Annons
X
Annons
X

Historiebloggen

Dick Harrison

Dick Harrison

”Jag läste att Kanada annekterade Newfoundland. Hur kommer det sig att de kunde göra det? Var Newfoundland självständigt eller överläts det av Storbritannien?” Frågan, som nådde mig i mitten av juni, är fullt begriplig mot bakgrund av att ön på gamla kartor förefaller vara politiskt separerad från fastlandets Kanada.

Newfoundland blev officiellt en engelsk koloni redan 1583, när sir Humphrey Gilbert steg iland i St John’s och hävdade överhöghet över ön i drottning Elisabet I:s namn. Därmed fick Newfoundland en unik ställning i brittisk kolonialhistoria: ön kunde göra anspråk på rangen som Englands första koloni i Amerika. Dessförinnan hade ingen europeisk nation försökt kolonisera ön, som istället hade brukats som bas för torskfiske av portugiser, basker, fransmän och engelsmän.

Det dröjde ett bra tag innan den engelska koloniseringen kom igång på allvar, men under 1600-talets första hälft grundades en mängd bosättningar som huvudsakligen försörjde sig på fiske. Fransmännen grundade en egen koloni på 1650-talet, och under decennierna kring 1700 såg det för en tid ut som om dessa skulle lyckas ta över ön. I och med freden i Utrecht 1713 återgick den dock till brittiskt välde. Kampen om det rika fisket vid Newfoundland resulterade i nya strider mellan britter och fransmän senare under 1700-talet, men ön förblev en koloni under Storbritannien.

Newfoundlands speciella historia, samt dess rikedom på fisk, ställde ön i en särställning i förhållande till övriga brittiska Nordamerika. Detta medverkade till invånarna år 1869 vägrade ansluta sig till Dominion of Canada, som hade bildats 1867 genom en sammanslagning av andra brittiska kolonier norr om USA. En dominion var en självstyrande stat inom ramen för brittiska imperiet. I och med det förblev Newfoundland, till skillnad från Kanada, en brittisk koloni. Detta ändrades först 1907, då även Newfoundland fick dominion-status med samma statsrättsliga ställning som Kanada. Om historien slutat där hade Newfoundland – liksom en del av Labrador, som kom att administreras från ön – idag räknats som en självständig stat med Elizabeth II som överhuvud. Men så blev inte fallet.

Under mellankrigstiden led Newfoundland svårt av de dåliga tiderna. Problemen bottnade inte bara i världsdepressonen och nedgången i fiskpriset utan också i de stora skulder regeringen dragit på sig till följd av deltagandet i första världskriget. På 1930-talet hade Dominion of Newfoundland så stora problem att den lagstiftande församlingen kapitulerade inför de oöverstigliga svårigheterna och 1934 överlät makten till en regeringskommission som tillsattes från London. Under ett och ett halvt decennium ägde inte ett enda val rum i Newfoundland. Med andra världskriget följde ett ekonomiskt uppsving, som fick många öbor att yrka på att återfå den position Newfoundland haft före 1934. Britterna var dock tveksamma, liksom många öbor som hellre ville lyda under samma styre som Kanada.

Frågan löstes genom två folkomröstningar 1948. I den första röstade 44,5 procent för att Newfoundland skulle styra sig självt, medan 41,1 procent röstade för att gå ihop med Kanada och 14,3 procent ville att britterna skulle fortsätta styra via en kommission. Eftersom ett vinnande alternativ måste ha mer än 50 procent av rösterna blev det en andra folkomröstning med bara två möjliga alternativ. Nu röstade 52,3 procent för en konfederation med Kanada och 47,7 procent för ett självständigt Newfoundland. Officiellt förenades Kanada och Newfoundland den 31 mars 1949.

Dick Harrison

”Den moderna svenska folkbokföringen anses väl en av de främsta i sitt slag, men det har funnits många registreringar av undersåtar/skatteskyldiga/fastighetsägare/medborgare o.d. under historiens gång. Hur var det med den skattskrivning som nämns i julevangeliet? Metoden att alla skulle bege sig till sin ursprungsort verkar otroligt krånglig för att komma från de praktiska romarna.” Denna fråga trillade in i mejlboxen för ett par månader sedan. I likhet med många andra spörsmål har den fått vänta länge på ett svar – jag lider sannerligen inte av brist på frågor att hantera.

