Annons
X
Annons
X

Historiebloggen

Dick Harrison

Dick Harrison

På många håll kan man läsa att de kristna lärofäderna under antiken och medeltiden accepterade slaveriet som en del av naturens ordning. Hur går det ihop med aposteln Paulus yttrande att alla är lika inför Gud, såväl jude som grek, såväl slav som fri? Se exempelvis Galaterbrevet 3:28.

Motsägelsen är endast skenbar. Paulus var inte motståndare till slaveriet. Han var en kristen tänkare som var påverkad av hellenistisk filosofi. Liksom hellenistiska filosofer ställde sig Paulus bakom idén att det fanns mer än en typ av slaveri. Det kunde vara både juridiskt och andligt. En vis man är aldrig slav, medan en dum och okunnig person är slav under dumheten och okunnigheten. Ytterst, när människan konfronterar Gud, upphävs dessutom alla skillnader människor emellan och även de juridiska olikheterna blir oväsentliga. Dessa resonemang ligger till grund för Paulus bemödanden att få kristna slavägare att behandla sina ofria som medmänniskor – men han är inte ute efter att tvinga dem att släppa slavarna fria.

I de brev som har tillskrivits Paulus, till exempel Efesierbrevet och Kolosserbrevet, står klart och tydligt att slavar och herrar skall visa varandra ömsesidig kärlek och hänsyn: ”Ni slavar, lyd era jordiska herrar ärligt och uppriktigt och med respekt och fruktan så som ni lyder Kristus. […] Och ni som har slavar, handla på samma sätt mot dem och använd inga hårda ord. Ni vet ju att de och ni har samme herre i himlen, och han tar inte hänsyn till person.” (Ef 6:5, 9). ”Ni slavar, lyd i allt era jordiska herrar, inte som inställsamma ögontjänare, utan ärligt och uppriktigt, i fruktan för Herren. […] Ni som är herrar och har slavar, låt dem få vad som är rätt och skäligt. Tänk på att ni också har en herre – i himlen.” (Kol 3:22, 4:1.)

Paulus gör alltså skillnad på förhållandena på jorden, där slaveri är en självklarhet även för honom, och relationen mellan människan och Gud. Faktum är att slaveriet som institution inte angrips på ett enda ställe i Nya testamentet. Kyrkofäderna var av samma åsikt, eftersom slaveriet var en naturlig del av deras samhälls- och människobild. Även den störste av alla västerländska kyrkofäder, Sankt Augustinus av Hippo, som uppfattade slaveri (liksom allt annat herravälde) såsom något av ondo, accepterade institutionen som ett gudomligt straff för människans syndfullhet. Epokens kristna såg det förvisso som en from och lovvärd handling att frige slavar, men det var inget man officiellt yrkade på.

Dick Harrison

Denna fråga dimper ned i mejlboxen då och då, ibland från gymnasieelever som håller på med ett arbete om kriget ifråga, ibland från folk som råkat i upphetsade diskussioner om ämnet och vill ha ett kvickt utlåtande. Det senare är inte helt lätt att ge, eftersom det rörde sig om en längre upptrappning med en lång förhistoria. Här följer icke desto mindre en sammanfattning av de viktigaste elementen.

Roten till det onda var den franska koloniseringen i Sydöstasien i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet, en expansion som resulterade i skapandet av Franska Indokina (dagens Vietnam, Laos och Kambodja). Det dröjde inte länge förrän inhemska motståndsrörelser hade organiserat sig, men före andra världskriget kämpade de i motvind. Därefter, medan japanska trupper ockuperade regionen, fick befrielserörelserna vind i seglen. De sökte med alla till buds stående medel bryta banden till Frankrike när Japan var besegrat.

Detta gav upphov till den första av efterkrigstidens långa väpnade konflikter i Vietnam, det som i historieböcker brukar kallas Indokinakriget. Fransmännens farligaste motståndare var den kommunistiska och nationalistiska – båda ideologiska elementen var kraftigt framträdande – befrielserörelsen Viêt-minh och dess ledare Hô Chi Minh, som utropade en självständig vietnamesisk republik den 2 september 1945. Inledningsvis sökte parterna förhandla, men i december 1946 utbröt fullt krig mellan Frankrike och den unga republiken.

