Annons
X
Annons
X

Historiebloggen

Dick Harrison

Dick Harrison

Var det indierna eller perserna som uppfann schack? På flera håll kan man läsa att det var indierna, men hur går det ihop med den lika vanliga angivelsen att ordet kommer av persiskans ord för härskare, shah?

Allt vi vet tyder på att schack är en uppfinning från norra Indien. Tidiga former av schack förekom på Guptadynastins tid, det vill säga på 400- och 500-talen e.Kr., där det hänvisades till som chaturanga (”fyra delar”). Namnet syftar på fyra vapenslag – fotsoldat, ryttare, elefant och stridsvagn – vilka symboliserades av pjäser som fick röra sig över spelbrädet på olika sätt. Vissa menar att spelet har ännu äldre nordindiska rötter och stammar från kushanernas imperium under seklerna vid Kristi födelse, men jag har inte sett några avgörande belägg för detta. Det finns till och med spekulationer om att schack går tillbaka på en typ av spel som var populärt i induskulturens städer, som Harappa och Mohenjo-daro, under bronsåldern.

Att även Iran förekommer i diskussionerna beror på att perserna i ett tidigt skede importerade spelet från Indien och vidareutvecklade det. Så skedde senast under decennierna kring 600, troligen tidigare, det vill säga när den sasanidiska dynastin härskade i landet. Perserna kallade spelet chatrang, vilket senare, efter den arabiska erövringen, ändrades till shatranj. Ordet schack går mycket riktigt tillbaka till den persiska eran, då man använde ordet shah (”härskare”) vid angrepp på motståndarens kung, och shah mat (”härskaren är hjälplös”) när man positionerat motståndaren i ett läge där denne bara kunde förlora. Från Iran spred sig spelet till stora delar av den muslimska världen och därifrån till Europa på 800- och 900-talen.

Dick Harrison

Varifrån kommer uttrycket might makes right (”makt ger rätt”)? Har det med darwinism att göra eller är det äldre än så? Rör det sig om moral eller cynism?

Might makes right (”makt ger rätt”, eller i en annan populär ordalydelse: ”makt är rätt”) är en sentens som ofta används som uttryck för den socialdarwinism som växte fram i västvärlden under andra hälften av 1800-talet – tanken att den anpassningsbare inte bara överlever utan har rätt att ta makten och skapa moraliska koder för hur världen skall styras. Liknande idéer fanns dock långt före 1800-talet och är belagda redan under antiken, till exempel i det latinska uttrycket vae victis, ”ve de besegrade”. Den grekiske historieskrivaren Thukydides för ett sådant resonemang i sitt verk om det peloponnesiska kriget, men utan att använda exakt de ord som förekommer i 1800-talets språkbruk: ”de starka gör vad de kan och de svaga lider vad de måste lida”. I Staten låter Platon sofisten Thrasymachos ställa sig bakom idén att ”rättvisa är inget mer än den starkares vilja”.

Om vi begränsar sökandet till 1800-talet finner vi att uttrycket might makes right dyker upp år 1846, före socialdarwinisternas intåg på scenen. Upphovsman var den amerikanske pacifisten Adin Ballou, som inte höll med om sentensen men menade att världens härskare numera i praktiken använde sig av den.

Dick Harrison

Varifrån kommer kaffet ursprungligen? Är det något turkarna uppfann, eller är det en etiopisk dryck? Eller en jemenitisk? I böcker och broschyrer står det allt möjligt om saken.

Kaffets ursprung är omsvärmat av myter som vi bör ta med stora nypor salt, men det är ett faktum att de araber som berättade myterna i de allra flesta fall förlade handlingen till Etiopien. Det berättas att en jemenitisk sufier färdades i landet och noterade att särskilt livfulla fåglar åt av speciella bär. När han själv smakade bären fylldes även han av energi. Andra legender länkar kaffet till den jemenitiska staden Mocka, där folk tidigt skall ha tagit drycken till sig. Ytterligare andra legender förknippar det äldsta rostade kaffet med etiopiska kloster, där drycken lär ha upptäckts av en slump. Ingen av dessa historier kan dock verifieras. Analyser av växten har inte gett avgörande bevis på varifrån den stammar, men de flesta som uttalar sig i frågan brukar mena att oromofolkets förfäder i Etiopien sannolikt var de första som utvecklade en fallenhet för kaffe.

