emot utvecklingen. Den svenska kungamakten – alltför fjärran belägen för att vålla bekymmer – kunde i konflikter med Norge och Novgorod skänka birkarlarna stöd och hjälp. En finskspråkig storman i Tornedalen hade alltså mycket att vinna och inget att förlora på att ansluta sig till det svenska politiska systemet.

De källor vi har om birkarlarnas skatteuppbörd och lappmarkshandel tillhör senmedeltiden och 1500-talet. Här framgår att de bytte till sig fisk och pälsverk, särskilt bäver, mot vardagsföremål, som mjöl, smör, salt, kläde, vadmal, hampa och lin. Birkarlarna sålde därefter lappvarorna, samt torkad, saltad och rökt fisk, till söderifrån kommande köpmän på hamnplatserna vid Bottenviken. Som exempel på den skatt samerna erlade till birkarlarna i mitten av 1500-talet kan anföras situationen i Torne lappmark. Varje same var där tvungen att årligen leverera tre mårdskinn, alternativt tre renhudar eller sex lispund torrgäddor. Dessutom måste samerna erlägga tingsskatt i form av gäddor eller renkött för att täcka birkarlarnas uppehälle.

Dick Harrison

En följdfråga på gårdagens blogg gäller tredje puniska kriget, som enligt historieböckerna ägde rum mellan 149 och 146 f.Kr. Är det sant att detta krig i själva verket aldrig avslutades och att fred slöts så sent som 1985?

Det utdragna kriget mellan Rom och Karthago är ett av världshistoriens mest berömda pseudokrig, en konflikt som i praktiken avslutades för mer än två millennier sedan men som teoretiskt sett förblev ouppklarad ända tills nutida politiker bestämde sig för att göra en poäng av saken och sluta fred. Det finns flera liknande exempel, såsom det mer än 300 år gamla pseudokriget mellan Scillyöarna och Nederländerna (som jag möjligen kan blogga om vid senare tillfälle), men tredje puniska (pseudo-) kriget lär inneha världsrekord i långvarighet.

Alldeles som historieböckerna brukar ange slutade tredje puniska kriget med Karthagos fullständiga nederlag och införlivande i romerska riket år 146 f.Kr. Ett fredsavtal var onödigt eftersom karthagerna var krossade och deras stat upphörde att existera. På 1980-talet tyckte dock borgmästarna i Rom och Karthago – den senare tog initiativet under ett besök i Italien – att det kunde vara en kul grej att ordna ett fredsmöte och formellt stryka ett streck över de gamla fientligheterna. Så skedde också. År 1985 möttes båda parter i det gamla Karthagos ruiner och skrev under ett fredsavtal och vänskapsfördrag, vilket officiellt återställde goda relationer mellan städerna.

Dick Harrison

När jag för många år sedan besökte San Marino kunde jag läsa i en turistbroschyr att republiken ifråga deltog i trettioåriga kriget men aldrig skrev under westfaliska freden, varför den egentligen fortfarande ligger i krig med Sverige. Sedan har jag hört samma sak om Andorra, till exempel i en fråga som trillade ned i mejlboxen i augusti i år. Ligger det någon sanning i påståendet att San Marino och/eller Andorra fortfarande för ett teoretiskt krig mot Sverige?

Nej, det gör det inte. Ingendera staten har någonsin befunnit sig i krig med Sverige. När det gäller trettioåriga kriget är påståendet extra missvisande eftersom Sverige på papperet inte ens låg i krig med stater som vi i verkligheten stred emot, exempelvis Spanien; svenska och spanska trupper brakade samman vid flera tillfällen, som vid Nördlingen 1634, men våra regeringar utväxlade aldrig krigsförklaringar och formellt sett rådde fred mellan länderna. Andorras ena furste (landet hade, och har, två samregerande dylika), kungen av Frankrike, var dessutom Sveriges närmaste allierade under kriget ifråga, varför en krigsförklaring hade tett sig absurd. Till råga på allt var det skillnad på papperspolitik och realpolitik, när det kom till själva fredsuppgörelserna. Även om en viss stat vägrade att acceptera westfaliska freden kunde staten ifråga köras över av stormakterna och i realiteten tvingas acceptera freden. Så var fallet med Kyrkostaten, föregångaren till Vatikanstaten. Trots att påven fördömde westfaliska freden skulle ingen påstå att Sverige låg i krig med Kyrkostaten efter 1648, än mindre att vårt land fortfarande för krig mot Vatikanen.

Både i fallet med Andorrakriget och San Marinokriget rör det sig om så kallade vandringssägner. Ursprunget till dem är omtvistat och lär aldrig bli utrett, men det står klart att turistindustrin och kvällspressen under 1900-talets andra hälft har gett bluffarna näring.

Dick Harrison

Idag tar jag mig an en sagorelaterad fråga. I historien om Snövit förekommer dvärgarna Glader, Toker, Butter, Blyger, Kloker, Trötter och Prosit. Hur länge har dvärgarna burit dessa namn? Stammar de från bröderna Grimms version av sagan, eller är de äldre?

Nej, de är mycket yngre. Namnen dyker upp i den svenska versionen av Disneys berömda filmatisering av sagan från 1937. På engelska heter Disneys filmdvärgar Happy, Dopey, Grumpy, Bashful, Doc, Sleepy och Sneezy. Varken de svenska eller de engelska namnen kan spåras längre tillbaka än så. Faktum är att varken bröderna Grimms Snövitsaga eller några andra gamla Snövitsagor räknar upp dvärgnamn. Dvärgarna saknade namn ända till 1912, då de första gången namngavs i Broadwaypjäsen Snow White and the Seven Dwarfs. Här lystrar de till namnen Blick, Flick, Glick, Plick, Snick, Whick och Quee. Man kan även konstatera att dvärgarna har bytt namn flera gånger i senare filmatiseringar, allt efter manusförfattarnas behag.