Annons
X
Annons
X

Historiebloggen

Dick Harrison

Dick Harrison

Hur gick bronsålderscivilisationen på det minoiska Kreta under? Stämmer det att en jordbävning krossade kulturen och att myten om Atlantis uppstod som en följd av katastrofen?

Den äldsta europeiska högkulturen, som brukar kallas ”minoisk” efter sagokungen Minos, växte fram på Kreta och blomstrade på 2000- och 1000-talen f.Kr. Eftersom skriftspråket (Linear A) inte är tolkat har vi bara arkeologiska lämningar, till exempel ruinerna av palatset i Knossos, och de historier som återfinns i långt senare nedtecknade grekiska sagor att utgå från om vi vill skriva kulturens historia. Därför finns det konflikterande åsikter om hur civilisationen gick under. En vanlig hypotes är att minoerna drabbades av, och aldrig riktigt återhämtade sig från, en eller flera naturkatastrofer. Minst lika vanlig är hypotesen att kulturen krossades av invasioner, antingen från dagens Grekland eller från Mindre Asien (eller från både och).

Den första stora krisen i den minoiska historien ägde rum omkring 1700 f.Kr. Att vi vet att det var en kris beror på att arkeologerna har kunnat slå fast att många palatsbyggnader, bland annat i Knossos, förstördes vid denna tid. Däremot vet vi inte om det berodde på en jordbävning, ett vulkanutbrott eller en invasion. I vilket fall som helst hämtade sig minoerna från krisen och återuppbyggde sina palatsanläggningar. Av allt att döma ökade folkmängden betydligt på 1600- och 1500-talen f.Kr., då den minoiska kulturen nådde sin största blomstring. Minoerna utvecklade nära handelskontakter med såväl det grekiska fastlandet som Egypten och Syrien.

Nästa stora kris inträffade omkring 1450 f.Kr., och nu rörde det sig med stor sannolikhet om ett mycket stort vulkanutbrott. Denna katastrof brukar särskilt framhävas för ön Theras (Santorinis) räkning – vid ett eller flera tillfällen under den minoiska eran förstördes en stor del av ön. Det är denna katastrof som brukar anföras av folk som vill spåra myten om Atlantis till den minoiska kulturens undergång (spekulationer som är fantasieggande, men som inte kan ledas i bevisning). Många palatsanläggningar, dock inte själva Knossos, upphörde att fungera efter krisen i mitten av 1400-talet.

Därefter blir det verkligt spännande. Att döma av arkeologiska fynd inträffade en kulturell transformation under decennierna kring år 1400 f.Kr.; den exakta dateringen varierar. Fastlandsgrekiska kvarlevor, till exempel vapen, börjar dominera över minoiska. Detta har ofta tolkats som att krigare från Mykene och andra grekiska städer anföll Kreta och erövrade ön, en tolkning som stöds av att det dåvarande språket på fastlandet (som kan spåras genom stavelseskriften Linear B) dyker upp. Det minoiska kulturområdet utsattes dock inte för allmänt förfall förrän på 1200-talet, och först på 1100-talet sänker sig samma arkeologiska och källmässiga mörker över Kreta som över det grekiska fastlandet vid samma tid.

De undersökningar som har gjorts av hus och palats, samt mätningar av asklager från forntida vulkanutbrott, ger vid handen att naturkatastroferna visserligen var kortsiktigt förödande men att de aldrig hotade att ödelägga den minoiska kulturen. Så länge minoerna bara hade naturen att kämpa mot lyckades de resa sig och återuppbygga sina palats – i regel blev de nya byggnadskomplexen större och ståtligare än de förra varit. Däremot anses det sannolikt att mykenarna och andra fastlandsgreker kan ha utnyttjat de kriser som naturkatastroferna åsamkade minoerna till att sända militära expeditioner och lägga under sig det temporärt försvagade Kreta. Detta skulle förklara varför övergången från minoiskt till mykenskt styre ägde rum relativt kort tid efter en av naturkatastroferna.

Att hela det kulturkomplex, både det på Kreta och det på fastlandet, gick in i en djup svacka med källmörker på 1100-talet f.Kr. är en annan sak – och även här står forskarnas åsikter mot varandra. Men det får vänta till en annan blogg.