Senast på 1300- eller 1400-talet hade araberna i Jemen börjat importera bönor från Etiopien, anlagt egna odlingar och införlivat kaffet med sin kultur. Från hamnstaden Mocka spred sig kaffedrickandet norrut. På 1500-talet var kaffet välkänt i hela Främre Orienten och spred sig vidare till Balkan och Italien. Arabernas roll som förmedlare av drycken framgår av själva ordet kaffe, som kan härledas från arabiskans qahwa, vilket i sin tur inspirerade till turkiskans kahve.

Dick Harrison

Idag för hundra år sedan förklarade Österrike-Ungern krig mot Serbien, och den ”svarta vecka” som resulterade i första världskriget tog sin början. Efter kriget tvingades Tyskland ta på sig en krigsskuld som i efterhand har blivit djupt, och med rätta, kritiserad, eftersom orsakerna till att kriget började var betydligt mer komplicerade. Den enskilde tysk som blev mest kritiserad var kejsaren själv, Vilhelm II. Hur skyldig var han egentligen? Drev han personligen på Österrike-Ungern att förklara krig?

Man kan säga mycket om Vilhelm II, men på den här punkten är det – sett i ljuset av bevarade dokument – omöjligt att skuldbelägga honom. Huvudskälet var att kejsaren vid tiden för första världskrigets utbrott inte längre hade det inflytande som gjorde det möjligt att driva en aktiv utrikespolitik. Det var i stor utsträckning Vilhelms eget fel. Hans personliga politiska utspel och obetänksamma manövrar under föregående decennier hade steg för steg urholkat den makt han hade kunnat utöva i början av sin regeringstid. Jag bloggar gärna mer om detta någon annan gång, men nu räcker det med att konstatera att det inte var Kaisern som lade ut riktlinjerna för Tysklands utrikespolitik. Militärer (som Helmuth von Moltke) var viktigare, men allra viktigast var det politiska etablissemanget och rikskanslern. Faktum är att Vilhelm II inte ens var på plats när den kris som resulterade i första världskriget bröt ut – han befann sig till havs på en sommarkryssning.

Om det fanns en tysk som var mer skyldig än de övriga till att landet bidrog till att första världskriget startade var det kansler Theobald von Bethmann Hollweg, som innehade ämbetet mellan 1909 och 1917. Tillsammans med den tyske utrikesministern Gottlieb von Jagow backade Bethmann Hollweg upp Österrike-Ungerns ledning i dess ambition att kväsa Serbien efter mordet på ärkehertig Franz Ferdinand i Sarajevo. Bethmann Hollweg ville att österrikarna och ungrarna skulle provocera fram det önskade kriget mot grannen i söder och stödde dem med all kraft.

Kvällen 26 juli, en dag efter det att österrikarnas ultimatum sändes till Belgrad, mötte Vilhelm II (som avbrutit kryssningen) Bethmann Hollweg på järnvägsstationen. Kanslern var rädd att kejsaren skulle ta illa upp över den politik han fört, och kejsaren var mycket riktigt rasande. Kanslern erbjöd sig att avgå, men kejsaren beordrade honom att stanna kvar och hantera den situation han själv skapat – han lär ha sagt något i stil med ”du har gjort den här måltiden, nu måste du äta den!”