Indokinakriget var på en och samma gång ett typiskt kolonialkrig och en del av kalla kriget. Å ena sidan sökte fransmännen återta sin koloni, å andra sidan utnyttjade stormakterna konflikten till att manövrera mot varandra genom sina franska och vietnamesiska ombud. USA stödde Frankrike, medan Sovjetunionen, och senare det kommunistiska Kina, stödde Vietnam. Till en början hölls städerna och huvuddelen av södra Vietnam av franska trupper, medan Hô Chih Minhs kommunister dominerade landsbygden i norr. Efter att fransmännen i maj 1954 lidit ett allvarligt nederlag vid Ðiên-Biên-phu tvingades regimen i Paris till förhandlingsbordet och måste bittert acceptera att tiden som kolonialmakt i Sydöstasien var till ända. Vietnam, Kambodja och Laos blev självständiga.

I detta läge blev Indokinas funktion som kalla krigsbakgård uppenbar. Varken i Kambodja eller Laos kunde kommunisterna gripa makten, och i Vietnam var fransmän och amerikaner noga med att begränsa Hô Chih Minhs inflytande till de delar av landet i vilka kommunisterna var omöjliga att betvinga. Alltså splittrades Vietnam i två delar. Sydvietnam blev en republik med marknadsekonomi, Nordvietnam en kommuniststat. USA inträdde villigt som Frankrikes ersättare i rollen som Sydvietnams främsta beskyddare.

Det var inte meningen att delningen skulle vara permanent. Parterna kom överens om att en folkomröstning skulle hållas, varefter Nord- och Sydvietnam skulle förenas till en stat. De ideologiska motsättningarna, och den allmänna fiendskapen mellan de båda vietnamesiska regimerna, var dock alldeles för stora för att planen skulle gå i lås. I Sydvietnam, vars ledare uppträdde alltmer diktatoriskt, ville man under inga omständigheter riskera att landet blev kommunistiskt. När det stod klart för Hô Chih Minh att folkomröstningen inte skulle bli av övergick man till krigshandlingar genom att stödja den kommunistiska gerillan i Sydvietnam, FNL. Kina och Sovjetunionen stod bakom Nordvietnam och sände vapen till landet.

Det var i detta skede ridån började dras upp för Vietnamkriget. Bakom de amerikanska politikernas agerande fanns en allmän fruktan för att göra om de misstag som britter och fransmän gjort på 1930-talet, till exempel vid mötet i München 1938, då de låtit Adolf Hitler steg för steg flytta fram sina positioner i Centraleuropa. Denna eftergiftspolitik, känd som appeasement-politik, hade slutat i fiasko. Varken Eisenhowers eller Kennedys administrationer ville upprepa misslyckandet. De vägleddes av en politisk linje som har blivit känd som dominoteorin: om man inte hejdade den kommunistiska framryckningen i ett land skulle inte bara detta, utan även andra länder, snart falla som dominobrickor i en revolutionär kedjereaktion. Asiens länder skulle bli kommunistiska, såsom redan skett i Kina, Nordkorea och Nordvietnam. Alltså måste Sydvietnam – oavsett hur korrupt och dålig regimen var – stödjas, om nödvändigt med militära medel.

Till en början nöjde sig amerikanerna med att sända krigsmateriel och militära rådgivare. När det blev uppenbart att detta inte räckte fattade Lyndon B. Johnson i mitten av 1960-talet ett antal avgörande beslut om militära insatser. USA började bomba nordvietnamesiska mål och sände 1965 stridande amerikanska trupper till landet. Resten är historia.

