Annons
X
Annons
X

Historiebloggen

Dick Harrison

Dick Harrison

”Jag undrar hur det kom sig att normander erövrade Sicilien. De bodde väl annars i Normandie och England. Hur hamnade de nere vid Medelhavet?” Frågan har väntat i mejlboxen i några månader. Här kommer svaret.

År 774 störtade Karl den store den siste langobardiske kungen Desiderius och övertog hans tron. Langobardernas kungarike omfattade vid denna tid nästan hela Italien utom Sardinien, Rom, Neapel och några bysantinska territorier vid kusten i söder. Men Karl fullbordade inte erövringen. Han nöjde sig med att ta kontroll över Norditalien och hertigdömet Spoleto. Det langobardiska Syditalien underkuvades inte, varför hertigen av Benevento förklarade sig självständig och upphöjde sitt hertigdöme till furstendöme. Därefter gick Syditalien sin egen väg och skapade egna politiska traditioner, en utveckling som avslutades först i samband med Italiens enande på 1800-talet.

Medan Norditalien var någorlunda enat under karolingiska kungar på 800-talet och i teorin förblev underställt en kungamakt även på 900- och 1000-talen (då många städer i praktiken var fria under sina biskopar) fördjupades splittringen i Syditalien i mitten av 800-talet. De små bysantinska territorierna Neapel, Gaeta och Amalfi gjorde sig självständiga. Furstendömet Benevento splittrades i tre langobardiska furstendömen. Araberna erövrade Sicilien och grundade ett kortlivat emirat i Bari på fastlandet. Följden blev att Syditalien förhärjades av ständiga krig och räder, något som lockade bysantinarna att attackera från öster och karolingerna från norr. Till skillnad från de senare hade bysantinarna stora framgångar och återerövrade stora delar av Syditaliens fastland.

På 1000-talet började de hårt trängda langobardiska furstarna värva äventyrare och legoknektar från norr, vilka sökte lyckan i Italien. Framför allt värvades många normander. Väl att märka var detta några decennier innan Vilhelm Erövraren lade under sig England, varför normanderna inte med nödvändighet kände sig manade att söka lyckan på andra sidan Engelska kanalen. Problemet var att legosoldaterna snart blev alldeles för många och mäktiga för arbetsgivarnas bästa. Inom kort började de bygga upp egna grevskap på langobarders och bysantinares bekostnad.

En av dessa nordfranska vikingaättlingar, Robert Guiscard (d. 1085), anlände omkring 1047 och blev hertig av Apulien 1059. Tillsammans med sin bror Roger I (d. 1101) erövrade Robert Guiscard nästan hela Syditalien, inklusive Sicilien. Normandernas välde var till en början splittrat i fristående områden, men Robert Guiscards brorson, Roger II, enade väldet och lät 1130 kröna sig till kung av riket Sicilien, vilket omfattade både ön och Syditaliens fastland. Under en tid kontrollerade normanderna även mellersta Nordafrika. Vid det normandiska hovet förenades västeuropeiska, bysantinska och islamiska traditioner inom kultur och administration.

Jag kan varmt rekommendera alla som reser i Syditalien att leta upp lämningar efter denna normandisk-mediterrana blandkultur. Siciliens normandiska katedraler och mosaiker, till exempel i Monreale och Palermo, tillhör de mest imponerande kulturskatterna från 1100-talet. Kungarna lät avbilda sig själva i mosaiker som avslöjar tydlig bysantinsk inspiration, och många kyrkor ser ut som korsningar av bysantinska kupolbyggnader och muslimska moskéer.

Dick Harrison

Hur gick det för de engelska kolonister som sökte kolonisera North Carolina redan på 1500-talet? De sägs ha försvunnit spårlöst.

Bakgrunden till kolonisationen var att Elisabet I år 1584 gav formell tillåtelse till Walter Raleigh att grunda en koloni i Nordamerika. De drömde båda om Nya världens rikedomar, och de hoppades kunna etablera en bas från vilken engelska fartyg kunde angripa spanska skepp. Raleigh for inte själv till det utsedda koloniområdet, men den expedition han sände ut anlände till Roanoke Island i dagens North Carolina i juli samma år. Man knöt kontakter med secota- och croatoaindianerna, och två personer från sistnämnda stam följde med till England. Tack vare deras berättelser kände sig Raleigh säker på framgång och sände 1585 iväg en andra expedition under Richard Grenville. En mindre koloni anlades.