Skattskrivningen är inte påhittad av julevangeliets författare utan fullt historisk. Den beordrades mycket riktigt av romarna och genomfördes (såsom anges i julevangeliet) av Publius Sulpicius Quirinius, guvernör i Syrien. Tidpunkten var år 6 och 7 e.Kr. Det faktum att detta rimmar illa med att Jesus skall ha fötts innan kung Herodes den store dog år 4 f.Kr. har varit föremål för åtskilliga lärda diskussioner, som det inte finns utrymme att kommentera i detta blogginlägg. Skattskrivningar av den här typen var under alla omständigheter vanliga tidsmarkörer när händelser skulle anges, varför det inte är besynnerligt att den bildar utgångspunkt för skildringen av Jesu födelse.

Bakgrunden var att romarna tidigare inte hade kontrollerat området ifråga annat än indirekt. Sedan Herodes Archelaos, den av Herodes den stores söner som regerat över Judeen, Samarien och Idumeen, avsatts år 6 e.Kr. tog emellertid Rom total kontroll över de tre regionerna, som omvandlades till en provins. Quirinius och hans medhjälpare fick i uppdrag att genomföra en folkräkning för beskattningssyfte. Flavius Josephus, som skrev om händelsen några decennier senare, berättar att skattskrivningen föranledde ett uppror under ledning av Judas från Galileen, vilket visserligen nedkämpades men gav upphov till selotrörelsen, den ryktbara judiska motståndsrörelsen mot romarna.

Det rörde sig alltså om en regional skattskrivning, inte om en skattskrivning av hela det romerska imperiet. Vi saknar konkreta redogörelser för hur registreringen i Judeen, Samarien och Idumeen gick till, men tack vare uppgifter om liknande skattskrivningar i Egypten har vi ledtrådar till hur romarna gick till väga. Den ansvarige för varje hushåll, i regel husfadern, tvingades lämna utförliga redogörelser för hushållets egendom, medlemmar, anställda, inneboende och slavar.

I Lukasevangeliet skildras skattskrivningen, såsom jag antar att alla läsare av denna blogg vet, på ett helt annat sätt. Angivelsen att Augustus skulle ha skattskrivit ”hela världen” stämmer inte med det verkliga scenariot, i synnerhet som Augustus egna skattskrivningar endast berörde romerska medborgare. Dessutom tvingade romarna inte sina undersåtar att färdas till sina släkters hemstäder för att skattskrivas; Josef borde alltså inte ha tvingats bege sig från Nasaret till Betlehem. I en romersk skattskrivning var det de registrerande ämbetsmännen, inte de registrerade undersåtarna, som måste förflytta sig från plats till plats. Maria (som inte var ledare för hushållet) borde inte ens ha varit inblandad annat än som passivt registreringsobjekt.

Lukasevangeliets författare har alltså gjort sig skyldig till ett antal misstag. Varför? Antagligen eftersom han var mer intresserad av att förklara varför Jesus (som kom från Galileen) föddes i Betlehem i Judeen (där Messias skulle födas), samtidigt som han önskade poängtera Jesu anknytning till Davids hus.

Dick Harrison

Idag släpper jag fram en fråga om ett av världens mest ryktbara mytologiska flygfän: fågel Fenix. Har namnet Fenicien något med fågeln att göra? Namnet Fenix lär ju komma från grekiskans phoinix, som betyder purpurfärgad, och purpur var en av feniciernas handelsvaror.

Berättelserna om fågel Fenix hör hemma i grekisk mytologi, men de var också populära hos antikens kristna, varför de fördes vidare in i medeltidens Europa. Det skall ha varit en långlevad fågel vars utdragna levnad bottnade i att den kunde återfödas i cykler. När en fenix blir riktigt gammal brinner den upp och blir till aska, men ur askan reser sig alltid en ny fenix.