Dick Harrison

Få operaarior är lika kända och beundrade som Nessun dorma, ”Ingen skall sova”, som Giacomo Puccini skrev till tredje akten av sin sista opera, Turandot, som var ofullbordad vid kompositörens död 1924. Arian sjungs av prins Calaf, som just har trotsat ödet och lyckats besvara de tre gåtor den grymma kinesiska prinsessan Turandot ställt. I och med det måste hon till sin egen förtrytelse gifta sig med honom; om han svarat fel skulle han ha mist sitt huvud. I början av tredje akten söker prinsessan och hela huvudstaden efter prinsens riktiga namn, ty endast genom att hitta detta kan prinsessan undslippa äktenskapets bojor. Den sjungande Calaf är dock säker på att allt kommer att sluta lyckligt och avslutar arian med ”Vincerò!” ”Jag skall segra!”

Finns det en verklighetsbakgrund till detta? Har Turandot och Calaf funnits?

Nej, de har inte funnits, åtminstone inte på det sätt som de framställs i operan. Men det finns en bakgrund. Puccini kunde luta sig mot ett flertal tidigare dramatiseringar av historien om den frågande prinsessan som lät avrätta friare på löpande band, och dessa bottnar i sin tur i en gammal asiatisk berättelsetradition. Alla led i historiekedjan kan inte rekonstrueras, men vi vet tillräckligt mycket för att ha en trovärdig hypotes om utvecklingen. Det rör sig sannolikt om en kombination av gamla folksagoelement och berättelser om en verklig prinsessa som levde i slutet av 1200-talet och början av 1300-talet.

Historien blev populär i Europa på 1700-talet. Först möter vi den i en bok om asiatiska sagor som publicerades i början av seklet av François Pétis de la Croix (1653–1713), där prinsessan framställs som dotter till en mongolkhan i Kina. I nästa skede behandlade både Carlo Gozzi och Friedrich Schiller temat på scenen. Redan i dessa versioner kallas prinsessan Turandot, som väl att märka inte är ett kinesiskt namn utan ett persiskt. ”Turan” syftar på ett vidsträckt geografiskt område i Centralasien, antitesen till persernas eget område (”Iran”). Turandot, eller Turandokht, kan närmast översättas med ”Centralasiens dotter”. Detta språkliga faktum tyder på att vi har att göra med en lång tradition, som måste ha passerat ett persiskt filter innan den nådde fram till Europa. Pétis de la Croix, som behärskade ett flertal orientaliska språk, hade tillbringat lång tid i Främre Orienten och samlat på sig många sagor innan han publicerade sitt verk.

Om vi lämnar Europa och Iran och söker oss längre tillbaka i historien, och längre österut, finner vi en trolig Turandot-förlaga i Khutulun (även känd som Aiyurug), dotter till mongolfursten Kaidu (d. 1301). Kaidu härskade inte i Kina – där regerade hans släkting och ärkefiende Kublai khan – men väl över en betydande del av Centralasien. Khutulun föddes omkring 1260 och skall ha varit en skicklig krigare som åtföljde fadern i hans många krig, åtminstone om vi skall tro samtida hävdatecknare. Enligt historierna skall Khutulun ha krävt att envar som önskade äkta henne först måste möta henne i en brottningsmatch och – i händelse av förlust – skänka henne sina hästar. Eftersom hon var mycket bättre på brottning än friarna vann hon i sinom tid tusentals hästar. Det var alltså dessa, jämförelsevis harmlösa, duster som senare litterärt omvandlades till dödliga frågesporter.

Till slut lär Khutulun icke desto mindre ha gift sig (utan föregående brottning), sedan fadern insisterat på det. Namnet på maken är inte med säkerhet känt, men ingenting tyder på att han hette Calaf.

Dick Harrison

Jag får en hel del frågor om första världskriget, vilket är föga förvånande med tanke på att det i år är hundra år sedan kriget bröt ut. Här är en fråga som kommer från en person som varit i Thailand och funnit uppgifter om att även detta land (som då hette Siam) deltog i kriget mot Tyskland och Österrike-Ungern. Stämmer uppgifterna? Om svaret är ja: varför brydde sig siameserna om denna konflikt, som rimligen inte kan ha angått dem?