Det dröjde inte länge förrän kolonisterna råkade i gräl med indianerna, och de hade ofta ont om mat. Redan påföljande år evakuerades de till England av Francis Drake, men Grenville (som anlände med en undsättningsexpedition kort tid efter Drake) lämnade kvar en mindre garnison för att kontrollera platsen. Raleigh sände iväg en tredje expedition till Nordamerika 1587, men när den kom till Roanoke Island hittades bara ett skelett – uppenbarligen allt som återstod av garnisonen. En ny koloni anlades då på samma plats, med nya kolonister. Relationerna med croatoaindianerna var dock dåliga. Rädslan spred sig i kolonin, och en bön om hjälp skickades med fartyg till England.

Det är i detta läge mysteriet tar sin början. När guvernör White for till England för att be om hjälp i slutet av 1587 fanns det 115 kolonister på Roanoke Island, inklusive den nyfödda flickan Virginia Dare, det första engelska barn som sett dagens ljus i Nya världen. På grund av den politiska situationen – kriget mot Spanien och behovet att bekämpa spanska armadan – dröjde det innan nya skepp kunde sändas över Atlanten. White lyckades visserligen skicka iväg två fartyg 1588, men inget av dem kom fram till Amerika. Först i augusti 1590 kunde han återvända till kolonin, men då fanns inget kvar – alla kolonister var spårlöst försvunna. De enda ledtrådarna, eller vad man nu skall kalla dem, var ordet CROATOAN, som ristats in på en träbjälke, och ordet CRO, som var inristat i ett träd. De hus som uppförts var försvunna. Hade kolonisterna kanske tagit sin tillflykt till Croatoan Island (dagens Hatteras Island)? White hoppades det, men en storm hindrade honom från att undersöka saken.

Engelsmännen grubblade länge över vad som hänt kolonisterna, men de lyckades inte skicka nya expeditioner till området. Spanjorerna grubblade också, eftersom de fruktade att kolonin hade haft framgång och därför kunde bli en sjörövarbas. År 1590 hittade ett spanskt skepp dit, men inga nya fakta framkom om kolonisternas öde.

Alltså: ingen vet vad som hände. Men det har sannerligen inte hindrat folk från att gissa. Till de vanligaste hypoteserna hör att kolonisterna sökte skydd hos indianer och levde resten av sina liv med dem, antingen som fångar eller som assimilerade medlemmar av indiansamhället. Till stöd för detta brukar anges att senare anlända kolonister i Nordamerika tyckte sig se europeiska män och kvinnor bland indianerna. Så sent som i början av 1700-talet påstod en skribent att han hört lokala indianer påstå sig ha vita anfäder. En annan vanlig hypotes går ut på att kolonisterna flyttade till en annan plats, där de gick ett oblitt öde till mötes när de mötte fientligt sinnade indianer. En tredje hypotes skyller på spanjorerna, som mycket väl kan ha letat sig fram till kolonin och förstört den på samma sätt som de bevisligen förstörde franska utposter i Amerika. Detta är dock föga sannolikt, eftersom spanjorerna, som nämnts, ännu letade efter kolonin 1590. En fjärde gissning går ut på att kolonisterna tröttnade på att vänta och försökte återvända till England i småbåtar men drunknade i Atlanten eller dog av umbäranden under resans gång.

Det är bara början. Jag har även hört fantasifulla teorier om ”abduction by aliens”, och det finns åtskilliga diskussioner om gamla kartor och inristningar i stenar (troligen förfalskningar) som påstås utgöra rester efter kolonisterna. Arkeologiska utgrävningar ägde rum 1998, varvid man hittade en signetring som tycks ha tillhört en kolonist vid namn Kendall. Eftersom ringen påträffades på croatoaindianernas gamla område kan fyndet tolkas som belägg för någon typ av relationer mellan indianerna och kolonisterna, men i övrigt framkom inga nya ledtrådar. För övrigt levde Kendall inte i den försvunna kolonin utan i den tidigare kolonin, som existerade mellan 1585 och 1586. Sedan 2005 pågår ett ”Lost Colony DNA Project”, som syftar till att hitta ättlingar till kolonisterna genom DNA-tester, men mig veterligen har projektet ännu inte haft någon större framgång.