Den grekiska termen för fenix, phoinix, är samma ord som termen för purpur, men det finns ingenting i de äldsta källorna som ger vid handen att fågeln skulle ha associerats med fenicierna i nuvarande Libanon och Syrien. En av de tidigmedeltida författare som förmedlat antikens idéer om Fågel Fenix till oss, ärkebiskop Isidorus av Sevilla, noterar endast att namnet beror på att fågeln är purpurfärgad. Isidorus kan självfallet ha rätt, men det är inte nödvändigt. Hans verk tillkom på 600-talet e.Kr., medan äldsta kända förekomst av ordet är daterat till grekisk bronsålder: po-ni-ke i Linear B-texter från mykensk tid, tillkomna ett och ett halvt millennium, eller mer, före den visigotiske ärkebiskopens levnad.

Många forskare har menat att grekernas po-ni-ke/phoinix härstammade från berättelser om en egyptisk solfågel, benu, men inte heller detta kan beläggas. Det mycket väl ha varit tvärtom: att den grekiska mytfågeln inspirerade till den egyptiska. Till saken också hör att det finns gott om paralleller även i andra folks myter, till exempel hos perser, ryssar, turkar, kineser och japaner.

Dick Harrison

Den verklige Tristan skall ha varit en skotsk prins som hette Drust, Talorcs son. Stämmer det? – undrade en frågeställare för någon månad sedan.

I de medeltida sagorna om kung Artur och riddarna kring runda bordet uppges att Tristan, välkänd för den i operavärlden odödliga kärlekshistorien med Isolde, var en ädling från Cornwall. Han skall ha varit nära besläktad med landets kung Mark. Denne riddarhjälte dyker först upp i nordfransk och bretonsk tradition på 1100-talet, varefter historien broderades ut under påföljande sekler. Frågan är alltså om det finns en betydligt äldre historisk bakgrund till sagogestalten.

En stundom anförd möjlighet är att, som frågeställaren är inne på, blicka mot Skottland. I en piktisk krönika, troligen nedtecknad på 900-talet och sedan länge förlorad så när som på en kungalista, förekommer namnet Drest, som även kan stavas Drust. Den latinska formen Drustanus liknar Tristanus/Tristan så mycket att vissa har antagit att det finns ett samband. Om ett sådant verkligen existerar kan historien om Tristan ha spritts över den brittiska övärlden till Bretagne och vidare till Frankrike. Namnet dyker dock upp även i andra sammanhang, till exempel i ett dokument från Sankt Gallen i nuvarande Schweiz i början av 800-talet, varför vi inte nödvändigtvis behöver leta efter en piktisk kung eller prins för att hitta en original-Tristan.

De som inte tror på ett skotskt ursprung brukar hålla fast vid den medeltida legendens fokusering på Cornwall. Det finns faktiskt en sten (”Tristanstenen”) i Cornwall, möjligen från 400-talet eller 500-talet, var latinska inskrift lyder DRVSTANVS HIC IACIT / CVNOMORI FILIVS, ”Här vilar Drustanus / Cunomorus son”. Enligt 1500-talsförfattaren John Leland har det tidigare funnits en tredje rad: CVM DOMINA OUSILLA (”med fru Ousilla”). Huruvida Lelands uppgift är med sanningen överensstämmande är omöjligt att avgöra, men det ger sig självt att raderna har resulterat i vidlyftiga spekulationer om huruvida Drustanus, Ousilla och Cunomorus är identiska Tristan, Isolde och eventuellt kung Mark.

Väl att märka är allt detta lösa spekulationer. Tidsavståndet mellan de tidigmedeltida Drest- och Drustanusfigurerna och den legend som vi möter på 1100- och 1200-talen är alldeles för stort för att en identifiering skall vara möjlig.

Dick Harrison

Är det klarlagt att Göbekli Tepe är runt 12 000 år gammalt, som det nu står överallt i fakta och filmer på youtube? – Frågan trillade in i min mejlbox för några månader sedan, och det är hög tid att jag tar mig an den.