Uppgiften är korrekt. Siams kung Vajiravudh, även känd som Rama VI, var en framsynt politiker – vissa skulle säga opportunist – som såg en lysande möjlighet att, utan större risk för egen del, öppet ställa sig på samma sida som Frankrike och Storbritannien, de två kolonialmakter vars territorier omringade Siam och utgjorde ett konkret hot mot statens självständighet. Fransmännen hade nyligen tagit över Laos och Kambodja, två tidigare siamesiska vasallstater, medan britterna hade expanderat söderifrån i den gamla siamesiska intressesfären i dagens västra Malaysia. Genom att förklara krig mot britternas och fransmännens fiender visade kungen och hans politiker var deras sympatier låg, och det blev svårare för kolonialmakterna att agera fientligt mot Siam.

Därtill kom ett annat övervägande: vad skulle hända om Siam inte förklarade krig? Allt fler stater gick ju i krig mot Tyskland, bland annat USA. Detta fick siameserna att frukta för följderna om inte de också solidariserade sig med ententen. Om Siam höll fast vid sin neutralitet skulle britter och fransmän få ett argument för att avkräva landet ytterligare eftergifter.

Krigsförklaringen ägde rum den 22 juli 1917. En expeditionsstyrka bestående av knappt 1 300 soldater, bland annat piloter, skickades till Västfronten på sommaren 1918 för att strida mot tyskarna. Siam lade dessutom beslag på tysk egendom, framför allt skepp, vilket gjorde kriget till en god affär. Den mänskliga kostnaden i liv var inte stor: det har beräknats att färre än 20 siamesiska soldater stupade.

Som kuriosa kan tilläggas att den thailändska flaggan såg dagens ljus under första världskriget. Det är knappast en slump att den rymmer just de tre färger (rött, blått och vitt) som även återfinns i Storbritanniens och Frankrikes nationsflaggor, låt vara att ett direkt samband är omöjligt att leda i bevisning.

Dick Harrison

 För på dagen 166 år sedan, den 24 februari 1848, tvingades den franske kungen Ludvig Filip abdikera till följd av februarirevolutionen. I det tumult som följde var Frankrike under några år republik, innan Napoleon III återinförde det bonapartistiska kejsardömet. Fanns det inga försök från kungahusets sida att låta någon av Ludvig Filips ättlingar efterträda denne?

 Jo, det fanns det. Ludvig Filip abdikerade till förmån för sonsonen Philippe, vars far hade dött i en trafikolycka 1842. Philippe, som bar titeln greve av Paris, var vid tillfället endast nio år gammal och utgjorde därmed inget reellt hot mot någon revolutionär part, varför han – hoppades man – borde kunna accepteras som monark. Själv flydde Ludvig Filip till England under pseudonymen Mr. Smith.

 Till en början såg det faktiskt ut som om planen skulle lyckas. Åtskilliga i nationalförsamlingen var positivt inställda till barnkungen ”Ludvig Filip II”, men revolutionens dynamik var alldeles för stark för att monarkisterna skulle ha en chans att segra. Redan två dagar efter Ludvig Filips abdikation utropades Frankrike till republik. Den unge greven av Paris hamnade sedermera i USA och deltog som officer i amerikanska inbördeskriget på nordstaternas sida, närmast under George McClellans befäl.

 Efter Napoleon III:s fall var det nära att nationalförsamlingen skulle rösta för att återupprätta monarkin, men Philippe valde att dra tillbaka sin tronkandidatur till förmån för greven av Chambord, som i teorin hade varit fransk kung (”Henrik V”) under några få augustidagar 1830, innan Ludvig Filip tagit över tronen. Försöket att ånyo göra Frankrike till en monarki under huset Bourbon stupade dock på att greven av Chambord vägrade att acceptera trikoloren som nationsflagga.

Sedan greven av Chambord avlidit 1883 erkände många franska monarkister Philippe som legitim fransk tronpretendent med namnet Filip VII. Själv nöjde han sig dock med att leva ett tillbakadraget liv i England till sin död 1894.

Dick Harrison

Det är ingen hemlighet att många av de soldater som stred mot de upproriska kolonisterna i nordamerikanska frihetskriget (1775–1783) var tyskar, i synnerhet från Hessen. Men stämmer det att även kolonisterna hämtade hjälp från Tyskland? Det ryktas att preussare gjorde betydande insatser.