När det under påföljande vecka stod klart att ryssarna ställde sig på Serbiens sida, att fransmännen skulle hjälpa dem och att även Storbritannien riskerade att bli indraget i ett storkrig backade Bethmann Hollweg och försökte bromsa utvecklingen – han ville under inga omständigheter hamna i en situation där Tyskland måste kämpa även mot britterna. Alltså började han utöva påtryckningar på Österrike-Ungern. Men kanslerns plötsliga fredsvilja kom för sent. När den ryska mobiliseringsordern sändes ut hamnade krisen i en ny fas, där andra överväganden än de tidigare var av nöden. Kanslern måste nu förbereda sig på ett ryskt anfall i öster och ett eventuellt tvåfrontskrig, eftersom Frankrike var allierat med Ryssland. Bethmann Hollweg var i och för sig glad över att Ryssland mobiliserade före Tyskland och därmed ställde landet inför ett fait accompli. Nu var ju tyskarna tvungna att mobilisera själva och kunde skylla på att det var ryssarnas fel. Nästan hela det politiska Tyskland, även socialdemokraterna, ställde sig i detta läge på kanslerns sida och accepterade att man började förbereda sig på krig.

Under denna vecka försökte Vilhelm II vid flera tillfällen dra i bromsen. Han var god vän med tsar Nikolaj II och brevväxlade sedan länge med honom (på engelska). De båda kejsarna sände smått desperata telegram till varandra för att övertyga den andre om vikten att hålla ihop för det gemensamma bästa och stoppa kriget. Vilhelm försökte få ”Nicky” att inse att österrikarna inte var helt fel ute i kriget mot Serbien, medan Nikolaj sökte få Vilhelm att inse det motsatta och stoppa österrikarna. Vilhelm sände ut fredstrevare och fredsplaner som påminde mycket om dem som tidigare presenterats av den brittiska regeringen. Samtidigt var han personligen mycket upprörd över att Storbritanniens ledning var beredd att gå ut i krig mot Tyskland (han lär vid ett tillfälle ha sagt ”mormor skulle aldrig ha tillåtit det!”, syftande på att hans mormor Victoria hade varit drottning av Storbritannien), och han gick med på att skriva under mobiliseringsordern när nyheten kom att ryssarna hade mobiliserat.

Ju mer krisen utvecklades, desto bittrare blev Vilhelm II över att hans planer gick upp i rök och över att hans utländska vänner – främst tsaren och kung Georg V i Storbritannien – inte hjälpte honom. Den 31 juli konstaterade han (helt felaktigt) att det krig som nu hotade att bryta ut var en följd av att ”England, Ryssland och Frankrike har kommit överens” om att utnyttja den österrikisk-serbiska konflikten som en förevändning för att starta ett krig med målet att krossa Tyskland. Även efter detta tog dock kejsaren diverse fredsinitiativ. När britterna föreslog att man skulle garantera att Frankrike förblev neutralt accepterade Vilhelm förslaget genast, men hans instruktion att tyskarna bara skulle förbereda sig på krig mot Ryssland kördes över av den egna generalstaben, som förklarade att det var omöjligt att hejda krigsförberedelserna i väster.

Dick Harrison

För ett par månader sedan fick jag denna fråga: ”Idag såg jag en brittisk dramadokumentär om Pompejis undergång. I programmet sa de att Pompeji återupptäcktes 1594. Men i Alf Henriksons bok Antikens historier står det att Pompeji återupptäcktes samma år som slaget vid Poltava, 1709. Vilket är det rätta svaret?”

Upptäckten av Pompeji var en indirekt följd av ett kanalarbete. Mellan 1594 och 1600 grävdes en underjordisk kanal för att avleda vatten från floden Sarno till Torre Annunziata. Plötsligt hittade man murar och väggar med målningar och inskrifter. Sedan arkitekten Domenico Fontana börjat gräva ut platsen hittades snart ytterligare fresker, men eftersom viljan att göra något stort av fyndet saknades täckte man över ruinerna och lät dem ligga; det har diskuterats huruvida övertäckningen berodde på att freskerna kan ha varit av erotisk natur.