Dick Harrison

Vad innebär begreppet ”rista blodörn”? Det framställs som en brutal vikingatida avrättningsform, men har den förekommit i verkligheten?

Att ”rista blodörn” innebär att man skär av och bänder ur revbenen på den dödsdömde. Man skall dessutom ha dragit ut lungorna. Revben och lungor påminner om en örnunges vingar, varav benämningen. Avrättningsmetoden skildras i ett antal fornnordiska och medeltida texter, till exempel Orkneyinga saga. Till de personer som brukar anföras som offer för blodörnsristande hör kung Ælla av Northumbria (d. 867), men dokumentariska belägg för att han verkligen dött på det sättet saknas. Den historia som berättas om kungens död i sagan om Ragnar Lodbroks söner tillkom flera sekler för sent för att kunna ligga till grund för historieskrivning.

Forskarvärlden är delad i frågan om huruvida blodörnsristande verkligen har ägt rum. Vissa har hävdat att avrättningsmetoden är alldeles för säregen och specifikt grym för att vara ett fantasifoster. De stöder sig på att scener som påminner om blodörnsristande återfinns på gotländska bildstenar. Åsikten har framförts att det rörde sig om en typ av människoffer till Oden. Några bevis finns dock inte, och andra forskare har bestämt hävdat att allt är ett påhitt av skandinaver på medeltiden – eller rentav resultatet av missförstånd. Som exempel på sistnämnda resonemang kan nämnas idén att medeltida sagaförfattare missförstod äldre skaldeverser, där metaforer som inkluderar örnar som river och sårar ryggar feltolkades. Vad skalderna avsåg var att ge liknelser för nederlag i strid, men sagaförfattarna valde att läsa metaforerna bokstavligt och tolka in tortyrelement i berättelserna.

Det bör påpekas det gotländska bildstensmaterialet, till exempel en berömd bildsten från Stora Hammars i Lärbro socken, inte ger uttryckliga belägg för att folk har ristat blodörn. Bilderna är förvisso fantasieggande, men entyda skildringar av ”ristandet” finns inte.

Dick Harrison

Idag är det exakt hundra år sedan skotten i Sarajevo, den händelse som ledde fram till första världskriget. Dagen till ära kan det vara på sin plats med en kortfattad redogörelse för händelseförloppet.

Franz Ferdinand, hans hustru Sophie och deras följe anlände på förmiddagen till järnvägsstationen i Sarajevo från Ilidža. Guvernören, Oskar Potiorek, mötte dem med sex bilar. Det var meningen att säkerhetschefen skulle åka i främsta bilen tillsammans med sina män, men istället fick chefen åka med tre lokala poliser. Säkerhetsfolket lämnades kvar på stationen. I den andra bilen färdades Sarajevos borgmästare och polischef, medan ärkehertigparet, guvernören och överstelöjtnant Franz von Harrach for i den tredje bilen. Planen var att man först skulle besöka den lokala militära garnisonen för att därefter, vid 10-tiden, fortsätta till stadshuset. Om general Michael von Appel fått råda skulle de gator längs vilka kortegen körde bevakas av trupper, något som sannolikt skulle ha räddat ärkehertigens liv, men hans åsikt avfärdades med argumentet att invånarna i Sarajevo skulle ta illa upp. Istället blev det upp till de omkring 60 poliserna i staden att vakta gatorna.

De sammansvurna attentatsmännen hade positionerat sig på olika ställen längs färdvägen för att maximera möjligheterna att kasta bomber på bilarna eller skjuta ihjäl Franz Ferdinand. De första två attentatsmännen var för nervösa för att agera när kortegen passerade dem, men den tredje gjorde vad som förväntades av honom. Kl. 10.10 kastade Nedeljko Čabrinović sin bomb. Den studsade på en av bilarna, hamnade på gatan och exploderade under nästföljande bil. Ett tjugotal människor sårades. Čabrinović försökte undkomma rättvisan genom att svälja en cyanidkapsel och hoppa i floden, men giftet var för svagt och vattnet i floden var ovanligt grunt på grund av den torra sommaren. Inom kort hade polisen gripit honom. De kvarvarande bilarna färdades så fort till stadshuset att ingen av de övriga sammansvurna hade en chans att agera. De fortsatte dock att hålla sig redo för att kunna slå till senare under dagen, när bilarna förväntades köra tillbaka.