Dick Harrison

Chipsen tillhör 1800-talets mest mytomspunna kulinariska uppfinningar. Det finns gott om skrönor om vem som uppfann dem och började sälja dem, och det är snudd på omöjligt att avgöra huruvida någon av dessa historier rymmer kärnor av sanning.

Den mest spridda historien handlar om George Crum, en amerikansk kock av afro-indiansk härstamning i Saratoga Springs i delstaten New York. Den 24 augusti 1853 försökte Crum tillfredsställa en missnöjd kund. Han skar tunna potatisskivor, stekte dem och saltade resultatet, med följd att kunden gick från missnöjd till mycket nöjd. Crum tjänade så mycket på sin innovation att han kunde skaffa sig en egen restaurang.

Historien kan mycket väl vara sann, men det står klart att andra kockar kom på liknande idéer under samma sekel. Enbart i USA nämns motsvarigheter i ett par kokböcker, och andra varianter utvecklades i Storbritannien. Väl att märka åt man på 1800-talet chips vid matbordet, med kniv och gaffel, inte olikt det sätt på vilket man inmundigade pommes frites. Först på 1890-talet började man saluföra chips i livsmedelsaffärer, och den verkliga boomen i chipstillverkning och -försäljning inleddes efter uppfinningen av fritösen i slutet av 1920-talet. Under påföljande decennium förändrades dessutom förpackningarna, så att chips kunde distribueras över stora avstånd i USA. För Europas del dröjde expansionen för chips i butikerna till 1950-talet.

Dick Harrison

Den transatlantiska slavhandeln är välkänd och ofta diskuterad i alla möjliga sammanhang, men hur var det med den slavhandel som ägde rum från Östafrika till Indiska oceanens länder? Den var ju mycket äldre och fortsatte att blomstra långt efter det att slavhandeln på Atlanten förbjudits. Vet vi något om dess omfattning?

När jag under det senaste året reste runt i Kenya ställde jag mig ofta frågan hur mycket slavhandeln kunde avläsas i kulturlandskapet – vad som nämndes på museer, hur mycket som fanns kvar av slavhålor och -fängelser, med mera. Problemet är att östafrikanska länder generellt sett inte är bra på att bevara och skydda kulturella lämningar, eftersom det saknas pengar och turistintresse. De européer som åker hit vill se vilda djur och bada, inte studera 1800-talets kommers med ofria, och fattiga länder har sällan råd att bevara kulturminnen för deras egen skull. Här och där kunde jag trots allt finna gott om information, till exempel i museet i Lamu. I den lilla kustbyn Shimoni kunde vi klättra ned i underjordiska grottor som enligt de lokala guiderna hade använts av araber som uppsamlingsplatser för slavar som skulle skeppas vidare.

Om vi vänder oss till bevarade källor och forskningslitteratur är det inte svårt att finna hänvisningar till östafrikansk slavhandel mycket tidigt i historien. Redan på 700- och 800-talen var exporten av ofri arbetskraft från Östafrika till Arabien så omfattande att slavplantager kunde skapas, till exempel i södra delen av dagens Irak. Här exploderade vid denna tid ett av världens mest omfattande slavuppror, som det tog kalifatet många år att nedkämpa.

Inget av detta går dock att kvantifiera, inte ens uppskattningsvis. Till skillnad från den transsahariska och den transatlantiska slavhandeln saknar vi fullständigt underlag för att beräkna antalet slavar som fördes över Indiska oceanen och Röda havet under vår medeltid och renässansperiod. Det dröjer till 1700- och 1800-talen innan källorna blir mer vältaliga, och för 1800-talets räkning kan vi tydligt se en kraftig ökning i kommersen. Den främsta orsaken var att inte bara folk i Arabien utan även plantageägare vid östafrikanska kusten efterfrågade ofri arbetskraft. För att kryddnejlike- och hirsodlingarna skulle gå med vinst behövdes ständig nytillförsel av slavar från inlandet. Araber och swahilier organiserade därför räder och slussade slavar och elfenben i karavaner från inlandsmarknader till hamnstäder. Framgången var så stor att de värsta konkurrenterna, de portugiser i Moçambique som ännu forslade slavar till Brasilien, konkurrerades ut.

