Annons
X
Annons
X

Historiebloggen

Dick Harrison

Dick Harrison

Mellan 1975 och 1979 behärskades Kambodja av röda khmererna (Khmer Rouge), en regim som blivit beryktad för ett av 1900-talets värsta folkmord. Vet man hur många som dödades?

Nej, det gör man inte. Forskarnas och politikernas åsikter går isär, och vissa kambodjanska politiker har rentav förnekat att folkmordet ägt rum (de har bland annat menat att vietnameserna har fabricerat bevisen). Dylika förnekelser är sedan 2013 formellt förbjudna i Kambodja.

Med tanke på katastrofens storlek är det omöjligt att räkna ut ett dödstal, men vi har en god utgångspunkt i fynden av omkring 20 000 massgravar. Flertalet forskares bedömningar gör gällande att mellan 1,5 och 3 miljoner kambodjaner miste livet till följd av massavrättningar och undernäring. Det innebär att omkring en fjärdedel av Kambodjas befolkning mycket väl kan ha utplånats.

Dick Harrison

Idag är det dags för tredje tipset på historiska sevärdheter i det land där jag för närvarande är bosatt, Kenya. Turen har kommit till Lamu, en stad på en ö vid landets nordkust, inte långt från Somalia.

Första gången Lamu nämns vid namn är i ett arabiskt manuskript som berättar om en händelse år 1441, då historieskrivaren al-Maqrizi skall ha mött en domare från Lamu under en vistelse i Mekka. Vid denna tid var Lamu en stadsstat som försörjde sig på handel och fruktodling. Enligt senare skrivna texter i själva Lamu gick staden tillbaka på två orter, Hidabu och Weyuni, vilka slogs ihop efter en fejd, då stadsbebyggelsen flyttades till nuvarande belägenhet. Att döma av arkeologiska utgrävningar på 1960-talet existerade Hidabu redan på 1200-talet och dagens Lamu torde ha växt fram under 1400-talet.

Därefter hör vi talas om staden i många källor. Portugiserna tvingade invånarna att betala tribut år 1506, efter en blockad, varefter staden erkände Lissabons överhöghet under hela 1500-talet och en stor del av 1600-talet. När Lamus härskare misstänktes för illojalitet inskred portugiserna med repressalier och avrättningar – så skedde både 1589 och 1678.

På 1600-talet vilade Lamu inte bara i skuggan av portugiserna utan också i skuggan av riket Pate, vars huvudstad låg på en av grannöarna. Pate förblev en dominerande regional makt på 1700-talet, då portugiserna fördrivits av araber, men därefter vände vinden. Efter ett krig 1812 inleddes Lamus storhetstid. Tack vare en allians med sultanen av Oman kunde folket i Lamu bygga en stark fästning med höga murar och utveckla en intensiv sjöväga handel.

På 1800-talet var Lamu en av den östafrikanska kustens mest betydelsefulla städer. Stadens köpmän handlade med elfenben, hudar, spannmål, kaurisnäckor, flodhästtänder, sköldpaddsskal och inte minst slavar. Sistnämnda handel ledde till att rikedomen i staden växte kraftigt. Slavar inhandlades huvudsakligen via Zanzibar, och många vidareexporterades till arabvärlden på båtar, så kallade dhows. Eftersom slavhandeln i Lamu förblev legal långt efter det att den förbjudits längre söderut vid kusten var det oproblematiskt för stadens köpmän att göra sig förmögenheter på kommersen med ofria. Ett brittiskt ögonvittne noterade 1861 att han såg 600 slavar i Lamu, vilka väntade på att transporteras vidare.

Blomstringen ledde till en omfattande immigration mellan 1850-talet och 1870-talet, bland annat av indier, och staden växte till en yta som tycks ha varit dubbelt så stor som den är idag. Men storhetstiden blev kort. På 1880-talet drabbades omlandet av räder från somalier, samtidigt som boskapssjukdomar slog till. Tyska kolonister etablerade ett protektorat över grannsultanatet Witu – dit många förrymda slavar hade flytt – samtidigt som britterna utsträckte sitt välde längre söderut. I mitten av 1890-talet inordnades Lamu i det brittiska kolonialväldet, sedan politikerna i London och Berlin kommit överens om att tyskarna skulle dra sig tillbaka.

