Annons
X
Annons
X

Historiebloggen

Dick Harrison

Dick Harrison

Varifrån kommer uttrycket ”så förgår all världslig ära”, på latin sic transit gloria mundi? Meningen citeras då och då, med andemeningen att inget är beständigt, att förändring är den enda konstanten. Är det något som en antik filosof hittade på, eller är det ett modernt yttrande som har klätts i latinsk språkdräkt?

Uttrycket är inte känt från antiken utan kan tidigast beläggas under medeltiden. Från denna tid – okänt exakt under vilket århundrade – till 1963 brukade en ceremonimästare upprepa meningen tre gånger i samband med att en ny påve installerades i Peterskyrkan, med det inledande tillägget Sancte Pater, ”Helige Fader”. Poängen var densamma som när romerska triumfatorer under antiken fick höra memento mori, ”kom ihåg att du är dödlig”: påven skulle inse alltings förgänglighet och bevara sin ödmjukhet. Senare påvar har avstått från kröningen med tiara och därmed även från de ceremonier som involverade formeln.

Det är alltså främst inom katolska kyrkan som meningen har varit känd i äldre tid. Därifrån har den under 1800- och 1900-talen plockats och återanvänts i mängder av sammanhang.

Dick Harrison

Alla som varit i Visby vet att stadens gamla slott, Visborg, inte längre existerar. Ruiner av murarna finns visserligen vid södra ringmuren, men av de gamla tornen och salarna återstår inget. Varför?

Svaret är att söka i 1600-talets många krig mellan Sverige och Danmark. Svenskarna övertog det illa medfarna slottet efter freden i Brömsebro 1645, men danskarna återtog det i maj 1676. I syfte att försvåra ett svenskt återerövrande lät de danska ockupationsstyrkorna reparera och kraftigt förstärka Visborg under de år som följde. Om detta arbete fått fortsätta skulle borgen sannolikt ha stått kvar än idag, antingen som en pampig och restaurerad turistmagnet (som i fallet med Kalmar slott) eller som en romantisk ruin (som i fallet med Borgholms slott). Men danskarna kom på andra tankar. När det 1679 blev uppenbart att Gotland måste återlämnas till Sverige i samband med den stundande freden beslöt regimen i Köpenhamn att riva ned slottet hellre än att överlämna hela härligheten till arvfienden i Stockholm. Mellan juli och september 1679 demolerade danskarna hela Visborg, bland annat genom sprängning.

Det fanns en teoretisk möjlighet för svenskarna att bygga upp slottet igen, men alla dylika planer omintetgjordes när generalguvernör Johan Cedercrantz lät anlägga kalkugnar vid ruinerna och använda vad som återstod av ruinen till att göra kalk.

Det bör tilläggas att namnet Visborg fick en renässans i slutet av 1800-talet, sedan prins Oscar gift sig med en icke-kunglig kvinna och därför miste arvsrätten till tronen. Hans morbror, storhertig Adolf av Luxemburg, förlänade honom titeln i april 1892. Eftersom Oscar tidigare hade fått titeln ”hertig av Gotland” var det inte märkligt att hans nya titel blev ”greve af Wisborg” (fr. comte de Wisborg). Därefter har flera icke-kungliga medlemmar av ätten Bernadotte burit samma titel.

Dick Harrison

William Shakespeares dramer var ofta baserade på historieskrivning, både i fallet med de engelska medeltidskungarna och figurer som Macbeth och Hamlet. Hur är det med Othello? Har ”moren i Venedig” haft en historisk förlaga?

Nej, det har han inte. Förlagan är Gli Hecatommithi, en samling bestående av hundra berättelser, efter mönster från Boccaccios Decamerone, som publicerades 1565. Författare var Giovanni Battista Giraldi (1504–1573), mer känd som Cinthio. Här finns en historia betitlad ”Un capitano moro”, ”En morisk kapten”, som på ett eller annat sätt inspirerade till det engelska dramat, möjligen (men inte nödvändigtvis) via en fransk översättning. Innehållet är ren fiktion, låt vara att man har diskuterat om Cinthio inspirerades av en händelse i Venedig i början av 1500-talet. Att spekulera om dylikt är dock fåfäng möda – det finns element i Othello som lika gärna kan spåras till Tusen och en natt och andra gamla sagosamlingar.