Som exempel kan anges att Zanzibar, navet i den östafrikanska slavhandeln, importerade mellan 12 000 och 19 000 slavar årligen på 1860-talet enbart från hamnstaden Kilwa i dagens Tanzania. Dessutom infördes mellan 400 och 3 000 slavar årligen till Zanzibar direkt från afrikanska kusten mitt emot ön, vartill kommer att sultanen och hans familj importerade stora mängder tullfria slavar som inte hamnar i statistiken. Lägg därtill en omfattande smuggling. Allt som allt är det troligt att minst 20 000 slavar slussades in till Zanzibar varje år. Om vi även räknar med de slavar som skeppades söderifrån till andra östafrikanska hamnar stannar siffran vid mellan 23 000 och 30 000 årligen på 1860-talet.

Zanzibar och dess grannstäder stod bara för en del av slavhandeln. Dessutom fördes mängder av slavar över Röda havet, till plantagerna på Maskarenerna (under första hälften av seklet, sedan förbjöds detta) och, som ovan nämnts, ända till Brasilien (fram till 1850).

En vanlig uppskattning är att minst 1,5 miljoner östafrikanska slavar skeppades till arabvärlden, Madagaskar och Maskarenerna under 1800-talet. Vi måste också räkna med att väldiga mängder öst- och centralafrikaner dödades under krig och plundringsräder, avled av umbäranden i slavläger, omskolades till slavsoldater som själva jagade slavar, blev ofria tjänare i hushåll eller slutade sina dagar som slavar på plantagerna vid Zanzibar, Lamu, Malindi och Mombasa. Minst 20 miljoner, kanske så många som 25 miljoner, lär ha dragits in i den onda slavericirkeln i Östafrika enbart på 1800-talet. Mot detta skall ställas att den samlade transatlantiska slavhandeln mellan 1400-talet och 1800-talet omsatte mellan 11 och 13 miljoner slavar, beroende på vilken forskares beräkningar man väljer att utgå från.

Dick Harrison

För ett par månader sedan fick jag denna fråga: ”I Bibeln kallas Gud ibland Sebaot, men jag har aldrig hört talas om att folk kallar honom så, fastän många andra uttryck används. Hur kommer det sig? Vad betyder Sebaot?”

Sebaot, som också kan transkriberas Tzevaot, är ett hebreiskt ord som betyder ”härskaror”, alltså en mängd soldater som är redo att kriga. I Gamla testamentet är det av Guds attribut, och när man ser uttrycket ”Herren Sebaot”, vilket förekommer här och var i judiska och kristna skrifter, betyder det ordagrant ”ledaren för härskarorna”. Det enklaste sättet att tolka benämningen är den mest bokstavliga, det vill säga att den syftar på den gammaltestamentlige gudens krigsfolk, israeliternas väpnade styrkor.  En annan vanlig tolkning är att de härskaror som avses är änglar. I mer symbolisk bemärkelse har ordet även antagits syfta på stjärnorna.

Så mycket torde stå klart att benämningen, sett ur gammaltestamentligt perspektiv, är relativt ung. Den förekommer således inte i Moseböckerna utan i texter som författades senare. Faktum är att termen i sällsynta fall, åtminstone i Psaltaren, används om andra folks härar och inte bara om israeliternas. När Gamla testamentet översattes till grekiska (Septuaginta) behölls ordet på flera ställen oöversatt (och ersattes på andra ställen av pantokrator, ”allhärskare”). Samma praxis följdes i det grekiska Nya testamentet, och när detta översattes till latin behölls termen här och där. Därmed införlivades benämningen med den västerländska ordskatten, och där har den förblivit.

Dick Harrison

Har det stora regnskogsområdet i Brasilien fått namn efter kvinnokrigare, amazoner? Eller är det en slump att orden liknar varandra?