Det som slutligen knäckte Lamu var det tidiga 1900-talets förändringar: avskaffandet av slavhandeln och den tekniska och agrarekonomiska utvecklingen, som gjorde att staden hamnade i en ekonomisk och politisk periferi till Nairobi. Sett ur kulturturistiskt perspektiv har detta dock varit till stadens fördel. Istället för att förvandlas till en modern storstad, som i fallet med Mombasa, är Lamu fortfarande i allt väsentligt en swahilistad med trånga gränder, gamla moskéer och välbevarade hus från 1700- och 1800-talen. Biltrafik saknas och alla transporter sker med hjälp av åsnor. Detta har fått till följd att Unesco förklarat staden som ett världsarv, och om det inte varit för det latenta hotet från somaliska pirater en bit längre uppför kusten hade Lamu sannolikt varit en betydande turistort. Den som kommer hit idag (vilket är lätt; staden har flygplats på grannön Manda) behöver än så länge inte trängas med andra västerlänningar.

Lamus största sevärdhet är själva stadskärnan med de små gränderna, avloppsrännorna, åsnorna och de traditionella swahilihusen. Några av dem är synnerligen välrenoverade. I ett fåtal fall är de rentav omgjorda till hotell och museer, som det är en fröjd att besöka. Stadens museum, som ligger vid den avlånga hamngatan, är utmärkt, med fina utställningar om swahilikustens kultur. Man kan dessutom besöka stadens 1800-talsfästning och det gamla tyska postkontoret, ett pyttelitet museum över den tid då tyskarna försökte göra Witu till koloni och behövde Lamu för att hantera postgången.

Något som särskilt imponerar på en besökare är hur väl den gamla swahilikulturen i Lamu har överlevt, såväl vad beträffar arkitektur och konsthantverk som stadsliv. De rikt utsirade träportarna är fantastiska, liksom stolar, sängar och andra möbler som ännu nyproduceras.

Den som önskar se några väl valda bilder från Lamu kan göra det på min hustrus blogg.

Dick Harrison

När västromerska riket splittrades i separata kungariken på 400-talet lär inte bara germaner utan också romerska stormän ha passat på att upprätta egna välden. Hur gick det för dem? Varför finns de inte kvar idag?

Alla de riken som uppstod i Europa på 400-talet har antingen gått under eller slagits ihop med andra riken, varför det inte är besynnerligt att även de romerska riken som efterträdde imperiet i väster försvann från scenen. Många av dem är dåligt kända, men ett och annat känner vi till desto bättre.

Det mest ryktbara är det som låg i nuvarande norra Frankrike. Bakgrunden var en revolt mot Ricimer, en romersk fältherre av gotisk och svebisk härkomst som dominerade västromersk politik från 456 till sin död 472, från 457 med titeln patricius. I egenskap av överbefälhavare kunde han fritt välja mellan att stödja eller svika sina kejsare, och åren 465–467 styrde han på egen hand utan någon kejsare alls. De missnöjda provinsromerska stormännen försökte stundom skära av banden till Italien, Ricimer och dennes kejsare helt och hållet, vilket också lyckades för gallo-romaren Aegidius i Soissons i början av 460-talet.

Aegidius avled 465 men efterträddes av sonen Syagrius. Far och son styrde över ett eget romerskt rike, på samma sätt som vissa ”barbarriken” alltmer tog formen av självständiga politiska enheter gentemot kejsarna. Slutet på Aegidius och Syagrius rike kom 486, då dess väpnade styrkor besegrades av frankerkungen Klodvig i slaget vid Soissons. Slaget fick vittgående följder, eftersom det ledde till att Klodvig kunde utsträcka sitt maktområde ända till Seine och lägga grunden till det rike som idag kallas Frankrike.

Dick Harrison

Sade Karl XII verkligen detta? Man hör ofta att han lär ha yttrat dessa bevingade ord när han landsteg på Själland till ljudet av gevär och kanoner år 1700.

Nej, det sade han med stor sannolikhet inte. Upphovsmannen till citatet är ingen mindre än Voltaire, som inflikade det i sin Histoire de Charles XII. I franskt original lyder det: ce sera là dorénavant ma musique. Enligt Voltaire skall kungen ha förvånats av ljudet av muskötsalvor och frågat generalmajor Stuart vad ”de svaga visslingarna” betydde. Stuart svarade att det var ljudet av kulor som fienden sköt mot kungen, vilket föranledde den berömda (men alltså påhittade) repliken.