Det som på allvar fick omvärlden att vakna var upptäckten av grannstaden Herculaneum, som även den förstörts av Vesuvius utbrott. Ruinerna upptäcktes av en slump 1738 när arbetare höll på att lägga grunden till ett sommarpalats för kungen av Neapel. När kungen insåg vad som hittats drog man slutsatsen att även andra försvunna orter borde kunna lokaliseras. En utgrävning skulle resultera i att det regerande kungahuset Bourbon fick ökad internationell prestige. Följaktligen inleddes grävningar i mars 1748 under ledning av Rocque Joaquin de Alcubierre, och fynden lät inte vänta på sig. Den inledande bristen på värdefulla upptäckter gjorde dock att man länge prioriterade utgrävningar i Herculaneum.

En ny våg av undersökningar inleddes 1754, och under det decennium som följde systematiserades registreringen av upptäckterna på kunglig order. Först 1763 hade man så mycket information att det var möjligt att dra slutsatsen att det verkligen var Pompeji som hittats.

Dick Harrison

Hur gammalt är spelet/tortyrmetoden rysk roulette? Går dess rötter tillbaka till tsarens Ryssland eller är det ett 1900-talsfenomen?

Det är lätt att hitta uppgifter om att rysk roulette uppfanns just i tsarens Ryssland, men bevisen är obefintliga. Det enda som påminner om en rysk roulette i äldre rysk kultur är, mig veterligen, en historia i Michail Lermontovs roman Vår tids hjälte (1840) i vilken en officer slår vad om huruvida en slumpvis utvald pistol är laddad eller inte, varefter han plockar upp en och skjuter. Men dels rör det sig om en påhittad historia, dels kan man inte spela roulette med en pistol, dels framställs officeren som excentrisk – inte som en typisk representant för sin klass och sin era. Av detta skäl kan vi inte använda romanen som källa till rysk roulette i ryska officerskretsar.

Under alla omständigheter kan företeelsen inte ha uppkommit förrän revolvern blivit så spridd att grundförutsättningen för spelet/tortyrmetoden existerade. I teorin lär amerikaner ha kunnat använda Colts 1830-talsrevolvrar, men det är föga sannolikt att något hände innan vapnet började tillverkas i större omfång på 1860-talet, som en följd av amerikanska inbördeskriget. Den stora spridningen av revolvrar över världen ägde rum efter krigets slut 1865, då vapnet även blev vanligt i Ryssland.

Att möjligheten fanns innebär emellertid inte att ryssarna verkligen började spela rysk roulette just då. Jag har inte hittat uppgifter om saken annat än i modern skönlitteratur, och dem kan vi lämna därhän. Om folk i bloggens läsekrets har tillgång till trovärdig information om det tsarryska spelandet är de välkomna att höra av sig.

Första gången rysk roulette nämns är, såvitt jag vet, i novellen ”Russian Roulette” av Georges Surdez, som publicerades i en amerikansk tidskrift så sent som 1937. Här berättas en historia om att ryska officerare i Rumänien under första världskriget brukade spela spelet. Eftersom det rör sig om fiktion kan vi inte utgå från att uppgiften stämmer, men den visar åtminstone att företeelsen var känd på 1930-talet. Därefter börjar referenserna dugga tätare, men länge främst i skönlitteratur och film. Under andra hälften av 1900-talet började folk bevisligen dö av rysk roulette, något som inte kan bevisas för äldre epoker.

Dick Harrison

I sjöröveriets historia förekommer ofta hänvisningar till drömmen om att kapa den spanska silverflottan. Från hamnar på latinamerikanska fastlandet forslades väldiga mängder silver till Sevilla för att bekosta den spanska monarkins krig. Lyckades någon pirat komma över detta byte?

Ja, så skedde faktiskt, framför allt eftersom silverflottan långt ifrån alltid var så väl bevakad som den borde ha varit. Den mest ryktbara kapningen ägde rum utanför Kuba år 1628. Mannen bakom triumfen var holländare och hette Piet Pieterszoon Hein (han var var anfader till den danske författaren, matematikern och konstnären Piet Hein, d. 1996).