Det är ingen slump. Ursprunget till områdesbenämningen är att söka i den spanske conquistadoren och upptäckaren Francisco de Orellanas djärva och lyckosamma resa 1541–1542 längs den flod som sedermera skulle få namnet Amazonfloden. Floden uppkallades först efter honom och fick namnet Rio de Orellana, men senare ändrades namnet på grund av redogörelser för hur kvinnliga krigare överföll expeditionen under resans gång.

I själva verket rörde det sig knappast om renodlade kvinnliga attacker utan om anfall där indianska män och kvinnor slogs sida vid sida, men för conquistadorerna var det kvinnliga deltagandet överraskande och betydligt mer intressant att notera än att fientliga män tog till vapen. Européerna – kanske Orellana själv, kanske kung Karl I (kejsar Karl V); både uppgifterna cirkulerar – associerade till de grekiska myternas amazoner, och i förlängningen fick jämförelsen med dessa bli utslagsgivande för namnet på floden och regionen.

Dick Harrison

Var den preussiske krigarkungen Fredrik den store homosexuell? Eller bisexuell? Eller var han asexuell och uppskattade celibatet för dess egen skull? Eller dolde han sin läggning så effektivt att ingen har kunnat räkna ut hans preferenser?

Jag får ofta sådana frågor om kungars sexliv – exempelvis om Rikard Lejonhjärta (en sådan fråga besvarade jag i bloggen för några år sedan) och våra egna monarker Gustav III och Gustaf V. Flertalet lämnar jag obesvarade eftersom allt vi kan få fram är spekulationer. Men visst, nu kan det vara tid att jag tar mig an ett dylikt spörsmål. Det cirkulerar många historier om Fredrik den stores sexualitet, men utläggningarna strider inte sällan kraftigt mot varandra. Vad vet vi egentligen?

Inte mycket. Trots att Fredrik levde så sent som på 1700-talet, då källorna duggar tätt, har vi inga avslöjande utsagor eller ögonvittnesbörd som kan läggas till grund för ett säkerställt utlåtande. Obekräftade rykten har cirkulerat ända sedan kungens livstid. I en anonymt publicerad 1700-talsskrift om Fredriks privatliv utmålades han som homosexuell, något kungen valde att inte kommentera. Till saken hör att liknande skvaller har spritts om mängder av politiskt framträdande personer, till exempel vår egen medeltidskung Magnus Eriksson, utan att det finns tillstymmelse till bevis. Påståenden om homosexuella relationer har tillhört standardrekvisitan av politiskt baktaleri från antiken till nutiden. Som ytterligare exempel på ryktesspridningen kan nämnas ett utlåtande från en av kungens läkare, som hävdade att Fredrik lät skvallret om homosexuella böjelser cirkulera ostraffat i syfte att dölja något värre, nämligen att hans könsorgan var svårt skadade till följd av ett kirurgiskt ingrepp efter en könssjukdom.

Åtskilliga moderna spekulationer utgår från de konflikter Fredrik hade med sin psykopatiske far, kung Fredrik Vilhelm I, som på brutalast möjliga vis inskred mot mer än en av sonens bekantskaper. Detta drabbade både Fredriks manliga och kvinnliga vänner, och beroende på vilka man väljer att prioritera i sina tolkningar kan Fredrik uppfattas som antingen homosexuell, heterosexuell eller bisexuell – men det är minst lika sannolikt att de relationer fadern retade sig på var av platonsk (icke-sexuellt vänskaplig) natur.

Den mest omskrivna relationen är den Fredrik år 1729 utvecklade med löjtnant Hans Hermann von Katte. De var båda intresserade av flöjtspel och poesi, något den kunglige fadern föraktade såsom omilitäriskt, oekonomiskt och ointressant. Katte kände till Fredriks misslyckade plan att fly till Frankrike i syfte att undslippa faderns tyranni, och när planerna uppdagades 1730 blev han avrättad som straff för att inte ha avslöjat prinsens intentioner. Vissa har menat att Katte och prinsen hade en kärleksrelation, men det är minst lika sannolikt att prinsen hade en romantisk relation med rektorsdottern Dorothea Ritter. Vi vet att Fredrik och Dorothea, som delade musikintresset, stod varandra nära. När Fredriks flyktförsök slagit fel häktades även hon och spärrades in i spinnhuset i Spandau, ett fruktat fängelse för lösaktiga kvinnor. Hon förblev där i tre år.