Nu följde den planerade mottagningen på stadshuset, där ärkehertigen förklarade för borgmästaren att han var upprörd över att ha blivit mött med bomber. Än en gång framfördes åsikten att man borde invänta trupper för att öka säkerheten, men guvernör Potiorek vägrade att gå med på detta med argumentet att soldaterna inte skulle ha tid att ta på sig de nödvändiga uniformerna. Ärkehertigparet uttryckte nu en önskan om att avbryta dagsprogrammet för att åka till sjukhuset och hälsa på de som skadats i bombattentatet. Klockan 10:45 satt sällskapet än en gång i bilarna.

I detta läge beslöt guvernören att kortegen skulle undvika stadens centrum och istället åka längs snabbast möjliga rutt direkt till sjukhuset. Denna information nådde emellertid aldrig till ärkehertigens chaufför Leopold Lojka, som svängde fel. Guvernören beordrade honom att bromsa och köra tillbaka in på rätt rutt. Det var då allt gick fel.

En av de sammansvurna, Gavrilo Princip, hade råkat ställa sig just där inbromsningen skedde, mellan en mataffär och en bro. När Lojka bromsat och stannat bilen för att kunna backa och svänga steg Princip fram och avlossade två skott på en och en halv meters avstånd. Både Franz Ferdinand och Sophie träffades och blev dödligt sårade. Sophie dog i bilen på väg mot guvernörens residens. Maken avled tio minuter senare. Princip, som genast häktades, förklarade senare att mordet på Sophie var ett misstag – han hade avsett att skjuta ärkehertigen och guvernören.

Dick Harrison

Idag vänder jag mig mot en hundfråga. Det sägs att mopsen blev holländsk nationalhund sedan frihetshjälten Vilhelm av Oranien räddats av en sådan hund. Ligger det någon sanning i detta?

Jag vet faktiskt inte, och jag vågar inte intyga att så skulle vara fallet. Den här typen av historier är alldeles för vanligt förekommande för att man inte skall börja misstänka att det rör sig om vandringssägner och skrönor. Något som talar emot historien är dessutom att den hund som är skulpterad på Vilhelms gravmonument i Delft inte är en mops. Jag har själv beskådat monumentet kan intyga att det mer ser ut som en spaniel.

Historien lyder annars som följer. Mopsen, en kinesisk hundras som fann vägen till Europa på 1500-talet, blev snart populär vid flera hov. Det första furstehus som tog rasen till sig lär ha varit Oranien, vars medlemmar också var ståthållare i Nederländerna. Det skäl som brukar anges är en händelse år 1572. Vilhelm av Oranien, som ledde det nederländska motståndet i frihetskampen mot spanjorerna, lär ha undkommit ett mordförsök genom att mopsen Pompey var på sin vakt och varskodde honom. Vilhelm skall ha sovit i godan ro medan mördarna närmade sig tältet, men mopsen hörde dem, började skälla och krafsa på sin husse. När mopsen till slut hoppade på sin sovande husses huvud vaknade Vilhelm och klarade livhanken – den gången.

År 1584 skedde ännu ett mordattentat, och nu dog ståthållaren. Fransmannen Balthasar Gérard sköt honom i Delft, varpå han själv häktades och avrättades.

Dick Harrison

I mitten av 1700-talet fick Sverige en ny kung och en ny kunglig dynasti: Adolf Fredrik av huset Holstein-Gottorp. Detta skedde trots att det rimligen måste ha funnits fler medlemmar det regerande furstehuset Hessen som kunde resa tronkrav efter Fredrik I, även om han inte hade några egna legitima bröstarvingar. Dessutom borde det ha funnits släktingar i Danmark som kunde ha kommit ifråga. Hur kunde Adolf Fredrik bli svensk kung?

Orsaken var det misslyckade svenska kriget mot Ryssland 1741–1743 och nära banden mellan Adolf Fredrik och ryssarna. Redan från födseln 1710 hade Adolf Fredrik även nära band till Sverige eftersom hans far Kristian Ulrik var yngre bror till Karl XII:s svåger och vän Fredrik IV av Holstein-Gottorp. Karl XII sände en svensk officersfullmakt som dopgåva till Adolf Fredrik. När Adolf Fredriks äldre bror avled 1727 efterträdde han denne i rollen som furstbiskop av Lübeck trots att han bara var sjutton år gammal. Hans ställning stärktes ytterligare 1739, när han till följd av ännu ett dödsfall i familjen blev förmyndare för kusinsonen Karl Peter Ulrik och administrator av Holstein-Gottorp. Det var denna koppling som banade vägen till den svenska tronen.