Göbekli Tepe (”Isterbukskullen”) är namnet på en kulle (tell) i södra Turkiet som sedan mitten av 1990-talet varit en viktig arkeologisk utgrävningsplats. Det som gjort platsen till en sensation är, alldeles som impliceras av frågan, dess ovanligt höga ålder. De monument som tyska arkeologer frilagt på Göbekli Tepe stammar från 9000-talet, 8000-talet och 7000-talet f.Kr. Utvärderingarna ger vid handen att platsen besöktes och var i bruk – gissningsvis för rituella syften – under två kronologiska faser. I den första fasen restes hundratals pelare, ca fem-sex meter höga, i ett tjugotal cirklar. Långt senare, i den andra fasen, restes betydligt mindre pelare i rektangulära rum. Till de mest intressanta fynden hör de reliefer och skulpturer som påträffats, bland av ett krokodilliknande djur, vilka är överraskande skickligt gjorda. När Göbekli Tepes pelare restes var jordbruk och boskapsskötsel ännu inte introducerade i Främre Orienten, varför det är rimligt att anta att de människor som var ansvariga för bygget och konstverken var jägare och samlare.

Forskarna är osäkra på hur långt tillbaka i tiden platsen verkligen har utnyttjats. Ovanstående angivelse skall tas för vad den är: en uppskattning baserad på fynd som gjorts i de blott fem procent av fornminnet som man hunnit gräva ut. Det är alltså fullt möjligt att vi så småningom måste omvärdera Göbekli Tepe och att platsen är ännu äldre än vi idag har skäl att tro, men redan i nuläget gäller den för att vara den äldsta kända kultplatsen på jorden.

Dick Harrison

Varför använde SS dödskallen som symbol? Var det något som Himmler hittade på, eller har dödskallen djupa rötter i tysk militär tradition?

Totenkopf-symbolen var ingen SS-innovation. Tecknet med dödskalle och korslagda ben har använts i hundratals år, minst, och är, som flertalet läsare av bloggen säkert vet, ännu mer förknippad med sjöröveri än med SS. Inom den tyska militären kan symbolen spåras åtminstone till mitten av 1700-talet, då Fredrik den store brukade den som emblem inom preussiska kavalleriet, närmare bestämt som symbol för husarregementen. Under Napoleonkrigen började även soldater från Braunschweig bära Totenkopf-symbolen. Det är lätt att hitta bilder av tyska officerare från 1800-talet och första världskriget, långt innan någon kom tanken att grunda SS, som stolt visar upp sig med dödskallesymbol.

Under Weimarrepublikens tid bars Totenkopf av åtskilliga militanta tyskar, både inom frikårer och i reguljära trupper, framför allt som tecken på kontinuitet med det förflutna. Det var i detta skede som även det nygrundade SS tog symbolen till sig, uppenbarligen på initiativ av Julius Schreck, ledaren för Hitlers livvakt.

Det bör påpekas att SS inte var ensamma om att bära Totenkopf i Tredje riket. Emblemet kunde även beskådas på enheter inom tyska armén och flygvapnet. Lägg därtill att liknande symboler i modern tid har brukats av enheter inom bland annat italienska, polska, brittiska, australiska och sydkoreanska armén, liksom av vissa bataljoner inom amerikanska marinkåren. Att vi trots detta ideligen förknippar symbolen med SS beror på att det är så vi brukar se den i filmer och tv-serier om andra världskriget.

Dick Harrison

Den gammaltestamentlige profeten Jona är mest känd för att ha blivit slukad av en val och överlevt i djurets mage innan han kastades upp på land för att fullgöra sitt predikaruppdrag i den assyriska huvudstaden Nineve. Hur kunde man komma på tanken att introducera valen i berättelsen? Var den typen av stora valar verkligen allmänt kända av folk vid Medelhavet under forntiden?

Här rör det sig om ett gammalt missförstånd. Det står inte ”val” i Bibeln. Hebreiskans dag gadol bör översättas med ”stor fisk”. Förvisso uppfattade man i äldre tid felaktigt val som en fisk, men att därifrån dra slutsatsen att den hebreiska benämningen nödvändigtvis måste syfta på just val är att gå för långt.