Piet Pieterszoon Hein föddes i Delfshaven, idag en del av Rotterdam, år 1577. Fadern var sjökapten och den unge Piet gick till sjöss i tonåren. Efter att ha tillfångatagits av spanjorerna tjänade han i omkring fyra år som galärslav. Hein utväxlades mot spanska fångar men satt på nytt i spansk fångenskap mellan 1603 och 1607. Under dessa resor lärde han känna de västindiska farvattnen väl. Åter på fri fot anslöt han sig till det nederländska ostinidiska kompaniet, reste till Asien och avancerade till kapten. Under några år kring 1620 tvingades han tjäna under venetiansk flagg men återvände landvägen och blev efter hemkomsten en ansedd medlem av Rotterdams styrande elit.

Efter 1623 blev Hein en av Atlantens mest fruktade män. I egenskap av viceamiral i nederländska västindiska kompaniet utvidgade han det pågående kriget mot spanjorerna till Amerika och Afrika. Han angrep upprepade gånger Brasilien och genomförde en misslyckad räd mot Luanda. Under en expedition till Brasilien 1627 erövrade han ett trettiotal portugisiska handelsfartyg och tog rikt byte. Dessa expeditioner har gjort att Hein ofta brukar framhållas som en av epokens mest ökända pirater, men det är mer korrekt att beteckna honom som kapare, det vill säga en legitim sjörövare som agerade med myndigheternas och handelskompaniets fulla stöd.

Piet Heins största bedrift ägde rum 1628, då han satte segel över Atlanten tillsammans med kompanjonerna Witte de With och Hendrick Lonck. Senare anslöt sig även en eskader under Joost Banckert. Målet var att erövra silverflottan. Ryktet om expeditionen nådde fram till Venezuela innan skeppen i denna del av det spansk-amerikanska väldet hade avseglat mot Europa, varför de undvek att segla in i fällan. Men de skepp som avseglade från Mexiko hann inte varnas. Mitt i natten erövrade Hein en galeon genom ett överraskningsanfall. Nio mindre handelsfartyg kapitulerade utan strid, två skepp hanns ikapp på havet och fyra galeoner trängdes in i Matanzasbukten vid Kuba. Efter inledande eldgivning kapitulerade spanjorerna och överlämnade ett osannolikt rikt byte till Hein, vars egna förluster var obetydliga. De spanska besättningarna sattes iland med tillräckligt mycket förnödenheter för att kunna klara av en marsch till Havanna.

Dick Harrison

Ordet i rubriken torde vara ett av världens mest spridda skällsord. Stämmer det att det började användas redan i det antika Grekland?

Ja. Ordet idiot kommer av grekiskans idiotes, som kan översättas med ”privatman”, ”individ” och i förlängningen ”en person som saknar yrkeskunskaper”. Det stammar i sin tur från idios (”privat”). När man spårar en länk mellan dagens och antikens bruk av termen är det särskilt Athen på 400- och 300-talen f.Kr. som kommer i fokus. Den athenska demokratin byggde på att alla manliga athenska medborgare verkligen ställde upp och gjorde sin politiska plikt i domstolar och folkförsamlingar. Man hade inget till övers för medborgare som ignorerade detta och drog sig undan eftersom de var ointresserade av offentliga angelägenheter, det vill säga agerade som nutidens soffliggare. En sådan idiotes, som prioriterade den privata sfären före den offentliga, uppfattades som ett förvuxet barn som inte lärt sig vad som förväntades av en utbildad athenare.

Från denna ursprungliga betydelse utvecklades begreppet med nya konnotationer. Från att ha haft bibetydelsen ”självisk” och ”icke-ansvarstagande” fick det även betydelsen ”dum” och ”talanglös”. Utvecklingen skedde även i det latinska språket, som övertog denna och många andra grekiska termer. Latinets idiota betydde ursprungligen ”vanlig person” och i ett senare skede ”okunnig person”. Denna betydelse övertogs under medeltiden av andra språk, som engelska och franska, och har därefter spritt sig över världen.

