Annons
X
Annons
X

Historiebloggen

Dick Harrison

Dick Harrison

Idag besvarar jag en uppföljningsfråga på Australien-frågan häromdagen. Den första plats som engelsmännen började kolonisera – bland annat med sikte på att skapa en straffångekoloni (som i själva verket kom att grundas en bit därifrån) – i den sydliga kontinenten fick namnet Botany Bay. Namnet har därefter dykt upp i många sammanhang: i romaner, filmer, irländska ballader och till och med som namn på ett rymdskepp i Star Trek. Men hur fick platsen det märkliga namnet? ”Botanikviken” är ju inte en självklar benämning på en planerad koloni för kriminella.

James Cook anlände till platsen den 29 april 1770 med skeppet HMS Endeavour. Han kallade inte kuststräckan Botany Bay utan Sting Ray Harbour, eftersom besättningen såg många stingrockor (eng. stingrays). Det dröjde dock inte länge förrän Cook ändrade sig. Orsaken var att botanikerna ombord på HMS Endeavour hittade så många växter att kaptenen började förknippa platsen med de flitiga forskarna snarare än med stingrockorna. Alltså fick viken heta Botanist Bay, senare omdöpt till Botany Bay.

Botanikerna ifråga lystrade till namnen Joseph Banks och Daniel Solander. Banks var en av Englands främsta naturvetenskapsmän, med botanik som specialitet, under epoken. Solander var svensk, född i Piteå 1733 och en av Linnés lärjungar. Som kuriosa kan nämnas att Solanders namn även går igen i den benämning Cook gav några obebodda öar vid södra Nya Zeeland – Solander Islands.

Dick Harrison

Ja och nej, beroende på hur man definierar krigsdeltagande. Turkiet hade inget intresse av att delta i kriget och gjorde länge sitt bästa för att vidmakthålla sin neutralitet. För säkerhets skull slöt turkarna en non-aggressionspakt med Tyskland i juni 1941, som det visade sig bara några dagar före Operation Barbarossa.

På grund av statens geografiska belägenhet hade Turkiet större förutsättningar för att vara verkligt neutralt än Sverige, som ju var helt inringat av Tyskland och dess allierade och ofta måste vika sig för Hitlers krav. Turkarna handlade med både axelmakterna och deras fiender. De vägrade hörsamma de senares krav på att upphöra att exportera viktiga råvaror till tyskarna. Inte förrän på sensommaren 1944, som en direkt följd av att man insåg vilken sida som höll på att vinna kriget, beslöt sig Turkiets ledning för att kapa de vänskapliga banden till Tyskland.

I februari 1945 gick Turkiet ett steg längre och förklarade krig mot Tyskland och Japan. I det läget var andra världskriget i Europa redan avgjort, och endast tyskarnas desperata försvar av det egna landet gjorde att konflikten drog ut på tiden i ytterligare ett par månader. Även Japans möjligheter att anfalla turkiska mål måste betecknas som obefintliga. Militärt sett var alltså krigsförklaringen såväl onödig som riskfri. Vad det handlade om var politisk opportunism. Turkiet ville tillhöra segrarmakterna i samband med de förhandlingar om en ny politisk världsordning som skulle ta vid när det blivit fred, och som resulterade skapandet av FN.

Dick Harrison

Frågan har varit, och är, föremål för många spekulationer, och två folk har utpekats som upptäckare: portugiser och nederländare. Därtill kommer diverse fantasifulla gissningar om fenicier och andra gamla sjöfararfolk, men dem lämnar jag därhän.

Den svagaste hypotesen är den portugisiska. Den går ut på att portugisiska sjöfarare fick syn på kontinenten under första hälften av 1520-talet. Det främsta indiciet är att franska världskartor (”Dieppekartorna”) från 1500-talet visar en kontinent mellan Sydöstasien och Antarktis. Ortnamnen på kontinenten är både franska och portugisiska, vilket – enligt hypotesens försvarare – tyder på att fransmännen lärt sig av portugiserna att det låg ett landområde på platsen för Australien. Det kan emellertid lika gärna röra sig om fria fantasier om en okänd sydkontinent (lat. terra australis incognita) – sådana fanns det gott om sedan medeltiden. Att portugisiska namn dyker upp här och var på kartan är inte förvånande, med tanke på att portugiserna var det ledande europeiska sjöfararfolket i Asien.