När Gamla testamentet under antiken översattes till grekiska i det verk som kallas Septuaginta omvandlades dag gadol till grekiskans ketos megas, som också betyder just ”stor fisk”, närmast med konnotationen ”sjöodjur”. I Hieronymus latinska bibelöversättning, Versio Vulgata, blev detta piscis granda, fortfarande ”stor fisk”, men i Matteusevangeliet (Matt. 12:40), där Jonas öde också omnämns, latiniserades det grekiska ordet till cetus. Det var på detta sätt valen gjorde entré i historien. I ett senare skede kom nämligen ordet cetus att syfta på just val, vars latinska benämning än idag är Cetacea. I bibelöversättningar från 1500-talet och framåt, till exempel i William Tyndales engelska version från 1534, översätts det djur som hänvisas till i Matteusevangeliet som val, och i västeuropéernas folkliga uppfattning kom Jona att bli intimt förknippad med Atlantens största däggdjur.

Dick Harrison

När och varför upphörde den svenska rivningshysterin? På 1950- och 1960-talen totalförstördes ju mängder av gamla svenska stadskärnor när det skulle göras plats för Domusvarhus, kommunhus och massor av nya hyrelägenheter. Hur lyckades man dra i bromsen?

Bakgrunden till det som i efterhand har kallats rivningshysterin var det faktum att Sverige ännu i början av 1950-talet hade några av Europas sämsta bostäder. Standarden var pinsamt låg, i synnerhet som landet kommit undan båda världskrigen och inte längre kunde betecknas som fattigt. Det fanns en stor vilja att riva det gamla och bygga nytt, och tack vare de goda tiderna saknades inte pengar att förverkliga visionerna. Alltså fick stadsplanerarna och byggherrarna grönt ljus, med välkänt resultat för alla som sett en svensk storstad med (idag nästan osynliga) historiska rötter. Det öde som drabbade Klarakvarteren i huvudstaden (en del av den så kallade Norrmalmsregleringen) är bara ett av otaliga exempel. Samtidigt förstorades städerna genom anläggandet av nya förorter, flertalet (men inte alla) byggda i modernistisk stil.

I Stockholm höjdes röster mot rivningarna redan när det begav sig, men i landsortsstäderna opponerade sig påfallande få mot att saneringen av stadskärnorna utgjordes av rivning snarare än ombyggnad och restaurering av befintliga hus. Ingen folkrörelse uppstod för att bevara de många landshövdingehus i Göteborg som förstördes; det historiska kulturarvet stod helt enkelt inte högt i kurs i dåtidens Sverige. Det bör också påpekas att det skulle ha kostat betydligt mer att restaurera byggnader med dålig boendestandard än det kostade att riva och bygga nytt, vilket var ett starkt argument för det senare alternativet.

I flertalet svenska städer var de ansvariga mycket stolta över sina nya stads- och kommuncentra, vilket bland annat omvittnas av de många färglagda vykort som producerades på 1950- och 1960-talen. Idag upplever vi dem i regel som patetiskt trista, närmast skrattretande, men så var inte fallet när de tillverkades.

Till slut vände vinden och ord som ”rivningshysteri” blev vanliga. Den symboliska skiljelinjen brukar dras vid almstriden i Kungsträdgården 1971, som tvingade politikerna i Stockholm att tänka om. Följden var Cityplan 1977, som på ett helt annat sätt än tidigare stadsplaner tog hänsyn till stadens historiska gatunät. Dessutom började kassan sina. I mitten av 1970-talet drabbades västvärlden, även Sverige, av en ekonomisk kris som reducerade möjligheterna för nya projekt. Till saken hör att två av argumenten för rivning och nybyggnation – bostadsbristen och den låga standarden – vid det laget hade avhjälpts. Brist på pengar och brist på behov gjorde det lättare för politikerna att bli lyhörda för kulturarvsbevarare och människor som tyckte att de nya stadsmiljöerna var tråkiga och sterila. Från och med sent 1970-tal prioriterade man istället byggandet av låga hus som låg tätt inpå varandra, ungefär som i vissa av de gamla stadsmiljöer man tidigare gjort sitt bästa för att rasera.