Dick Harrison

Den 28 juni bloggade jag om mordet på ärkehertig Franz Ferdinand i Sarajevo, eftersom det då hade gått ett sekel sedan händelsen inträffade. Skotten i Sarajevo brukar ofta pekas ut som den enskilt viktigaste orsaken till att första världskriget började, varför den 28 juni gärna förekommer i minnessammanhang – den svarta dagen då Europas öde slogs fast. Men det finns lika goda skäl att även känna rysningar över innevarande datum. Mellan den 28 juni och den 23 juli 1914 kunde de österrikiska-ungerska politikerna med ett minimum av ansträngning och vilja ha avstyrt krisen och därmed lagt krokben för första världskriget innan det börjat. Den verkliga nedräkningen till krig inleddes den 23 juli. Som en indirekt följd av mordet på Franz Ferdinand överlämnade Österrike-Ungerns ledning på detta datum ett ultimatum till Serbien, som – om inte serberna gick med på det – skulle följas av krig.

Bakom detta ultimatum låg några veckors intensivt diplomatiskt agerande. Österrike-Ungerns ledning sände ut trevare till grannarna för att utröna hur de skulle reagera på ett eventuellt krig. Den 7 juli rapporterades att Tyskland skulle stödja Österrike-Ungern, men ännu i detta läge var de österrikiska och ungerska politikerna splittrade. Flertalet var för ett krig mot Serbien, men det fanns röster som varnade för konsekvenserna av att ryssarna förmodligen skulle hasta till serbernas hjälp. En metod som diskuterades, och till slut accepterades, var att provocera fram kriget genom att sända ett ultimatum som var så fräckt och långtgående att serberna omöjligen kunde acceptera det. Vägran att gå med på kraven skulle legitimera ett anfallskrig. Tyskland informerades om beslutet och ställde sig positivt. Icke desto mindre vacklade österrikarna och ungrarna i flera dagar, nervöst vägande argument mot argument. Man var fullt medveten om att ett krig mot Serbien riskerade att öppna dörren för ett fullskaligt världskrig.

Sedan man väl kommit överens om ett ultimatum inväntade den österrikisk-ungerska riksledningen ett lägligt tillfälle att överlämna det. För det första borde man vänta tills sommarskörden bärgats. För det andra borde ett toppmöte mellan Frankrike och Ryssland i Sankt Petersburg ha avslutats. Man slog fast att kraven skulle sändas den 23 juli och att serberna skulle ha till den 25 juli på sig att svara. Under väntetiden slipade man på formuleringarna. Den 19 juli var man färdig med kravens ordalydelse.

Den 23 juli överlämnades, som planerat, ett förödmjukande ultimatum till den serbiska regeringen. Österrikarna och ungrarna krävde följande:

Framför allt skulle serberna bekämpa och officiellt fördöma den farliga propaganda mot Österrike-Ungern som syftade till att beröva denna stat territorium. Därutöver krävde man att serberna skulle förbjuda alla publikationer vars innehåll medverkade till att utså hat och förakt mot Österrike-Ungern. Vissa serbiska nationalistorganisationer, till exempel Narodna Odbrana, skulle upplösas. Skolböcker och andra officiella dokument skulle rensas på allt som påminde om propaganda mot Österrike-Ungern. Serbiska officerare och ämbetsmän som Österrike-Ungern pekade ut med namn skulle avskedas från sina poster. Serberna skulle acceptera att Österrike-Ungern sände representanter för att hjälpa till att krossa ”subversiva rörelser” i Serbien. Serberna skulle ställa alla som varit inblandade i skotten i Sarajevo inför rätta och låta representanter från österrikisk-ungerska polismakten delta i undersökningarna. Två män – Voja Tankosić och Milan Ciganović – pekades direkt ut som skyldiga och måste därför arresteras. Till detta krävde man att serberna skulle upphöra att medverka till smugglingen av vapen och sprängmedel över gränsen samt bestraffa de tjänstemän vid gränsen som hjälpt attentatsmännen i Sarajevo. Serberna befalldes dessutom ”förklara sig” beträffande de serbiska ämbetsmän som uttryckt sig fientligt mot Österrike-Ungern. Slutligen måste serberna ”utan fördröjning” redogöra för Österrike-Ungern hur de tänkte gå till väga för att tillmötesgå kraven. De hade till kl. 17.00 den 25 juli på sig att tänka över hur de skulle svara.