Den nederländska hypotesen är den starkaste, och den som flertalet forskare tror på. I slutet av februari eller början av mars 1606 nådde det nederländska skeppet Duyfken, under befäl av Willem Janszoon, bevisligen fram till Australien. Janszoon och hans män landsteg på kontinenten och rapporterade sedan om upptäckten. I avsaknad av uttryckliga belägg för tidigare europeiska resenärer vid australiska kusten räknas därför Janszoon som kontinentens upptäckare – sett ur Europas perspektiv, vill säga. Aboriginernas förfäder hade ju upptäckt landet tiotusentals år tidigare.

Dick Harrison

I historisk litteratur, och på gamla kartor, kallas den grekiska halvön Peloponnesos ”Morea”. Varför? När började man använda termen?

Termen Morea dyker för första gången upp i bysantinska (östromerska) krönikor på 900-talet. Det råder osäkerhet om vad namnet betyder. Den traditionella förklaringen är att det syftar på det grekiska ordet morea = mullbärsträd, eftersom trädet började odlas i stor skala i denna del av Grekland under äldre medeltid. Orsaken var att man hade lärt sig den kinesiska konsten att göra siden, något som fick mullbärsodlingen att expandera. Men denna hypotes har inte stått oemotsagd. Under äldre medeltid gick stora delar av Grekland temporärt förlorade till slaviska stammar. Det slaviska ordet för hav är more. Det är fullt möjligt att slavernas term för halvön, som ju är omsluten av hav, började användas av grekerna själva.

Oavsett vad ordet ursprungligen betydde kom det under påföljande sekler att bli den vanliga benämningen på Peloponnesos, såväl på grekiska som på turkiska och andra tungomål. När västeuropéer erövrade stora delar av Grekland på 1200-talet anammade även de Morea-termen. I mitten av 1300-talet, då bysantinarna hade återskapat ett grekiskt välde på halvön, grundade de despotatet Morea som särskild administrativ region under en medlem av kejsarhuset. Despotatet höll ut till 1460, då det erövrades av de osmanska turkarna. Dessa höll fast vid Morea ända till grekiska frihetskriget på 1820-talet, med undantag för en kort period av venetianskt välde 1699–1714.

Dick Harrison

På historiska kartor kan man se termen Ruperts land (eng. Rupert’s Land), skrivet med stora bokstäver över norra Kanada. Denna brittiska koloni tycks ha grundats på 1600-talet och bestått ända tills den införlivades med resten av Kanada. Men vem var Rupert?

Kolonin, som formellt sett täckte ett vidsträckt område (varav en mindre del idag ingår i USA och resten i Kanada), behärskades endast i liten utsträckning av britterna, eftersom området dels var glest befolkat, dels dominerat av indianfolk. Britterna, som representerades av Hudson’s Bay Company, var framför allt intresserade av att upprätthålla baser för pälshandel. Handelskompaniet fick år 1670 kungliga privilegier till handel i det område genom vilket de floder flyter som mynnar ut i Hudson’s Bay, en definition som förklarar varför området blev så vidsträckt. Kompaniet behöll makten ända till 1870, då rättigheterna överlämnades till Kanada och brittiska kronan.

Vem var då Rupert? Hans egentliga namn var Ruprecht, och han levde mellan 1619 och 1682. Ruprecht var son till ”Vinterkonungen” Fredrik V av Pfalz och Böhmen. Hans mor var Elizabeth Stuart, en syster till den engelske kungen Karl I. På grund av släktförbindelserna – och eftersom pfalzgrevskapet vid Rhen temporärt gick förlorat för familjen under trettioåriga kriget – gjorde Ruprecht/Rupert karriär i England. Han ledde de kungliga trupperna under inbördeskriget på 1640-talet, blev senare kapare i Västindien och gjorde stora insatser för den engelska flottan under restaurationstiden på 1660-talet, då kusinen Karl II var engelsk kung. Att Ruprechts/Ruperts namn hamnade på den kanadensiska kartan beror på att han dessutom var Hudson’s Bay Companys förste guvernör.

Dick Harrison

För en tid sedan bloggade jag om hur Vietnamkriget började, och nu har det blivit dags att besvara en fråga om Koreakriget. I nästan alla böcker och artiklar hävdas att kriget började genom nordkoreansk aggression, men det finns också informationsmaterial som gör gällande det motsatta – att kriget startades av Sydkorea. Vilken version är korrekt?