Dick Harrison

Frågan avser Stora Zimbabwe, en ruinstad i sydöstra delen av den republik som fått sitt namn av ruinerna. Stora Zimbabwe räknas allmänt som det mest imposanta ruinområdet söder om Sahara och står i en klass för sig när det gäller äldre lämningar av stenhus och -palats i Afrikas inland. I synnerhet de mer än elva meter höga murarna, konstruerade utan murbruk, har gjort platsen känd.

Ingen forskare betvivlar idag att Stora Zimbabwe har utgjort säte för afrikanska kungar, men exakt tidpunkt och etnicitet är inte helt klarlagda. Skälet till osäkerheten är att vi saknar skriftliga källor från det folk som bebodde staden under dess glanstid. Inte förrän 1531, då portugisen Vicente Pegado, som var baserad i kuststaden Sofala, berättade om platsen får vi skriftlig information om Stora Zimbabwe, eller Symbaoe, som han benämnde staden. Européernas utforskning av orten dröjde till andra hälften av 1800-talet, då många av dem till råga på allt vägrade acceptera att det monumentala byggnadsverket hade rests av ett afrikanskt folk. Det bör påpekas att det finns hundratals liknande (men mindre) byggnadsverk i angränsande delar av södra Afrika, vilka också kallas zimbabwe, varför ordet ”Stora” brukas för att särskilja anläggningen ifråga från de övriga.

En vanlig åsikt är att staden byggdes av förfäder till shonafolket, tillhöriga den så kallade Gokomerekulturen. Ordet zimbabwe är ett shonaord som antingen betyder ”stora stenhus” eller ”vördade hus”. Troligen inleddes byggandet av huskomplexen på 1000-talet och fortsatte till 1300-talet. Flertalet historiska hypoteser gör gällande att det kungarike som var baserat på staden blomstrade mellan ca 1200 och mitten av 1400-talet och att dess makt grundades på kontrollen av regionens rika guldgruvor och elfenbenshandel. Att riket, och därmed staden, började förfalla i mitten av 1400-talet berodde troligen på att en rivaliserande statsbildning, Mutapa, växte fram i norr och konkurrerade ut Stora Zimbabwe.

Dick Harrison

Som i fallet med så många andra frågor handlar det om definitioner. Menar man den typ av sushi som vi äter idag, eller avses även dess föregångare?

Original-sushin, så kallad narezushi, är en urgammal sydöstasiatisk maträtt som spred sig till Kina och därefter importerades av japanerna under vad som i Europa betecknas som tidig medeltid, kanske på 600-, 700- eller 800-talet. Men narezushi har inte mycket gemensamt med det vi beställer in från dagens sushikök. Narezushi var saltad fisk som bäddades in i jäst ris och fick ligga där i månader, varefter riset skalades bort och fisken inmundigades. Poängen var inte att få god mat utan att bevara fisken, något som åvägabringdes genom jäsningen av riset. Logiken påminner en hel del om fiskjäsning på andra håll i världen (svensk surströmming, norsk rakfisk, etc.).

I nästa skede vidareutvecklade japanerna kombinationen av ris och fisk på mångahanda vis. Ett känt exempel, som blomstrade på 1300- och 1400-talen, var namanare. Denna rätt gav större utrymme för färskt fiskkött, något som vittnar om att man inte längre var primärt intresserad av att bevara mat under längre tid utan prioriterade smaklökarna. På 1600- och 1700-talen frångick japanerna alltmer traditionen att jäsa riset, vilket var ett stort steg i utvecklingen av dagens traditioner. De flesta av oss skulle likväl inte utan vidare identifiera resultatet som sushi.

De typer av sushi som vi äter idag är av betydligt senare datum. På 1800-talet uppkom en ny matkultur i Edo (dagens Tokyo), där man sålde mat från vagnar som flyttades runt på stadens gator. Här lanserades nigiri sushi, den välkända variant som går ut på att man formar en avlång massa (ojäst) ris och lägger fisk ovanpå. Av hävd brukar den legendariske Hanaya Yohei (1799–1858) få äran av uppfinningen. Väl att märka dröjde det ända till 1900-talet innan denna typ av sushi började smaka som vi förväntar oss. På 1800-talet preparerades gärna fisken genom marinering i soja eller vinäger innan den lades på riset, allt för att den skulle hålla sig bättre innan kunderna köpte och åt den.