Den serbiske regenten, kronprins Alexander, konstaterade omedelbart att kraven var omöjliga att acceptera om Serbien skulle behålla sin värdighet som självständig nation. Han bad ryssarna om hjälp, men Ryssland vägrade. De ryska politikerna menade att serberna borde acceptera Österrike-Ungerns ultimatum. De hade ingen lust att kasta in det egna landet i ett krig å serbernas vägnar, om det kunde undvikas så här enkelt. Serberna föll därför till föga och accepterade alla krav utom ett: de gick inte med på att österrikiska poliser skulle tillåtas arbeta i Serbien. Samtidigt försökte ryssarna få övriga stormakter med sig i sina strävanden att förmå Österrike-Ungern att förlänga serbernas svarstid. Britterna sökte blockera för ett krig genom att föreslå en fredskonferens.

Men Österrike-Ungerns politiker hade redan bestämt sig. Eftersom serberna inte accepterat deras fullständiga ultimatum stod vägen till krig öppen. Den 25 juli undertecknade kejsar Frans Josef en mobiliseringsorder med avsikten att inleda operationer mot Serbien tre dagar senare. Ryssarna svarade med att börja förbereda sig för mobilisering, och i Frankrike drogs alla truppledigheter in. Några dagars intensiv diplomati återstod, men nedräkningen till kriget hade börjat. Det faktum att till och med kejsar Vilhelm II av Tyskland noterade att serbernas kapitulation inför kraven från Wien hade undanröjt ”alla skäl till ett krig” var oväsentliga. Klockan 11.00 den 28 juli 1914 förklarade Österrike-Ungern krig mot Serbien.

Dick Harrison

…och om folk vill tro på den, kommer du till och med att tro på den själv.” Alternativt: ”om en lögn upprepas tillräckligt ofta blir den sanning”. Vem sade det? Stämmer det att det var Joseph Goebbels? I vilket av hans tal förekommer sentensen?

Alla tycks tro att det var Goebbels som yttrade de ryktbara orden, eftersom de rimmar väl med hur han skötte sitt jobb som propagandaminister. Ända sedan 1940-talet har han tillskrivits denna och liknande meningar. Faktum är dock att orden inte förekommer i några kända Goebbelstexter och Goebbelstal. Bristen på belägg gör att vi blir så illa tvungna att frikänna nazisten ifråga när det gäller just denna moraliska försyndelse.

Det saknas inte andra kandidater. Jag har sett hänvisningar till så olika figurer som Lenin och William James, men utan att kunna finna en allmänt accepterad första upphovsman. Att det likväl brukar vara tyska nazister som kommer på tal när meningen citeras beror sannolikt på att sentensen har blandats ihop med en propagandateknik, refererad till som ”den stora lögnen”, som först diskuterades av Adolf Hitler i Mein Kampf. Hitler konstaterade att en stor lögn fungerade bättre än en liten, eftersom få människor var beredda att acceptera att man verkligen kunde ljuga så grovt som storlögnare gjorde. Som exempel anförde Hitler att de tyska judarna och marxisterna ljög ihop en historia om att Tysklands nederlag i första världskriget berodde på den tyska militärledningen under Erich Ludendorff. Väl att märka är den idag vedertagna uppfattningen att Hitler hade fel och att nederlaget verkligen berodde på att den tyska militären var svagare än dess motståndare.

Under andra världskriget vidareutvecklade Joseph Goebbels teorin om ”den stora lögnen”. I januari 1941 konstaterade han, i en artikel om ”Churchills lögnfabrik”, att hemligheten bakom den engelska härskartekniken var att man, om man ljög, skulle ljuga rejält och bre på lögnen ordentligt, även om man därmed riskerade att verka löjlig. Denna analys var det närmaste Goebbels kom ovanstående citat.