För övrigt var landstigningen vid Humlebæk på kvällen den 25 juli föga dramatisk, sett ur Karl XII:s personliga synvinkel. Några hundra ryttare och bönder, som mest omkring 700 man, sökte hejda svenskarna. En kort strid utbröt medan den första svenska bataljonen vadade iland, men när det var dags för kungen att beträda dansk mark hade danskarna redan gett upp och dragit bort.

Dick Harrison

Ja, naturligtvis, är det för vissa måhända överraskande svaret. Men ytterst få 1800-talseuropéer var inte, med vårt sätt att se det, rasister. De var övertygade om att jorden beboddes av olika typer av människor, varav vissa var bättre och ädlare än övriga. Européerna var, enligt detta synsätt, allra bäst. Fredrika Bremer var ett barn av sin tid och delade dessa värderingar.

Samtidigt bör det framhållas att Fredrika Bremer var övertygad om att västerlänningar inte hade rätt att bete sig hur som helst, bara för att de tillhörde en överlägsen civilisation. Hon motsatte sig således de brutala aspekterna av slaveriet i de amerikanska sydstaterna. Detta framgår tydligt i hennes bokverk Hemmen i den nya verlden (1853–1854), där hon berättade om en resa i USA.

Samma verk innehåller gott om exempel på uttalanden som, om de fällts idag, utan tvekan skulle ha resulterat i anklagelser för rasism. Fredrika Bremer sticker inte under stol med sin åsikt att ”negerrasen har en stark instinkt av tillgivenhet och vördnad” samt ”en naturlig böjelse att subordinera under den vita rasen, och lyda dennas högre intelligens” (12 april 1850). Visserligen var slaveriet av ondo, konstaterar hon, men institutionen gav likväl de vita en möjlighet att uppfostra och förbättra de svarta, så att de till slut skulle kunna återbördas till Afrika för att kristna och civilisera den mörka kontinentens hedningar. ”Jag är övertygad om att detta är sanningen och vägen” (25 maj 1850).

När Fredrika Bremer skildrar svarta slavdrivare på en typisk sydstatsplantage skräder hon inte heller orden: ”Denne är alltid en neger, och är ofta den grymmaste och hårdaste man på hela plantagen. Ty när negern är obarmhärtig, så är han det i hög grad. Och han är negerslavens värsta plågare (21 april 1850).”

Dick Harrison

Efter gårdagens blogg om fyren på Faros har en fråga uppkommit om ett annat av antikens sju underverk: Zeusstatyn i Olympia. Vet man hur detta mästerverk såg ut? När försvann statyn?

Statyn var mycket riktigt ett mästerverk, skapat av Fidias på 430-talet f.Kr. för Zeustemplet i Olympia. Tack vare beundrande beskrivningar vet vi att statyn var 13 meter hög och gjord av en trästomme som täcktes av guld- och elfenbensplattor. Zeus var avbildad sittande på en tron, gjord av cederträ och prydd med ornament av ebenholts, elfenben, guld och ädelstenar.

Ingen vet hur och när statyn förstördes. En bysantinsk historiker, som levde ett halvt millennium för sent för att vara en trovärdig källa, hävdar att det fanns en tradition som påstod att den fördes till Konstantinopel och brann upp i en eldsvåda på 400-talet e.Kr., men det är lika sannolikt att den förstördes när templet i Olympia brann ned år 425 e.Kr. Andra menar att den hade förstörts redan något sekel tidigare.

Tyvärr har ingen kopia av Zeusstatyn överlevt. Det närmaste vi kommer är avbildningar på mynt, men de är inte till någon större hjälp. Att vi trots det känner till skulpturen tämligen väl beror på de noggranna beskrivningar som antikens författare, däribland Pausanias, har efterlämnat. Genom dessa vet vi att Zeus hade guldsandaler och att han bar en staty av segergudinnan Nike, även den tillverkad av guld och elfenben, i höger hand.

Dick Harrison

Fyrtornet på Faros utanför Alexandria sägs ha varit det av antikens sju underverk som överlevde längst, näst efter Cheopspyramiden. När försvann det?

Fyren började byggas under åren kring 300 f.Kr. på order av Ptolemaios I Soter, den av Alexander den stores generaler som tog kontroll över Egypten. Efter tolv år stod det färdigt och imponerade därefter storligen på hela den antika världen. Det är ingen överdrift att påstå att fyren på Faros är en av de byggnader som haft störst betydelse genom tiderna – alla senare fyrtorn i vår del av världen är på ett eller annat sätt modellerade efter detta. Att döma av arabiska skildringar var det mellan 100 och 120 meter högt, byggt i tre avdelningar med en kvadratisk sektion längst ned, därefter en oktagonal och slutligen en rund. Fyrtornet hade en stor spegel som reflekterade solljuset under dagen. Om natten hjälpte tornet sjöfarare genom att man lät en eld brinna.