Karl Peter Ulriks mor Anna var en rysk prinsessa, dotter till Peter den store. Hennes syster Elisabet grep makten i Sankt Petersburg genom en kupp år 1741. Adolf Fredrik lierade sig då med henne och sände 1742 Karl Peter Ulrik till Ryssland, något som stärkte Elisabets tronkrav – med systersonen vid sin sida blev hon starkare gentemot maktrivalerna. Eftersom svenskarna olyckligtvis sökte utnyttja oron i öster till att invadera Ryssland, med nederlag som följd, öppnades ett fönster på vid gavel för de holsteinska tronpretendenter som länge drömt om att efterträda Fredrik I. Svenskarna själva föredrog att låta den åldrige kungen efterträdas av Karl Peter Ulrik, en plan som omintetgjordes av att kejsarinnan Elisabet beslöt att han skulle efterträda henne i Ryssland (vilket han för en kort tid även gjorde under namnet Peter III).

Elisabet stödde i detta läge Adolf Fredriks lika plötsliga som oväntade chanser att uppstiga på den svenska tronen. Det gjordes klart för ståndsriksdagen i Stockholm att Sverige, genom att acceptera Adolf Fredrik som tronföljare, skulle få en billigare fred än om man motsatte sig förslaget. Alternativen, till exempel att svenskarna valde den danske kronprinsen till kung, var förhatliga för Ryssland. Ständerna föll till föga och valde Adolf Fredrik till tronföljare den 23 juni 1743.

Dick Harrison

I början av Hollywoodfilmer kan man se ett rytande lejon och mottot Ars gratia artis, ”Konsten för konstens egen skull”, i en ring runt lejonet. Vilken gammal romare yttrade detta först?

Ingen, åtminstone ingen vi känner till. Den latinska devisen, som mycket riktigt används av filmbolaget MGM (Metro-Goldwyn-Mayer), är en översättning av franskans l’art pour l’art. Mottot uppkom och spred sig i 1800-talets Europa, särskilt i Frankrike, och användes av de författare och konstnärer – i synnerhet romantiker och symbolister – som motsatte sig idén att konsten skulle ha en funktion utöver den rent konstnärliga, till exempel göra folk till moraliskt bättre människor eller på annat sätt bidra till samhällets utveckling. Konsten var sig själv nog.

Uttrycket förknippas med Théophile Gautier (1811–1872), som gjorde det berömt genom sin verksamhet i tidskriften L’Artiste, som han var redaktör för från och med 1856. Däremot är det tveksamt om Gautier även uppfann det. På hans tid hade mottot redan använts av andra skriftställare, bland annat filosofen Victor Cousin. Även i Edgar Allan Poes essäer förekommer liknande formuleringar.

Dick Harrison

Eftersom jag under huvuddelen av det här året är bosatt i Kenya kan jag inte låta bli att botanisera i detta lands historiska minnen och berättelser. Vad finner man om man går in i en bokhandel i Nairobi och söker efter historisk litteratur?

Här finns självfallet diverse allmänna referensverk om afrikansk historia, men det rör sig inte om vältummade bestsellers utan om pliktskyldigt uppställda handböcker. Djuplodande analyser av swahilikulturen saknas, liksom böcker om östafrikansk slavhandel och om den föga kända fas av första världskriget som utspelade sig här. Nej, det som dominerar hyllorna är något helt annat: bok efter bok om Happy Valley.

Få svenskar torde känna till detta begrepp. Happy Valley syftar dels på ett dalområde i det bördiga kenyanska höglandet (Wanjohidalen, bredvid Aberdarebergen, som idag är nationalpark), dels på en ökänd krets aristokrater och arvtagerskor som festade loss här och vid Naivashasjön under mellankrigstiden. Det är dessa personer som har fångat bokköparnas intresse, och det är inte svårt att förstå varför. De excentriska britter och amerikaner (det fanns även en och annan fransman och skandinav), alldeles för rika för sitt eget bästa, som fördrev tiden i kolonin med att dricka sig alkoholiserade, berusa sig med droger, vara notoriskt otrogna och till slut även mörda varandra är som gjorda för sensationslitteratur och filmer. Den ende av Happy Valley-kretsens medlemmar som är någorlunda känd i Sverige är Denys Finch Hatton, en engelsk playboy som blev Karen Blixens älskare och därför figurerar prominent i filmen Mitt Afrika, där han spelas av Robert Redford.