Varken när det gäller den förmodade pojkvännen Hermann eller den förmodade flickvännen Dorothea finns det egentliga belägg – det enda vi vet är att de båda var Fredriks goda vänner och att de bittert fick umgälla vänskapen. Eftersom kungen beordrade en gynekologisk undersökning av Dorothea vet vi dessutom att hon var oskuld vid tiden för häktningen.

En annan sak som brukar anföras som stöd för att Fredrik var homo- eller asexuell är det faktum att han inte tålde sin fru, Elisabeth Christine. Fadern tvingade honom att gifta sig med henne, men de fick inga barn och Fredrik separerade genast från gemålen när fadern dog och han själv uppsteg på tronen år 1740. Faktum är dock att många politiska äktenskap var lika misslyckade, även i fall där vi vet att parterna var heterosexuella. Därtill kommer Fredriks hovliv i Sanssouci, där han lät uppföra ett ”tempel åt Vänskapen” med bilder som förhärligade manliga vänskapsrelationer – men detta kan lika gärna tolkas som en del av en tidstypisk antikvurm som det kan tolkas som något annat.

Det är fullt möjligt att Fredrik avstod från sexualitet eftersom han var mer uppslukad av andra passioner – krig, ekonomiska reformer, modernisering av kungariket, med mera. På senare år var kungen uppenbarligen vänligare stämd mot sina hundar än mot sina mänskliga bekantskaper, något han lär ha förklarat med orden ”hundar har alla människans goda egenskaper, utan att därmed ha deras fel”.

Dick Harrison

Stämmer det att man kan följa det svenska kulturlandskapets utveckling genom att analysera ortnamn? Går det att urskilja hur bönderna bröt ny mark genom att se hur namnen är konstruerade?

Svaret är ja. Vad man framför allt syftar på när detta förs på tal är den stora nyodlingsfasen mellan 1000-talet och 1300-talet. Från och med vikingatiden expanderade nyodlingen kraftigt ända tills digerdöden satte stopp för utvecklingen. I första hand gav sig bönderna på lättbearbetade områden som tidigare nyttjats till insamling av hö eller löv, i andra hand rena skogsmarker. De största bygdeskiljande vildmarkerna – såsom Kolmården, Tiveden och Ödmården – förblev dock obebodda. Tydligast var förändringen i de skogar som låg i nära anslutning till gamla kulturbygder. Som exempel kan nämnas att den småländska bebyggelsen vid medeltidens början hade varit koncentrerad till stora byar, men under 1100- och 1200-talen anlades tusentals enkelgårdar i bygdeperiferin.

Till viss del kan nyodlingen mycket riktigt följas genom studier av ortnamn. Expansionen avsatte spår i form av efterled på -torp, -ryd, -måla och -boda. Ordet -torp tyder på att en huvudgård med frälseman eller bryte (förvaltare) legat i centrum för bebyggelsen och att smärre jordbruksenheter anlagts av landbor eller trälar i utkanten av byn. Termen är vanligast i de delar av nuvarande Sverige där frälset varit mest talrikt – Skåne, Västergötland, Östergötland, Närke och Södermanland. De övriga efterleden uttalar sig snarare om själva nyodlingen: -ryd betyder ”röjning” (vanligt i sydvästra Sverige), -måla ”uppmätt jordstycke” (vanligt i sydöst) och -boda avser ett nyttjat utmarksområde (vanligt i norr).

Det är inte osannolikt att den svenska befolkningen fördubblades, i vissa bygder rentav tre- eller fyrdubblades, mellan 1000-talet och 1300-talet. Denna bedömning grundar sig främst på arkeologiskt och skriftligt material från Mälarlandskapen, och den kan inte användas som allmän utgångspunkt i en analys av hela Sverige. I vissa bygder var förändringen betydligt mer radikal, eftersom ingen bebyggelse alls hade funnits där tidigare.