Skillnaderna mellan novellen och dramat är betydande. Detta gäller i synnerhet namnen. Hos Cinthio är endast Desdemona, den främsta kvinnliga protagonisten i dramat, nämnd vid namn. Den person som heter Othello hos Shakespeare kallas bara ”moren” hos Cinthio. Vi måste alltså utgå från att en hel del kreativ fantasi vävdes in i dramatiseringen, men det är också möjligt att namn och karaktärer påverkades av intryck engelsmännen fick av marockanska ambassadörer under åren kring 1600.

Dick Harrison

Det sägs att premiären på Igor Stravinskijs balett Våroffer var en av 1900-talets stora skandaler, att publiken blev ursinnig och att polis tillkallades. Är det sant? Hur kunde publiken i Paris undgå att inse storheten i musiken?

Få premiärer är lika mytomspunna som uruppförandet av Våroffer på den nyöppnade Théâtre des Champs-Élysées den 29 maj 1913. Det finns många historier om kalabalik och våldsamheter. Det sägs att publiken reste sig upp och lämnade sina platser under ljudliga protester mot oväsendet, att den gamle kompositören Camille Saint-Saëns blev rasande och förklarade att musiken var ett hån mot honom själv, och så vidare. Sistnämnda myt stupar på att Saint-Saëns inte var närvarande. Men hur förhåller det sig med resten?

Det var fullsatt i salongen. Inledningsnumret, Chopins och Fokines Les Sylphides, förlöpte utan problem. Som andra nummer uppfördes Våroffer. Ögonvittnen och kommentatorer är överens om att det började mullra i publiken redan efter de inledande tonerna och att det snart var omöjligt för dansarna att höra vare sig musiken eller de instruktioner som koreografen Nizjinskij gav dem. Folk skrattade, bankade och stampade. Stravinskij blev förbittrad, lämnade sin plats och satte sig på ett undanskymt ställe. Uppenbarligen berodde mycket av tumultet på att delar av publiken började angripa varandra – de unga radikalerna som uppskattade allt som var nytt såg ett utmärkt tillfälle att håna de konservativa entusiasterna som ville se en traditionell uppvisning – men i nästa skede började folk från båda grupperna attackera orkestern och kasta saker på musikerna.

Trots problemen fortsatte framförandet som planerat. Ett fyrtiotal bråkstakar vräktes ur lokalen, men det är okänt huruvida man behövde tillkalla polis. Ju längre tiden gick, desto lugnare blev det i salongen, och under Våroffers andra del var publiken nästan tyst. När allt var över hyllades Stravinskij för sitt mästerverk, och recensenterna var överlag positiva, även om enstaka kritiska röster hördes. Stravinskij, Nizjinskij och balettchefen Djagilev firade framgången med en god middag.

Dick Harrison

Den äldsta nordamerikanska högkulturen brukar kallas den olmekiska. Emellertid lär detta folk inte ha haft något utvecklat skriftspråk. Hur vet vi då att de kallades olmeker?

Det vet vi inte. Vi har inte den blekaste aning om vad de så kallade olmekerna kallade sig själva. Våra kunskaper om deras civilisation, som bredde ut sig i det mexikanska låglandet i Veracruz och Tabasco, baseras uteslutande på arkeologi. Fynd av skulpturer, tempelplattformar och formidabla kolossalhuvuden i sten, daterade till perioden mellan 1500 och 400 f.Kr., har gjort att olmekerna kommit att uppfattas som portalfigurer i Nya världens fornhistoria. I läroböcker och referensverk framställs deras samhälle numera regelmässigt som den ursprungliga mesoamerikanska civilisationen, från vilken alla de andra – zapoteker, maya, azteker, med flera – utvecklades. Men vi vet alltså inte hur de refererade till sig, sina städer, byar och riken.

Termen olmek är ett nahuatl-ord (nahuatl var det språk som talades av aztekerna) och betyder ordagrant ”gummirep”, vilket kan tolkas metaforiskt som ”gummifolket” eller ”gummiätten”. Aztekerna brukade på 1500-talet termen om de människor som levde i det område där olmekcivilisationen hade blomstrat två millennier tidigare, och de syftade med all säkerhet på folkets tradition att utvinna gummi från träd. Västerlänningar började senare, på grund av missförstånd, använda termen inte bara om aztekernas egna grannar utan om folk som levt i regionen långt tidigare – därav nuvarande, i grund och botten felaktiga, terminologi.

Dick Harrison

År 1457 störtades den svenske kungen Karl Knutsson och efterträddes av den dansk-norske kungen Kristian I. Men det dröjde ett bra tag mellan den förstes fall och den senares trontillträde. Karl tycks alltså inte ha besegrats av Kristian. Hur gick det till när han miste tronen?