I centrum för denna vita afrikanska överklass stod den lika legendariske som ökände Hugh Cholmondeley, baron Delamere, som kom till Afrika för att jaga lejon på 1890-talet men övergick till att bli storjordägare i Kenya 1906. Till hans excentriska sidor hör att han ibland red in på Nairobis lyxiga Norfolk Hotel och lät hästen hoppa över borden. Nästan lika framträdande var Josslyn Hay, earl av Erroll, som gjorde skandal genom att överge sin diplomatiska karriär för att gifta sig med älskarinnan Idina Sackville, som han flyttade till Kenya med 1924. Deras hem Slains var scen för många fester och orgier på 1920- och 1930-talen. Earlens opålitlighet och otrohet gjorde att Idina skilde sig från honom redan 1929. På 1930-talet blev earlen fascist, medlem av Oswald Mosleys British Union of Fascists, och i januari 1941 föll han offer för ett ännu ouppklarat mordattentat.

En av de mest omskrivna kvinnliga medlemmarna av Happy Valley-kretsen hette Alice de Janzé, född Silverthorne i en förmögen amerikansk familj och gift med en fransk greve. Hon blev internationellt beryktad 1927, när hon sköt sig själv och sin älskare Raymond de Trafford på en järnvägsstation i Paris (båda överlevde och Alice slapp undan med böter). I Kenya utvecklade hon en självförbrännande livsstil med återkommande depressioner, alkoholism och narkotikamissbruk. Hon var en av de många misstänkta efter mordet på lord Erroll, och hon begick självmord samma år. Nästan lika ökänd var Kiki Preston, en annan rik amerikanska som tillbringade tiden i Afrika med att jaga storvilt och injicera kokain och heroin – hon kallades ”flickan med silversprutan”. Hon begick självmord 1946 genom att hoppa ut från sin våning i New York.

Happy Valley-kretsen har, som nämnts, blivit föremål för många böcker. Den mest kända, White Mischief (”Vitt illdåd”, 1982) av James Fox låg till grund för filmen med samma namn 1987. Den senaste kenyanska boken om Happy Valley, som har hyllats av kritikerna, heter The Ghosts of Happy Valley: Searching for the Lost World of Africa’s Infamous Aristocrats (2013), och är skriven av Juliet Barnes. Här skildras inte bara aristokraterna och deras historia utan i ännu högre grad deras miljöer – de lyxiga hus och herrgårdar som de lät bygga och som ännu står kvar här och var i det kenyanska kulturlandskapet.

Dick Harrison

I historieböcker påstås nästan alltid att de kristna korsfararna miste sin sista hållpunkt i Mellanöstern år 1291, när muslimerna återtog staden Acre. Lyckades de inte hålla sig kvar i  någon svårintaglig fästning längre än så?

Jo, det gjorde de. Den sista korsfararfästningen i Heliga landet var det svårintagliga Ruad, dagens Arwad i Syrien, som de kristna höll fast vid även efter det att kungariket Jerusalem mist alla fastlandsbesittningar. Meningen var att Ruad skulle fungera som brohuvud för nya korståg, som skulle återta de förlorade områdena. Ett sådant försök genomfördes faktiskt år 1300, då omkring 600 män – tempelherrar, johanniter och soldater underställda kungen av Cypern – anlände till ön och började genomföra räder mot muslimska utposter i Tortosa. Avsikten var att de skulle förena sig med mongoliska trupper från ilkhanatet i Iran i en aktion mot de gemensamma fienderna, men när inga mongoler dök upp återvände korsriddarna hem – några av dem blev dock kvar på Ruad. Påven överlät i detta läge ön till tempelherrarna, vars garnison kom att bestå av drygt 1 000 man.

För att en gång för alla bli av med hotet från de kristna trupperna började mamlukerna i Egypten belägra Ruad 1302, och bristen på förstärkningar gjorde till slut tempelherrarnas situation ohållbar. Fästningen föll i september samma år.