Jag har också stött på båda förklaringarna. Den sistnämnda tolkningen ingick bland annat i ett bildspel som visades för mig och mina klasskamrater när jag gick på högstadiet, som exempel på hur lätt vi blir lurade av kapitalistisk massmedia som vill inbilla oss att alla kommunister är onda. Historien om hur Koreakriget började är dock väl utredd och kan sammanfattas som följer.

Före andra världskriget hade Korea lytt under Japan, men i krigets slutskede ockuperades en stor del av halvön av amerikanska trupper. Eftersom Sovjetunionen hade förklarat krig mot Japan dröjde det inte länge förrän även denna stats soldater var på plats, och en temporär gräns drogs längs 38:e breddgraden. Meningen var att fria val skulle hållas i hela Korea, men liksom i fallet med Vietnam ett decennium senare blev dessa aldrig av. Nordkorea utvecklades till en kommuniststat under Kim Il Sung, medan Sydkorea styrdes av en högerregim under Syngman Rhee, som var nära lierad med USA.

Den enskilda person som var mest ansvarig för kriget var utan tvekan Kim Il Sung. Han var övertygad om att konflikten mellan de båda staterna var fullt möjlig att lösa med militära medel, och han överskattade den kommunistiska gerillans betydelse i Sydkorea – i själva verket hade sydkoreanerna redan nedkämpat en stor del av denna rörelse 1949. Vad som inte har varit lika uppenbart är i hur stor utsträckning Sovjetunionen och Kina, Nordkoreas bundsförvanter, var pådrivande. Här har forskarnas åsikter gått isär. Vissa har menat att Kina var mer pådrivande än Sovjetunionen, andra att det var tvärtom, ytterligare andra att ingendera staten egentligen ville ha krig, men att de förklarade sig beredda att stödja Nordkorea om en väpnad konflikt bröt ut. Det står under alla omständigheter klart att banden mellan de sovjetiska och nordkoreanska militärmakterna var mycket goda.

Idag menar flertalet forskare att källorna ger vid handen att både Stalin och Mao accepterade Kim Il Sungs planer på våren 1950 och lovade att ställa sig bakom honom. Stalin höll det för osannolikt att USA skulle intervenera med trupper för att hjälpa lilla Sydkorea, i synnerhet som USA inte hade sänt trupper för att hejda det kommunistiska maktövertagandet i Kina. Så långt som till aktivt sovjetiskt ingripande i det kommande kriget ville Sovjetunionen dock inte gå. Mao var mer villig att, om behov uppstod, ingripa militärt, varför kinesiska trupper hölls i beredskap inte långt från gränsen.

Kriget började den 25 juni 1950. Nordkoreas officiella version är att sydsidan började, att Syngman Rhees regim gick till angrepp och att nordkoreanerna bara försvarade sitt land. Förklaringen faller inom samma kategori som Gustav III:s lögn om att Ryssland anföll Sverige 1788 och Hitlers påstående att det var polackerna som attackerade Tyskland 1939, men den blev likväl trodd och upprepad i åtskillig kommunistisk propaganda under påföljande decennier. I själva verket togs Sydkorea och USA med överraskning, vilket förklarar varför Nordkorea till en början hade snabba framgångar och på kort tid erövrade nästan hela halvön. Seoul föll redan den 28 juni. Att kriget därefter utvecklades till en utdragen kraftmätning berodde dels på att USA inte ämnade överge Sydkorea, dels på att Sovjetunionen bojkottade FN:s säkerhetsråd och inte kunde stoppa en FN-resolution om aktiv intervention i Korea.

Dick Harrison

Gårdagens blogg föranleder ett inlägg om ett annat högt byggnadsverk, försvunnet sedan länge: kolossen på Rhodos. Hur stor var denna staty, ett av den antika världens sju underverk, och när försvann den?

Kolossen på Rhodos var en jättetstaty av solguden Helios som restes mellan 292 och 280 f.Kr för att fira segern över Antigonos I Monophtalmos, som förgäves belägrade staden Rhodos  år 305. Sedan folket i Rhodos fått hjälp från det ptolemaiska Egypten och fienden dragit sig tillbaka beslöt man sig för att fira triumfen genom att bygga en kolossalstaty av Helios, som betraktades som öns speciella gudomlighet. Pengarna kom från försäljningen av den utrustning belägrarna lämnade kvar när de seglade bort. Projektet leddes av Chares från Lindos.