Svaret är att Karl Knutsson miste tronen till följd av ett uppror. Vi känner till händelseförloppet väl eftersom den samtida krönikören Ericus Olai berättar om det. Karl Knutsson har också (mycket vinklat) skrivit om händelsen, som dessutom skildras i Sturekrönikan och Vadstenadiariet.

Ericus Olai uppger att ärkebiskop Jöns Bengtsson (Oxenstierna), Karl Knutssons farligaste svenske maktrival, begärde ersättning för den skada han lidit föregående sommar, då ärkebiskopens tjänare tagits tillfånga av fienden. Karl Knutsson vägrade emellertid att betala ersättning och klyftan mellan ärkebiskop och kung vidgades. Medan kung Karl drog mot söder för att återta Öland från danskarna skred ärkebiskopen till verket.

Omkring den 25 januari 1457 lät Jöns Bengtsson gripa Håkan Svensson, Karl Knutssons byfogde i Uppsala. Fången sattes bakom lås och bom på Salsta, ett av huset Oxenstiernas rikaste gods. Upproret hade börjat. Medelst ett skarpt formulerat anslag på Uppsala domkyrkas port kungjorde Jöns Bengtsson att han hade uppsagt kung Karl tro och lydnad. Därefter samlade han kring sig bönder och borgare i staden och dess närhet. Antagligen utgjorde ärkebiskopens egna landbor en stor del av hären, men med tanke på de många kungliga extraskatterna under de senaste åren lär han inte ha haft svårt att vinna även övriga bondehjärtan för sin sak. Med de beväpnade allmogesoldaterna i följe drog sedan Jöns mot Västerås och försatte slottet i belägring.

I Sturekrönikan skildras upprorets inledningsfas detaljerat. Jöns Bengtsson skall ha kallat till sig krigsmän och därefter nedlagt mitran på altaret framför Sankt Eriks skrin i Uppsala domkyrkas kor. Han lär ljudligt ha förklarat för de församlade att han inte skulle återta den förrän ”sweriges lagh wardha räth”. Därefter skall han ha iklätt sig harnesk och omgjordat sig med ett svärd. På ärkebiskoplig order plundrades kungsgården, varefter Jöns ledde sina män via Haga och Svartsjö till Västerås, dit han uppmanade dalkarlarna att komma för att ansluta sig.

När kungen nåddes av nyheten var han på väg mot Vadstena för att göra ett kort uppehåll i fälttåget mot Öland, men katastrofbudet kullkastade krigsplanerna. Sturekrönikans författare påstår att Karl Knutsson, sedan han informerats av flera brevskrivare, hastade norrut i spetsen för 1 400 ryttare. Från Stockholm sändes ytterligare 300 man för att bistå honom mot de upproriska.

De ärkebiskopliga och de kungliga styrkorna möttes vid Strängnäs, enligt en annaluppgift (Annales Holmienses) den 9 februari. I Vadstenadiariet anges att Karl Knutssons här besegrades två gånger, att ett flertal stupade och att kungen själv föll ihop efter att ha sårats av en pil. Sturekrönikans skildring är mer utförlig. Här läser vi att kungen nådde fram till Strängnäs en god stund före den från Västerås framryckande ärkebiskopen, men de svenner Karl sände ut att spana efter fienden kunde inte ge honom besked om huruvida fara hotade. De kungliga tog av sig harnesk och beredde sig att sova. På morgonen nåddes Karl Knutsson av ett rykte om att Jöns Bengtsson närmade sig, men till sin egen olycka ringaktade han budet. Därpå föll ärkebiskopens folk över kungens trupp; Karl blev skjuten och tvingades vika tillbaka. Åtskilliga krigsmän blev tillfångatagna, men kungen själv lyckades ”mz blodughe män och bleeke kin” rädda sig till Stockholm.

Jöns Bengtsson förefaller alltså ha överrumplat Karl Knutsson och tillfogat honom ett allvarligt bakslag. Sårad och besegrad vände kungen åter till sitt huvudfäste vid Mälarens utlopp, vilket den 13 februari försattes i belägring. Någon hjälp av stockholmarna tycks Karl Knutsson inte ha kunnat räkna med och den 24 februari lämnade han Stockholm på ett skepp med destination Danzig. Det dröjde inte många timmar efter kungens försvinnande innan stadens portar öppnades för Jöns Bengtsson.