Jag besökte Arwad för några år sedan, före inbördeskriget, och kunde konstatera att öns gamla fästning fortfarande stod kvar och kunde besökas som turistmål. Hur mycket av den som går tillbaka på korsfararnas fort må dock vara osagt. Ruad användes som militära stödjepunkt även i senare skeden av historien.

Dick Harrison

Det sägs att torneringar upphörde att arrangeras sedan en kung dött av misstag. Vilken kung var det?

Kungen var Henrik II av Frankrike. Han älskade torneringar och deltog i dem med stor energi, något som mycket riktigt lade honom i en tidig grav. Den 30 juni 1559 arrangerades en tornerning i Paris, på platsen för dagens Place des Vosges, för att fira freden i Cateau Cambrésis och äktenskapet mellan Henriks dotter Elisabet och den spanske kungen Filip II. När Henrik mötte Gabriel Montgomery, kapten för skotska soldater i fransk tjänst, råkade en rejäl lansflisa tränga in i kungens öga. Läkarna var oförmögna att rädda honom, och han dog den 10 juli.

Kungens död väckte stor uppmärksamhet och resulterade i att kritiken mot torneringarna ökade, men detta ledde inte till ett allmänt förbud. Torneringar fortsatte att arrangeras, men under 1600-talet började de uppfattas som gammalmodiga och ersattes av ryttaruppvisningar, så kallade karuseller. Därefter återkom torneringarna vid de kungliga hoven bara när man önskade bjuda åskådarna på en medveten gammal underhållningsform vid festligheter – sådana tillställningar hölls då och då även på 1700-talet.

Dick Harrison

För drygt en månad sedan fick jag en fråga om hitlerhälsningens ursprung. ”Den s.k. hitlerhälsningen går vad jag förstår tillbaka till romarriket. Vad fyllde den för funktion i romarriket? Var den samma slags hälsning som när vi vinkar till varandra eller var det någon slags honnör?”

Den hälsning som avses i frågan är den som brukar kallas ”romersk hälsning”, och den påminner mycket riktigt en hel del om hitlerhälsningen, vilket inte är en slump. Armen skall hållas framåt med handflatan nedåt – ibland anges att armen skall vara parallell med marken, ibland att den skall resas snett uppåt (som i hitlerhälsningen). Problemet är att ingendera hälsningen verkligen var romersk. Det saknas referenser till ”romersk hälsning” i antika texter, och hälsningen är inte avbildad i något antikt skulpturverk. Såvitt vi vet tycks hälsningen ha introducerats så sent som i slutet av 1700-talet, när nyklassicismen imiterade och vidareutvecklade romerska konstformer. Den första avbildningen av en ”romersk hälsning” är den ryktbara franska målningen Horatiernas ed (fr. Le Serment des Horaces, 1784, idag på Louvren) av Jacques-Louis David. Här avbildas tre bröder som med snett uppåtsträckta armar svär en ed på sina svärd, som fadern håller inför dem, att de skall försvara Rom intill döden.

Davids målning gjorde motivet populärt. Han använde det även i andra konstverk, och under det sekel som följde blev hälsningen alltmer förknippad med det antika Rom. Många tog den till sig. Mellan 1892 och 1942 användes hälsningen, refererad till som Bellamy salute, i USA i samband med att man svor trohet till fanan (Pledge of Allegiance); Franklin D. Roosevelt ändrade gesten till att bli en rörelse med handen över hjärtat.

Bruket av ”romersk hälsning” ökade ännu mer i de tidiga stumfilmer som gick upp på biograferna i början av 1900-talet. Den italienske diktaren och patrioten Gabriele d’Annunzio inspirerades nu till att använda hälsningen under sin ockupation av Fiume 1919, vilket i sin tur ledde till att de italienska fascisterna införlivade hälsningen med sina offentliga ritualer i början av 1920-talet. I nästa skede, 1926, lånade de tyska nazisterna gesten och förvandlade den till hitlerhälsning (ty. Hitlergruß). Även andra fascistiska och allmänt högervridna rörelser under mellankrigstiden anammade hälsningen. Idag är dock ”romersk hälsning” förbjuden i lag i både Tyskland och Österrike.