Att fyrtornet överlevde så länge som det gjorde berodde på att det verkligen fungerade som avsett och var till stort gagn för sjöfarten. Trots att tornet vid flera tillfällen utsattes för ras, bland annat vid jordbävningar, var Egyptens härskare ofta villiga att reparera det. Men klockan klämtade på 1300-talet. 1303 och 1323 års jordbävningar blev för mycket, och i reseskildringar från påföljande decennier konstateras att tornet ligger i ruiner. Ruinerna fanns kvar ända till 1480-talet, då mamluksultanen byggde en fästning på platsen och använde sten från fyrtornet till byggnadsarbetet.

Dick Harrison

I historisk litteratur anges ofta Shang som Kinas första dynasti. Shangdynastin (ca 1600–ca 1050 f.Kr.) är historiskt belagd genom både skriftliga källor – orakelsvar på sköldpaddsskal – och arkeologiska fynd, och dess maktområde vid Huang He i Nordkina är någorlunda väldefinierat. Men fanns det inte en ännu äldre dynasti som hette Xia? Räknas den som en historisk dynasti eller som något tillhörigt sagovärlden?

Att Xiadynastin förekommer i diskussioner om det äldsta Kina beror på att det är den första dynasti som nämns i de gamla kinesiska krönikeverken. Dynastin skall ha härskat över ett icke närmare specificerat område i inre Nordkina mellan 2000-talet och ca 1600 f.Kr. Problemet är att krönikorna även anger att Xiahärskarna efterträdde fem mytologiska urkejsare, vilket gör att hela dynastin hamnar i samma halvhistoriska dunkel som exempelvis den svenska Ynglingaätten. Eftersom samtida dokument om Xia fullständigt saknas har historiker varit så illa tvungna att sätta ett frågetecken framför dynastins existens.

Den moderna diskussionen om Xiadynastin utgår från arkeologiska fynd, särskilt utgrävningarna av bronsålderskulturen i Erlitou i provinsen Henan från och med 1959. Tack vare C14-analyser vet vi idag att det i Erlitou fanns en högt utvecklad kultur med ett stratifierat samhälle och ett fast etablerat härskarskikt under några sekler fram till 1600-talet f.Kr. År 2011 påträffades vad som rimligen kan tolkas som ett stort kungligt palats, daterat till omkring 1700 f.Kr. Detta sammanfaller kronologiskt med krönikornas berättelser om Xia, varför vissa forskare menar att arkeologin ger oss en möjlighet att, åtminstone hypotetiskt, uttala oss om dynastin.

Dick Harrison

Vem sade detta? Göring eller Goebbels? Eller Himmler?

Ingen av dem, utan Hanns Johst. Och han sade det inte utan skrev det, närmare bestämt i pjäsen Schlageter (1933), där repliken läggs i rollfiguren Friedrich Thiemanns mun. Dessutom lyder citatet egentligen ”När jag hör ordet kultur…, osäkrar jag min Browning” (ty. Wenn ich Kultur höre…, entsichere ich meinen Browning, akt 1, scen 1) – en Browning är inte en revolver utan en halvautomatisk pistol.

Hanns Johst föddes 1890 och debuterade som dramatiker 1914. Hans första verk hade uppenbara drag av expressionism, vilket var i tidens anda, men senare övergick han till realism. På 1920-talet lade Johst gärna in antisemitiska motiv i sina pjäser och romaner, vilket uppskattades i högerkretsar. År 1928 gick han med i den av Alfred Rosenberg grundade Kampfbund für deutsche Kultur och fyra år senare blev han medlem i nazistpartiet. På 1930-talet var Johst en av Tysklands mest uppburna dramatiker och utövade stor makt över kulturlivet genom sitt chefskap i författarorganisationer. Han blev god vän med Heinrich Himmler och hade från november 1935 rangen av SS-Oberführer. Dylika tvivelaktiga meriter låg Johst rejält i fatet efter andra världskriget. Han internerades, ställdes inför rätta som medlöpare och dömdes 1949 till tre och ett halvt års arbetsläger (vilket han redan hade avtjänat när domen föll). Det dröjde till 1955 innan Johst kommit ur alla rättsprocesser och kunde betrakta sig som rehabiliterad, men hans litterära karriär var och förblev ett avslutat kapitel. Däremot lyckades han publicera ett antal dikter under pseudonymen Odemar Oderich. Han avled 1978.