När arbetet var färdigt var kolossen mer än 30 meter hög och väckte beundran i hela den hellenistiska världen. Kolossen stod på en piedestal som mätte minst 18 meter i diameter. Statyn bestod av flera material, framför allt sten men också järn och brons. Olyckligtvis blev dess historia kort. Redan år 226 f.Kr. föll den offer för en stor jordbävning, och den restes inte på nytt – enligt en tradition eftersom folket på Rhodos fruktade att de hade väckt Helios vrede, och de önskade inte reta honom igen.

Icke desto mindre fortsatte den fallna kolossen att generera intresse från omvärldens resenärer, som häpnade över dimensionerna. Rester låg kvar i hundratals år och kommenterades av grekiska och romerska skribenter. Exakt när resterna försvann är okänt, men det mest sannolika är att folk successivt plockade bort stenar och metall för att bruka för andra syften under romersk kejsartid, och att de slutligen försvann någon gång under senantiken. Under medeltiden fanns inga lämningar kvar. De historier som berättas om att arabiska kalifer och judiska köpmän skulle ha förstört vad som återstod är föga mer än opålitliga grekiska skrönor.

Åtskilliga ansträngningar har gjorts att räkna ut hur kolossen skall ha sett ut, men de flesta bilder som cirkulerar är fria fantasier. Det mest ryktbara försöket ett efterlikna underverket är Frihetsgudinnan i New York, som byggdes med de proportioner som man på 1800-talet menade att kolossen hade haft.

Dick Harrison

Stämmer det att många fransmän var emot byggandet av Eiffeltornet? I så fall – varför?

Ja, det stämmer. Eiffeltornet var, liksom många moderna jättebyggen, kontroversiellt. Att det byggdes berodde på att det skulle arrangeras en världsutställning i Paris år 1889 för att fira hundraårsminnet av franska revolutionen. Enligt Gustav Eiffel skulle det planerade tornet symbolisera den moderna tidens industri och vetenskap i allmänhet, och ingenjörskonsten i synnerhet. Eftersom franska revolutionen hade banat väg för det moderna samhället skulle tornet bli ett lämpligt monument.

Arrangörerna övertalades till slut om att Eiffels projekt var det mest realistiska av de föreslagna idéerna, varför man skrev kontrakt om byggandet av tornet i januari 1887. Det dröjde inte länge förrän tongivande kulturpersonligheter började opponera sig mot planerna. Skälen var flera. Man pekade på att tornet var alldeles för svårt att konstruera och att Eiffel hade överskattat teknikens möjligheter. Andra, och de var mer högljudda, var emot tornet av konstnärliga skäl. De menade att denna typ av modern teknik inte borde ha något med konstnärliga uttryck att göra och att Eiffeltornet bara skulle förfula Paris och skämma ut Frankrike.

Den mest berömda protesten kom från en grupp kulturpersoner som kallade sig ”De 300:s kommitté”, så benämnda eftersom tornet beräknades bli omkring 300 meter högt. I gruppen fanns författare som Guy de Maupassant och kompositörer som Charles Gounod och Jules Massenet. De publicerade en skarp protest i tidningen Le Temps, i vilken tornet kallades ”värdelöst”, ”monstruöst” och ”löjligt”, och de förutspådde att det skulle få Invaliddomen, Triumfbågen, Louvren, Notre Dame och andra parisiska storverk att försvinna i den kulturskymning Eiffel och hans män var i färd att realisera.

Gustave Eiffel, som svarade kritikerna genom att likna sitt torn vid Egyptens pyramider, tycks inte ha varit orolig över de verbala attackerna, och kulturelitens vrede reducerades kraftigt under de år som följde på tornets färdigställande. Det sägs dock (jag har inte kunnat verifiera uppgiften) att Guy de Maupassant lunchade i tornets restaurang varje dag, eftersom det var enda platsen i Paris där man inte riskerade att få syn på eländet.

Dick Harrison

En stor del av de gamla grekiska sagorna om det gyllene skinnet, Jason och argonauterna utspelar sig i riket Kolchis. Har det funnits? Om inte, vilken region vid Svarta havet åsyftas?