Mot slutet av nyodlingsepoken var utvidgningen av kulturlandskapet välorganiserad. Vårt bästa exempel är koloniseringen av Norrlands älvdalar. Ärkebiskopen av Uppsala och ett antal stormän reglerade år 1327 ett par sådana områden. Markerna hade förlänats till stormännen för att de skulle bebygga och uppodla dem. År 1328 fick alla inflyttare skattefrihet. Särskilt vid Piteälvens mynning går förloppet att följa i detalj. Såväl arkeologi och pollenanalys som skrivna dokument visar hur en fast bebyggelse raskt etablerade sig under första hälften av 1300-talet.

Dick Harrison

Hur fungerade kavalleriet före riddarnas era? På 1000- och 1100-talen avgjorde ju de lansförsedda ryttarna mången drabbning, men hur agerade deras föregångare? För visst hade man kavalleri i Västeuropa även under äldre medeltid?

Det hade man, men det var förhållandevis obetydligt. Generellt sett ökade de beridna krigarnas betydelse ju längre österut man kom. I nuvarande Ukraina och Iran hade man redan under antiken bevittnat uppkomsten av ett bepansrat rytteri, möjligen uppfunnet och definitivt vidareutvecklat av sarmaterna, ett troligen iranskspråkigt nomadfolk som när de nådde som längst västerut uppehöll sig vid mellersta Donau. Dessa anföll sina fiender i stora hopar kallade katafrakter, i vilka häst och ryttare var täckta av skyddande rustning. Enligt vissa forskare var det till följd av denna militära nydaning som sarmaterna kunde krossa skyternas välde norr om Svarta havet. Något liknande kavalleri förekom dock inte i det tidigmedeltida Västeuropa, även om man experimenterade med brynjor och lamellskydd. I nuvarande England, Frankrike, Spanien och Italien användes hästen huvudsakligen som ett transportmedel för de bättre bemedlade. Om man hade råd med en häst använde man den att rida på dels för att slippa gå, dels för att kunna se ned på sina inte fullt lika väl bemedlade medmänniskor. När man nådde fram till stridsplatsen hoppade man vanligen av hästen och slogs till fots. Så sent som under den karolingiska tiden på 800-talet stred de flesta västeuropéer till fots; de första vikingarna mötte alltså infanteri, inte kavalleri.

Den enda väsentliga militära funktion som under hela epoken utfördes av beridna enheter utgjordes av vad vi skulle kalla jägar- och spaningsuppdrag. Det rörde sig om operationer av relativt små trupper, vars uppgift var att spionera på fienden, störa fienden och i värsta fall fungera som en första försvarsvåg. I Italien kallades denna enhet sculca, ett ord som slog igenom och även upptogs i bysantinsk militär terminologi genom verbet skoulkeuein. Rytteriet kunde även användas till blixtattacker via bakhåll. Helst skulle sådana ske bakom ryggen på fiendens infanteri vid nyckeltillfällen under större drabbningar. Attackerna kunde emellertid lätt slå fel, och då gällde det att hästarna kvickt orkade bära tillbaka sina ryttare till de egna linjerna. I synnerhet goterna satte sin lit till denna taktik. I och för sig blev goterna erkänt skickliga på blixtanfall med häst och spjut, men deras östromerska fiender lärde sig snart att motarbeta taktiken, vars enkelspårighet medverkade till ostrogotrikets undergång i mitten av 500-talet. Belisarius, den östromerske fältherren, lär själv ha förklarat ostrogoternas ständiga motgångar med att de inte hade vett att utveckla det bepansrade bågskytterytteri som hade uppkommit i öster. Ostrogotkungen Totila kunde visserligen sätta in sina ryttare i överraskningsanfall mot intet ont anande romerska befästningar och trupper, men i regelrätta fältslag förlorade han.

Den stora övergången från antikt sätt att strida (dvs. med tonvikten förlagd till infanteriet) till ett högmedeltida (med emfas på kavalleri) ägde rum under 800-talet och första hälften av 900-talet. Under denna epok blev det i många västeuropeiska länder normalt att härskarna försökte tvinga alla sina bemedlade undersåtar att strida till häst med brynja på kroppen och vapen i handen, en intention som förvisso funnits redan i Aistulfs langobardiska lag från 750, men som först nu genomfördes i stor skala. Inte förrän i mitten av 900-talet lärde man sig använda lansen på det sätt Hollywood har fått oss att associera med medeltiden. Först nu lyckades man förbinda stigbygeln med ny utrustning som gjorde det möjligt att ta effektivt spjärn i sadeln och så småningom byta ut det lätta spjutet mot en tung lans.