Frågan syftar uppenbarligen på en specifik preussare, Friedrich Wilhelm von Steuben (1730–1794). Han föddes i Magdeburg och inledde tidigt sin bana som preussisk soldat. Redan som tonåring deltog han i österrikiska tronföljdskriget, och under sjuårskriget steg han i graderna under Fredrik den store. Sedan von Steuben tagit avsked ur armén 1762 övergick han till en karriär som hovman. I likhet med andra adelsmän i jakt på pengar och ämbeten flyttade han runt i Europa och besökte bland annat Frankrike och Irland. Under en vistelse i Frankrike 1777 mötte han Benjamin Franklin och fick ett introduktionsbrev till George Washington, som var i akut behov av välutbildade och erfarna officerare.

”Baron von Steuben”, som han kom att kallas på andra sidan Atlanten, anlände till Amerika i september 1777 och anslöt sig påföljande år till den armé som Washington höll på att bygga upp, the Continental Army, i Valley Forge. Där gjorde von Steuben – som talade usel engelska och alltid var i behov av tolkar som kunde översätta hans tyska och franska svordomar – betydande insatser för att omvandla kolonisternas hårt trängda krigsmakt till en effektiv väpnad styrka. Han lade ned stor möda på att introducera ett träningsprogram med hårda övningar, särskilt med bajonetter, och bankade in preussisk disciplin i rekryterna. Lika viktigt var att han lärde amerikanerna att anlägga ordentliga fältläger med vattenförsörjning och, efter omständigheterna, god hygien med kök och latriner.

von Steubens reformer bar frukt under våren och sommaren 1778, då kolonisterna började vinna militära framgångar mot britterna. Ju längre kriget varade, desto starkare blev hans ställning, och mot slutet tjänstgjorde han som Washingtons stabschef. När kriget var över och USA bildats tillerkändes von Steuben amerikanskt medborgarskap, och han bodde kvar i den nya republiken till sin död. Åtskilliga orter, och till och med counties, i USA är döpta efter von Steuben, som kan beskådas som staty här och var i landet.

Dick Harrison

Varifrån kommer uttrycket ”akilleshäl”? Det introduceras ju inte av Homeros, som inte nämner någonting om hälen ifråga, trots att han skriver mycket om Akilles. Hur länge har vi använt uttrycket i överförd bemärkelse?

Bakgrunden till begreppet akilleshäl är sagan om hur Thetis, moder till hjälten Akilles, en av huvudpersonerna i berättelserna om trojanska kriget, sökte skydda sonen genom att doppa honom i floden Styx. Thetis hade hört en spådom att Akilles skulle dö ung, men i och med doppet blev han osårbar. Dessvärre var modern tvungen att hålla fast i hälsenan medan resten av den blivande hjältens kropp var i vattnet, varför just hälen inte påverkades av den magiska kraften i Styx. (Alternativa förklaringar till odödligheten finns – till exempel att dödligheten skulle ha bränts bort av helig eld – utom på hälen, där Thetis höll fast.) När Akilles därför, i ett framskridet skede av trojanska kriget, träffades av en pil – antagligen förgiftad – som den trojanske prinsen Paris avlossade mot just hälen sårades han dödligt och dog.

Såsom frågeställaren påpekar nämns inget av detta av Homeros. När Iliaden slutar lever Akilles fortfarande. Historien om Akilles död dyker upp först i långt senare skrivna källor. I sjätte sången av Vergilius romerska epos Aeneiden anges att Paris, med gudomlig hjälp, sköt den dödande pilen mot hälen, men det sägs inget om att Akilles skulle ha varit osårbar i övrigt. Däremot dyker historien upp i Publius Papinius Statius ofullbordade epos Achilleiden, som skrevs under första århundradet e.Kr.