Riket har funnits, låt vara att dess skriftliga historia endast är känd för en långt senare tidpunkt än den som avses i sagan om argonauterna (som är förlagd till bronsåldern). Kolchis låg i nuvarande västra Georgien och angränsande delar av det turkiska kustområdet. I traditionell georgisk historia betraktas Kolchis som en av de första och viktigaste riksbildningarna som i sinom tid ledde fram till den georgiska staten, men det är – på grund av källbristen – omöjligt att en gång för alla avgöra frågor om språk och etnicitet i området under forntiden. Herodotos och andra grekiska författare gissade att folket i Kolchis var besläktat med folket i Egypten, men de notiserna bör tas med en stor nypa salt. Det troligaste är att de stammar som befolkade Kolchis talade tidiga varianter av georgiskt tungomål, vilket var så svårbegripligt för grekerna att de började resonera i egyptiska termer för att förklara situationen. Egyptierna talade ju också ett märkligt språk.

Av allt att döma skapades ett kungarike i Kolchis senast på 1200-talet eller 1100-talet f.Kr. Grannkungarna i Urartu refererade till riket som Qulha, och enligt bevarade källor låg de ofta i krig med det på 700-talet f.Kr. Sedan det förhärjats av nomadiska kimmerier och skyter försvagades Kolchis och underkuvades på 500-talet för en tid av perserkungarna. Efter en tid bröt sig kolchiderna loss från perserväldet och återskapade egna furstendömen, samtidigt som grekiska kolonister blev allt mäktigare vid kusten. För grekerna motsvarade Kolchis den yttersta gränsen för vad man kunde nå sjövägen i österled, varför landet fick en särskild, närmast mytisk, betydelse i berättarkulturen. Det är ingen slump att sagans argonauter reste just dit för att hitta det gyllene skinnet, eller att den formidabla Medea sägs ha kommit från just Kolchis.

På 100-talet f.Kr. erövrades Kolchis av härskarna i Pontos, en regional stormakt vid nuvarande turkiska nordkusten. Under påföljande sekel besegrades Pontos av romarna och kom att lyda under romersk överhöghet. För Kolchis dröjde det till första seklet e.Kr. innan romarna slutgiltigt tog över makten. Romarna intresserade sig mest för att kontrollera befästningar vid kusten, medan inlandet i praktiken var självstyrande.

Dick Harrison

I början av 1200-talet erövrade den danske kungen Valdemar II norra delen av dagens Estland. Med tanke på att den danska monarkin klarade av en sådan bravad, så långt från de danska kärnländerna, borde man väl även ha kunnat lägga under sig en betydande del av Finland, eftersom hela landet ännu inte hade integrerats i det svenska riket? Gjordes sådana försök?

Ja, åtminstone enligt ett antal danska årböcker (annaler). Sedan den danska kungamakten pacificerat venderna på Rügen och i angränsande delar av dagens Nordtyskland och Nordpolen vände man sig mot andra grannar, men det var inte självklart vilken geografisk region som skulle prioriteras. Finland var en möjlig arena, Preussen annan, Livland en tredje.

År 1191, och möjligen även 1202, slog danska flottor till mot Finland. 1194 och 1196, eller 1197, angreps Estland. Vi vet inte mycket om dessa expeditioner mer än att de genomfördes; i danska annaler omtalas de lakoniskt, och det är osäkert om 1202 års danska härfärd till Finland överhuvudtaget ägde rum. Den nämns endast i en källa – en dansk 1300-talsöversättning av Ryd-annalerna – som ett projekt under ledning av ärkebiskop Anders Sunesen och hans bröder (det vill säga utan kunglig inblandning): ”biscop Anders oc hans brøthære førdæ hær in i Finland”.

Ingen av dessa expeditioner hade bestående framgång. Danskarna återvände med byte, inte med befästa baser i erövrade territorier. Detta hade krävt stora resurser, och eftersom kungarna vid denna tid föredrog att expandera i det nordtyska och vendiska området dröjde det innan korståg av denna kaliber blev aktuella. Först när allt land mellan Lübeck i väster och Danzig i öster erkände Valdemar II som överherre kom turen till mer långväga områden, och då valde man snarare att prioritera Baltikum än Finland. År 1206 genomfördes en expedition mot Ösel, 1210 mot Preussen. Den lyckosamma erövringen av norra Estland ägde rum 1219 och följdes upp av ett permanent maktövertagande som innebar att motsvarande satsningar även i Finland inte kunde bli aktuella.