Pjäsen Schlageter, som tillägnades Adolf Hitler och hade premiär på dennes födelsedag den 20 april 1933, räknas som Johsts största framgång. Den handlar om Albert Leo Schlageter, en tysk frikårskämpe som dömdes till döden av en fransk militärdomstol på grund av sitt motstånd (sabotage) mot ockupationen av Ruhrområdet 1923, varefter han arkebuserades. Nazisterna uppfattade Schlageter som en martyr och föregångare. I första aktens första scen diskuterar den unge studenten Schlageter med sin kamrat Friedrich Thiemann. De betvivlar det vettiga i att fortsätta med studierna eftersom Tyskland inte är fritt. Enligt Thiemann är det bättre att slåss än att studera. Han förkunnar sitt förakt för alla idéer som första världskrigets segrarmakter söker tvinga på Tyskland och det tyska folket, och han avslutar ordkaskaden med orden ”Jag skjuter med skarp ammunition! När jag hör ordet kultur…, osäkrar jag min Browning!”

Dick Harrison

År 1864 angreps Danmark av Preussen och Österrike, ett krig som slutade med danskt nederlag och förlusten av Slesvig och Holstein – även det danskspråkiga Nordslesvig. Varför ingrep inte Sverige och Norge? När det hettat till i Slesvig och Holstein i slutet av 1840-talet hade ju Oscar I varit villig att sända hjälptrupper, och hans monarki hade varit allt annat än neutral. Hade inte hans efterträdare Karl XV rentav lovat danskarna att komma till deras hjälp i händelse av krig?

Det löfte som frågeställaren syftar på gavs vid ett möte på Skodsborg den 22 juli 1863, då Karl XV förklarade för den danske konseljpresidenten Carl Christian Hall att han var villig att alliera sig med Danmark för att skydda landet mot eventuella preussiska angrepp på Slesvig. Han lovade även att sända svenska trupper för att hjälpa danskarna att försvara Danevirke, den gamla försvarsvallen på södra Jylland. Så långt som till en formell allians gick det dock inte, men det berodde sannerligen inte på bristande vilja från Karl XV:s sida utan på att den svenska och norska regeringen lade krokben för kungens planer. Meningen var annars – det vill säga om kungen fått råda – att förhandlingar om en konkret allians skulle äga rum med hjälp av den svenske envoyén i Köpenhamn, Henning Hamilton. Men Karl XV konfronterade ett kompakt motstånd på hemmaplan under hösten 1863. De ledande politikerna var helt emot ett sådant militärt äventyr och vägrade acceptera kungens initiativ. Diskussionerna ägde rum på en svensk-norsk regeringskonferens den 8 september på Ulriksdals slott. I spetsen för motståndet mot alliansen stod den svenske justitiestatsministern Louis De Geer, hans finansminister Johan August Gripenstedt och den norske statsministern Georg Sibbern.

Karl XV var, till skillnad från fadern och farfadern, inte en stark politiker, och han befann sig inte i en tillräckligt god position för att kunna driva igenom sin vilja. Hans enda möjlighet att sjösätta alliansen hade varit att göra sig av med De Geer och Gripenstedt, men det fanns inget realistiskt regeringsalternativ. Alltså fick han ge sig. Några hundra svenskar for icke desto mindre till Danmark och tjänstgjorde som frivilliga i kriget.

Karl XV grämde sig mycket över det politiska nederlaget. Han bearbetade sin vrede både i poetisk form och i en broschyr om den svenska krigsmakten, i vilken han gjorde klart att den danska staten inte fått hjälp av ”dem, vilkas bistånd den haft skäl att vänta”. Sett i efterhand kan man dock konstatera att det nog var bra för både Sverige och Norge att Karl XV:s planer stoppades, och att det knappast hade fått någon större betydelse för Danmark om han fått igenom dem. De väpnade styrkorna i Sverige och Norge var nämligen, internationellt sett, i dåligt skick. De hade inte kunnat spela mer än en marginell roll mot Preussen och Österrike. Däremot hade ett svensk-norskt krigsdeltagande förmodligen fått positiva effekter på skandinavismens utveckling och säkert bidragit till ett politiskt närmande mellan Sverige-Norge och Danmark.