Dick Harrison

Vad hände egentligen efter det att den svenske riksföreståndaren Sten Sture den äldre avlidit? Det finns en historia om att man sökte hemlighålla dödsfallet och klädde upp liket för att folk skulle tro att herr Sten ännu levde.

Historien är korrekt. Sten Sture avled i Jönköping den 14 december 1503. Hemming Gadh, en färgstark prelat-krigare-diplomat som var med vid dödsfallet, lät mycket riktigt hemlighålla händelsen. På dennes order placerades liket i en fora med skinn, medan en tjänare iförde sig herr Stens kläder, allt för att de som såg foran skulle tro att riksföreståndaren ännu levde. Lik och tjänare färdades därefter tillbaka till Stockholm, allt medan den tilltänkte efterträdaren Svante Nilsson fick tid att planera och verkställa maktövertagandet.

Ett av skälen till det försiktiga agerandet var de höga herrarnas berättigade fruktan för herr Stens änka. Ingeborg Åkesdotter (Tott) var en av Nordens mäktigaste, rikaste och mest erfarna kvinnliga politiker, och hon hade inga tankar på att lämna ifrån sig maktpositionen utan vidare. Genom att hålla henne ovetande om makens död köpte man sig tid att agera bakom scenen. Men det hade man inte mycket för. Änkefru Ingeborg behöll kontrollen av den döde makens vidsträckta län i ytterligare två år, till Svante Nilssons förtret. Därefter accepterade hon att endast behålla Tavastehus län på livstid – hon avled redan 1507.

Som tillägg kan nämnas att Sten Stures lik, när det väl plockats fram, först placerades i en kista i Storkyrkan, invid den skulptur av Sankt Göran och draken som riksföreståndarparet skänkt. Därefter fördes kistan till klostret i Mariefred, som herr Sten hade grundat. När Gustav Vasa stängde klostret flyttades kistan först till Kärnbo kyrka och hamnade slutligen i Strängnäs domkyrka. Den sarkofag som här möter en nutida besökare uppfördes på Gustav III:s initiativ.

Dick Harrison

Efter bloggen om Albert Einsteins skolkunskaper har frågan dykt upp om Adolf Hitlers konstnärliga talanger. Det är allmänt känt att den blivande Führern drömde om att bli konstnär men misslyckades att komma in på utbildningen på konstakademin i Wien, eftersom han inte ansågs hålla måttet. Akademin stoppade hans ansökan både 1907 och 1908. Var bedömningen rättvis? Hade Hitler en konstnärlig talang, och kunde Europa ha sluppit hans förödande politiska gärning om konstfolket i Wien varit mer tillmötesgående?

Den sista frågan lämnar jag därhän, eftersom den är omöjlig att besvara. Det går alldeles utmärkt att förena politisk aktivitet med målarkonst, som i fallet med Winston Churchill. Även frågan om kvaliteten på Hitlers konst är svårbesvarad – om tycke och smak bör man, som bekant, icke diskutera alltför livligt. Likväl har vi tillräckligt mycket av Hitlers verk i behåll för att översiktligt kunna uttala oss om hans färdigheter.

Den unge konstnären Adolf Hitler stod fjärran från de strömningar som gjorde sekelskiftets Wien till en av världens mest kreativa och nyskapande miljöer. Hos honom fanns inget av den begynnande modernism som förknippas med namn som Klimt, Schiele och Kokoschka. Däremot var han en icke oäven arkitekturmålare. De bedömare som i våra dagar har gett Hitler ett visst erkännande har syftat på hans akvareller föreställande byggnader i Wien (han brukade kopiera motiv från vykort), som han också lyckades sälja och tjäna en del pengar på. Hitlers konstnärliga akilleshäl – en av dem – var människogestaltningen. De människor som han placerade i sina akvareller ger ett tafatt och föga genomarbetat intryck.

Allt som allt måste vi därför ge konstakademien rätt. Adolf Hitler hade förvisso konstnärlig talang, men den var inte tillräckligt stor för att han på egna meriter skulle kunna kvala in på en eftertraktad utbildning.

Dick Harrison

Vad menas med uttrycket ”upplyst despot”? Det används ofta, med pejorativ biton, om alla möjliga initiativ- och maktlystna ledare i allt från diktaturstater till företag och studentkårer.

Det stämmer att de som brukar termen idag i regel gör det i smädelsesyfte, ofta utan att motparten begriper innebörden. Ofta hade det räckt med termen ”despot”, som numera endast ger negativa associationer. Ordet ”upplyst” vittnar om ett användningsområde som syftar bakåt i tiden på 1700-talets europeiska envälde.