Dick Harrison

Under en stor del av det här året har jag, som många läsare av denna blogg vet, bott i Kenya. Eftersom jag är filmhistoriskt intresserad och får många frågor i detta ämne har jag även haft skäl att blogga om Kenya-filmer, till exempel om det hus där Karen Blixen bodde, som förekom i filmen Out of Africa (”Mitt Afrika”). Jag har även nämnt White Mischief (”Vitt illdåd”), i bloggen om Happy Valley-kretsen. Kenya är – visar det sig, när man granskar utbudet närmare – väl representerat i filmhistorien. Här finns även verk som The Constant Gardener (2005, filmen utspelar sig i stor utsträckning i Nairobis Kiberaslum) och Hemingwayfilmatiseringen The Snows of Kilimanjaro (1952). Men en film slår dem allesammans, åtminstone om man tillhör min tv-tittande generation: Born Free (1966) om Joy och George Adamsons liv med lejonet Elsa. Frågan är: finns det något kvar av de miljöer som filmen visar, och har filmen avsatt spår i kulturlandskapet?

För den läsare som till äventyrs inte känner till filmen kretsar Born Free kring viltvårdarparets försök att uppfostra tre föräldralösa lejonungar. Två av dem hamnar på zoo, men den tredje – lilla Elsa – lämnar de inte ifrån sig utan behåller i Kenya. Därefter inträffar en tragedi som tvingar dem att välja mellan att skicka ut Elsa i vildmarken eller deportera även henne till en djurpark. Joy Adamson lyckas rehabilitera Elsa så väl att djuret förmodas kunna klara av livet i det vilda, och trots att det krossar hennes hjärta släpper hon lejoninnan lös. När paret Adamson något år senare återkommer till området finner de att Elsa har klarat sig bra och har fått egna lejonungar – och att hon inte har glömt sina mänskliga fosterföräldrar. Historien ackompanjeras av ett av filmmusikens stora nummer, ett oförglömligt och Oscarsvinnande tema komponerat av John Barry.

Det verkligt fascinerande är att handlingen är baserad på en sann historia, som Joy Adamson själv återgav i den bok som inspirerade till filmen. George Adamson bistod dessutom som rådgivare vid produktionen. Både George och Joy fortsatte att arbeta som viltvårdare på var sitt håll i Kenyas nationalparker och viltreservat – hon i Shaba, han i Kora. Deras liv slutade olyckligt – hon mördades av en av sina före detta anställda 1980, han av somaliska tjuvjägare 1989.

Den allra största tragedin är dock vad som hände den nationalpark där Born Free utspelar sig, Meru. Lejonet Elsas berömmelse gjorde Meru till en av Östafrikas största turistattraktioner, med mängder av besökare – så många att även tjuvjägarna vällde in och sköt ihjäl så många djur att parken på 1980-talet drabbades av en katastrof. Bristen på storvilt gjorde att turistströmmen sinade och att parken föll i glömska. Under de decennier som följde, då jakten på tjuvjägarna intensifierades och de kvarlevande djuren fick vara ifred, återhämtade sig Meru, och idag räknas nationalparken som en av östra Afrikas mest bortglömda pärlor. Här kan man inte bara besöka lejonet Elsas grav utan även en naturmiljö som nästan alla turister väljer att hoppa över. När min fru och jag bodde ett par nätter i Elsas Kopje, en lika naturskön som ekologiskt medveten hotellanläggning mitt i Meru, vid paret Adamsons gamla lägerplats, kändes det nästan som om vi var helt ensamma med djuren – horder av orädda klippgrävlingar, noshörningar som drabbade samman i lekfull kamp på vägarna, mängder av lejon, flodhästar, giraffer, antiloper och allt möjligt annat. Det var en av de största naturupplevelserna i mitt liv. Och temat till Born Free ekade i huvudet hela tiden.