Det skulle dröja mycket länge innan begreppet akilleshäl började användas som metafor för någons ”svaga punkt”. En förutsättning var att den grekiska antiken skulle bli populär och influera kultur i bred bemärkelse, inklusive talesätt. I Västeuropa lät detta vänta på sig till nyklassicismens dagar under andra hälften av 1700-talet, och det metaforiska uttrycket kan inte beläggas i skrift förrän på 1800-talet. De äldsta svenska exemplen jag känner till stammar från 1860-talet.

Dick Harrison

Idag tar jag mig an ett annat historiskt yttrande, som satt myror i huvudet på folk: den kusliga välkomsthälsningen ”I som här inträden, låten hoppet fara”. Vem yttrade det? En elak fängelsedirektör, en storinkvisitor eller en portvakt med sjuk humor?

Förmodligen har mången beläst portvakt och fångvaktare sökt göra sig lustig medelst uttalandet, men ursprungligen stammar det inte från politikens eller fängelsernas värld utan från en av världslitteraturens största klassiker, som skrevs i början av 1300-talet. Upphovsmannen är Dante Alighieri, som i tredje sången i Inferno, första delen i Den gudomliga komedin, låter huvudpersonen träda in i helvetet. På helvetesporten står i italienskt original: ”Lasciate ogne speranza, voi ch’intrate”, vilket betyder ”Lämna allt hopp, ni som inträder”. När huvudpersonen läst detta säger han till följeslagaren Vergilius: ”Hård, mästare, tycks mig deras [dvs. bokstävernas] mening vara”. Men det hindrar honom inte från att gå över tröskeln.

Dick Harrison

Sade verkligen Martin Luther dessa ord (som i original lyder Hier stehe ich. Ich kann nicht anders)? Eller är det en skröna?

De bevingade orden lär ha yttrats av Luther i slutet av det försvarstal reformatorn höll den 18 april 1521 inför den tyske kungen Karl V och riksdagen i Worms, dit han kallats för att försvara sig mot kätterianklagelserna. Yttrandet har en central plats i reformationens kulturhistoria, och det har ofta citerats – men tyvärr tyder ingenting på att traditionen är sann.

När man läser Martin Luthers tal letar man förgäves efter yttrandet. Enligt vittnet Konrad Peutinger avslutade Luther endast med den traditionella slutklämmen ”Gud hjälpe mig” (Got kum mir zu hilf). Luther kan självfallet ha fällt yttrandet i all fall, men det kan inte beläggas i någon av de avskrifter från riksdagen som har överlevt. Inget ögonvittne till händelsen har heller påstått att Luther sade ”här står jag och kan icke annat”. Däremot dyker orden upp i en tidig tryckt utgåva av Luthers tal.

Mot bakgrund av denna brist på samtida uppbackning är det, källkritiskt sett, omöjligt att försvara de bevingade orden. Det troligaste är att de inflikades i efterhand i syfte att ge större pregnans och styrka åt talet, som även orden förutan utgör en av 1500-talets mest minnesvärda texter.

Dick Harrison

På ön Ven i Öresund finns en kyrka som är helgad åt Sankt Ibb. Även den gamla socken som omgav kyrkan hade namn efter ett helgon med detta nman. Vem var Ibb? Ett skånskt lokalhelgon?

Nej, inte alls. Ib, eller Ibb, är en gammal dansk (och norsk) form för namnet Jakob. Namnformen är känd sedan senmedeltiden, då den närmast utvecklades ur Jep och Jeppe. Det för oss kändaste exemplet på namnets förekomst är den norske dramatikern Henrik Ibsen. På normal svenska skulle alltså kyrkan heta Sankt Jakobs kyrka, men Ven låg i Danmark ända till 1658, och den danska namnformen har följt med in i modern tid.

Sankt Ibbs gamla kyrka, som den officiellt heter, byggdes på 1200-talet och förlängdes och välvdes två sekler senare. När en ny kyrka byggdes mitt på ön på 1800-talet lämnades Sankt Ibbs gamla kyrka att förfalla. Sedermera blev den åter populär, och sedan 1939 fungerar den åter som kyrka. Den nya kyrka som ersatte den gamla på 1800-talet genomgick dock en formell avkristning för ett drygt decennium sedan och är idag ett museum över Tycho Brahe.