När historiker använder begreppet, som blev vanligt förekommande i mitten av 1800-talet, syftar vi på en speciell typ av monarker som härskade under mitten och andra hälften av 1700-talet. Urtypen för en upplyst despot är Josef II av Österrike, men även Katarina II av Ryssland, Fredrik II av Preussen, Karl III av Spanien och vår egen Gustav III brukar räknas dit. De upplysta despoterna strävade efter att modernisera sina stater i upplysningens anda, till exempel genom att angripa klosterväsendet, landsförvisa jesuiterna, reformera administrationen, stödja kultur och vetenskap, öka religionsfriheten, avskaffa tortyr och grymma straff och – i vissa länder – avskaffa livegenskapen. De var dock inte villiga att kompromissa med den egna maktpositionen. Tvärtom använde de sin enväldiga position till att trumfa igenom reformer, och i de fall detta mötte motstånd från ständerna sökte de bli ännu mäktigare på de senares bekostnad. Gustav III:s ”förenings- och säkerhetsakt” 1789 är ett exempel på det sistnämnda. De upplysta despoterna menade vanligtvis att undersåtarna inte visste sitt eget bästa och att enväldet var nödvändigt för att samhället skulle kunna förbättras.

Den upplysta despotismen stöddes ofta av konstnärer, författare och kompositörer, vilka sympatiserade både med sina furstliga uppdragsgivare och med deras idéer. Budskapet i Mozarts opera Trollflöjten brukar anföras som exempel på stöd för upplyst despotism, liksom många av Voltaires skrifter.

Den upplysta despotismen gick i graven med franska revolutionen. I Frankrike hade denna typ av styrelseskick aldrig slagit igenom – varken Ludvig XV eller Ludvig XVI var upplysta despoter – och under revolutionen 1789 grep oppositionen makten för att reformera samhället över kungens huvud. De blodiga följdverkningarna (kungaavrättning, vandalisering, krig, med mera) skrämde Europas övriga monarker till en allt konservativare hållning i åtskilliga samhällsfrågor.

Dick Harrison

När jag gick i skolan fick jag ibland höra att ”även om ni är dåliga på provet kommer det nog att gå bra, för till och med Einstein var dålig i skolan”. Också i det egna familjehemmet fick jag höra detta, och jag trodde aldrig på det. Det lät som ett typiskt påhitt från folk som inte tyckte om att plugga, som hellre ägnade sig åt idrott, tv-tittande eller diverse upptåg istället för att läsa läxor. I vuxenåldern har jag hört påståendet ofta, i regel med andemeningen att skolkunskaper är värdelösa, eftersom man tillägnar sig den väsentliga, praktiskt betydelsefulla, kunskapen senare. Men vad är sant? Var Albert Einstein dålig i skolan eller inte?

Sanningen är att vi har mängder av belägg på Einsteins färdigheter under barn- och ungdomen i slutet av 1800-talet. Vi kan dessutom luta oss mot utförliga redogörelser för barnet Alberts tidiga utveckling – både nobelpristagaren själv och hans släktingar har varit frikostiga med sina minnen. Som exempel kan nämnas att de föräldrar som oroar sig över att deras barn inte lär sig tala förrän i tre–fyra-årsåldern kan lugnas med att det tog lika lång tid för den lille Albert Einstein att tillskansa sig talets gåva. När Einstein kommit upp i skolåldern betraktades han dock som så högutvecklad att han fick hoppa över första klass och gå direkt till tvåan.

Inget tyder på att Einstein var en idealisk mönsterelev – han kunde stundom reta lärarna en hel del och var inte främmande för att slarva – men han var absolut inte dålig. Tvärtom. Både i brev och i betyg framgår att han ofta var bäst i klassen. Betygen från skolan i München förstördes i andra världskriget, men dessförinnan hade rektorn redan hunnit gå igenom arkivet och konstaterat att den unge Einsteins betyg i latin och grekiska var utomordentliga. Från kantonskolan i schweiziska Aargau, där Einstein hamnade i nästa skede av utbildningen, har vi dokumentariska belägg på att hans betyg i historia, aritmetik, algebra, geometri, fysik och musik (han spelade violin) var utmärkta. Han var något svagare i tyska, men inte dålig.

Myten om den usle skoleleven Albert Einstein kan alltså förpassas till soptippen. Einstein var lika framstående i skolan som senare i livet, i synnerhet vad naturvetenskapliga ämnen beträffar.